Meny Stäng

De senaste veckorna har min kreativitet, min tankeverksamhet och mitt innersta väsen nästan uteslutande tillägnats min arbetsgivare; vilket innebär att livet i övrigt har legat i lä. Ekorrhjulet har talat sitt tydliga språk: arbeta!

Ibland kan jag tycka att det är helt okej att arbetet tar över tillvaron, jag har ändå en rätt rolig och utmanande tjänst, men just den här gången har det inte känts något vidare. Mina doser av adrenalin, noradrenalin och kortisol har helt enkelt varit alldeles för höga, samtidigt som jag har lyckats gå miste om en del möjligheter som livet har erbjudit mig. Här om dagen tackade jag exempelvis nej till en drink med en tidigare kollega som jag inte har träffat på mycket länge eftersom jag kände mig en aning sliten, vilket ändå är en indikation på att något inte står rätt till. I synnerhet med tanke på att den tidigare kollegan hörde av sig helt oväntat, att hon är vansinnigt vacker och att hon nyligen gjorde slut med sin pojkvän…

Hur som helst!

Lyckligtvis är inte allt i livet nattsvart. Som jag skrev tidigare har min hjärna enbart nästan uteslutande gått över till min inkomstbringande övermakt, vilket innebär att jag i min arbetsfyllda ensamhet likväl har haft kapacitet till att begrunda åtminstone en intressant tanke. Ja, en stackars liten tanke som jag har låtit flyta runt i mitt stilla inre – mest som sällskap, men även för att tanken verkligen utgör någonting spännande. Och den lyder ungefär såhär…

Ostkaka!

Jo, precis. Den där ätbara saken som av någon anledning har blivit utnämnd till kaka, trots att den snarare smakar som en blandning av pannkaka, godis och tårta. Eller tja, mest av allt smakar den förstås ostkaka. Och tur är väl det. Kanske var det den smaken som juryn gick på, när ostkakan fick sitt namn? Eller är det snarare en präst som ansvarar för att namnge ostkakor? Då skulle den i och för sig ha blivit blöt och inte särskilt aptitlig…

Nåväl!

Det som hände var att jag sprang på en ostkaka här om dagen som var på rea. Kanske hade någon annan sprungit på den tidigare och att det var därför den hade nedsatt pris, men jag valde ändå att köpa sagda ostkaka. Jag kom hem, åt 2-3 portioner (enligt förpackningen…) och insåg efter denna bedrift två olika saker. För det första insåg jag att det måste ha varit åtminstone tio år sedan jag åt ostkaka dessförinnan. För det andra insåg jag att ostkaka är gudomligt, himmelskt och ”jag vill ha mer”-adjektiv gott.

Det finns säkert mycket intressant som kan sägas om dessa insikter – eller, om man vill vara tråkig, ointressanta saker – men det som jag reagerade mest på är att jag inte har något egentligt minne av att ostkaka är särskilt aptitligt. Jag minns förstås att jag har ätit det när jag var liten, men ostkaka som koncept har aldrig gjort något enormt avtryck på mig. Så varför smakade den så oemotståndligt gott nu när jag åt det den här gången? Vad är det som har hänt?

  • Kan det vara så att mitt minne är trasigt och att jag älskade ostkaka även som liten? Definitivt.
  • Är det möjligt att det är något inom mig som har ändrats, vilket leder till att min upplevelse av ostkaka skiljer sig åt från när jag var liten? Helt klart.
  • Skulle receptet till ostkaka kunna ha reviderats, sedan dess att jag var liten? Jodå, fullt möjligt.

Jag är medveten om att det här mysteriet egentligen inte är särskilt intressant, det finns naturligtvis mängder av tänkbara förklaringar till varför jag plötsligt uppfattade ostkaka som någonting fantastiskt. Det jag däremot funderar över är om den här upplevelsen med ostkakan kanske har något att säga om andra typer av upplevelser som jag har haft när jag var yngre, och huruvida jag egentligen ska lita på mina intryck och minnen från dessa upplevelser? Jag har exempelvis alltid varit en aning skeptisk till att återbesöka gamla glädjeämnen som jag har varit med om i min barndom, mest eftersom jag är rädd att mitt minne av dessa fantastiska händelser ska gå förlorade i ljuset av min (påstådda) vuxenhet. Men kanske är det resonemanget helt dumdristigt? Kanske finns det ingen som helst koppling mellan upplevelser i det förgångna och en motsvarande upplevelse i nuet?

En annan tanke som slår mig är att många minnen, upplevelser och åsikter som man har kanske inte är baserade på några egentliga sakförhållanden, utan att de snarare bara ”hakar på” det som händer i livet i övrigt. Att jag exempelvis har mycket varma minnen från tv-serien Narnia (Första snöfallet – har trump tagit över Narnia?) när jag var liten beror kanske inte alls på tv-serien ifråga, utan enbart på vilket humör jag befann mig i för stunden? Att jag har ett stort intresse för bonsaier kanske inte har något med de faktiska träden att göra, utan snarare på att jag hade varit på en underbar dejt dagen innan jag introducerades för dem? Och på tal om dejter… fattar vi tycke för andra människor baserat på vilka människor dem är, eller baserat på diverse irrelevanta omständigheter som omgärdade mötet?

Men nog om detta!

Jag har onekligen virrat in mig i en djungel av intressanta tankar, som tyvärr på intet sätt är originella. Låt oss konstatera och enas om att livet, precis som ostkakor, är synnerligen kaotiskt och komplext. Ibland kanske mer så än vad som är bekvämt att erkänna.

En sak kan vi ändå slå fast: ostkaka är gott. Åtminstone idag…

/Tommy Sellberg

PS. På förpackningen stod det också att man skulle ”servera den ljummen” – inga andra alternativ erbjöds. Vågade jag gå emot instruktionerna? You bet I did.

Kommentera