Meny Stäng

Idag lärde jag mig – antagligen på tok för sent – vad ordet mansplaining betyder. Och precis som alltid när jag lär mig någonting nytt har det här givetvis väckt mängder av tankar hos mig, framför allt gällande om jag är en människa som ägnar sig åt mansplaining eller inte. Men vi tar det från början…

Det var under en fikapaus på jobbet som en av mina kollegor berättade att hon och hennes man hade låtit en manlig hantverkare utföra en del arbeten hemma hos dem den senaste veckan. Låt oss kalla hantverkaren för ”Mange”. Mange hade gjort ett bra jobb, kommit med goda idéer och inte tagit orimligt betalt, men däremot hade han haft en tendens till att ägna sig åt så kallad mansplaining – det vill säga att han förklarade saker på ett nedlåtande sätt till min kvinnliga kollega.

Mange visste minsann alltid vad som gällde, även beträffande sådana saker som inte alls hade med hans hantverksuppdrag att göra. Han hade koll på barnuppfostran, hur man tillreder lasagne och hur man inreder ett vardagsrum på bästa sätt. Mange tog sig även alltid friheten att sprida sina kunskaper, åtminstone till min kvinnliga kollega. Hennes man, däremot, fick aldrig utstå Manges kunskaper… Ja, du förstår poängen.

Så åter till fikapausen på jobbet.

När min kollega berättade om det här med mansplaining gav jag kommentaren att jag alltid hade tänkt att det var ett ord som hade med complaining att göra, snarare än explaining. Jag vet inte varför jag hade fått den uppfattningen, det hade väl känts vettigt på något vis. Men nej, ordet handlade alltså om explaining, fick jag förtydligat av mina kollegor. De var också vänliga nog att förklara närmre vad ordet innebär med hjälp av några ytterligare exempel, men jag tror att beskrivningen av Mange här ovan täcker in det mesta.

Hur som helst…

Efter det att jag hade fått mina kollegors gemensamma förklaring av ordet mansplaining hände det någonting intressant. En av mina kollegor sade nämligen följande:

”Men det [mansplaining] är inte någonting som du ägnar dig åt”.

För en gångs skull hade jag faktiskt vett nog att ge ett bra svar.

”Säg inte det”, svarade jag. ”Vi är ju alla en del av det samhälle och den tid som vi växer upp i. Så jag kan mycket väl vara precis likadan som alla andra män”.

”Jo, det är sant…”, svarade min kollega snabbt.

<viss tystnad>

”Men bara att du ens överväger tanken på att du skulle kunna göra det [mansplaining], betyder nog att du inte gör det”, reflekterade min kollega. Därefter gick samtalet vidare till diverse andra spörsmål.

Så, hur ligger det till egentligen – frågar jag mig själv i ljuset av den här konversationen? Är jag en människa som ägnar sig åt mansplaining, eller finns det någon sorts logik i min kollegas avslutande tanke? Kan det vara så att jag skiljer mig från den typen av män som ”mansplainar”, samt att mitt lilla uns av självinsikt skulle kunna vara ett tecken på denna avvikelse?

Jag är skeptisk.

Som jag skrivit i andra sammanhang är jag tämligen övertygad om att jag är en människa som ägnar sig åt vissa rasistiska och sexistiska beteenden (se exempelvis Ett axplock av tankar efter en kortspelsturnering), vilket gör att det känns högst troligt att jag även ägnar mig åt mansplaining – som ju ändå är en specifik form av sexism. Att jag är öppen för möjligheten att jag har vissa tillkortakommanden kan eventuella bidra till ett positivt beteende i vissa sammanhang, men det kan ingalunda negera en hel uppväxt fylld av sociala normer och intryck.

Så ja, att mansplaina är säkerligen inom min repertoar av beteenden.

Det här är förstås en tung insikt att konfrontera mig själv med, men det som känns positivt i sammanhanget är att jag nu har lärt mig ett ord som beskriver en viss typ av sexistiskt beteende. Det här ordet har jag aldrig haft tidigare, vilket sannolikt är en bidragande faktor till att jag inte har reflekterat över att beteendet ens existerar – varken hos mig själv eller hos andra. Bara att ge ”någonting” ett namn tenderar att förvandla detta ”någonting” till ett betydligt mer verkligt och påtagligt ”någonting”. Uhm… var var jag nu?

Skämt åsido, just det här med att ringa in olika typer av fenomen med hjälp av koncept, begrepp och idéer tänker jag är vansinnigt viktigt. Det är så lätt att låta alla de intryck som man utsätts för i livet drunkna i något sorts flöde av sociala interaktioner och allmänt ”stuff”, vilket leder till att man inte för sitt liv kan identifiera vad det är som egentligen pågår i tillvaron. Här kan magiska och fantastiska begrepp komma in och kasta ljus över de saker som vi annars skulle ha missat.

Med dessa tankar konstaterar jag alltså att jag nu har utrustats med en ny strålkastare i livet; en strålkastare som jag ska se till att använda flitigt. Inte på andra människor – viktigt! – utan enbart på mig själv. Låt den utan synd kasta… uhm… fåglar i glashuset. Eller nått.

Slut!

/Tommy Sellberg

PS. Att inte ha lärt sig ordet mansplaining förrän idag tyder på att jag behöver revidera min kulturkonsumtion. Kanske utöka Star Trek-kvällarna till att även inkludera den där Archer-typen? Hum, hum…

Kommentera