Meny Stäng

Fristående novell – Tidsresenärens oaktsamma fråga


Peter lever ett fantastiskt liv. Han har en underbar partner, en framgångsrik karriär, ett rikt socialt nätverk – ja, allt det som han någonsin hade kunnat önska sig. Men är allt som det verkar vara? En dag råkar Peter ut för något som inte bara ställer hans egen tillvaro på sin spets, utan som också gör att hela mänsklighetens existens måste ifrågasättas. Allt börjar med en främmande man i tunnelbanan…

I Tidsresenärens oaktsamma fråga får vi följa en man som får sin helt vanliga dag i tunnelbanan förvandlad till ett sinneslöst äventyr bortom tid och rum. Spännande, rolig, livfull!

[Läs novellen här!]

/Tommy

 

Jag och min psykolog – Påknackning av grannen


Ny novell i serien ”Jag och min psykolog”!

Jaget är upprörd över att en granne valde att knacka på dörren tillsammans med sina barn. Hen är övertygad att grannen gjorde detta av en mycket specifik anledning. Psykologen försöker att övertyga jaget om att det är lätt att tolka in motiv till andra människors agerande och att se saker som inte existerar.

Jag och min psykolog är en serie dialognoveller om en jag-berättare och dennes psykolog. Varje novell utspelar sig under ett samtal mellan personerna och omfattar en given händelse, tanke eller känsla som jaget har upplevt.

Berättelsen kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Ett brev till mig


Kära söta du,

Vad håller du på med? Jag trodde att du ville bli författare? Skriva texter, känna dig kreativ, skapa någonting eget och nytt?

Ja, säger du? Det vill du fortfarande? Okej, men visa det då! Att helt upphöra med att skriva texter under ett drygt kvartal är inte rätt väg att gå.

Nej, nej, nej. Det har du inte alls gjort. Att filosofera och skriva upp idéer på post-it-lappar är inte samma sak som att skriva texter. Sorry to break the news, men du har inte skrivit en enda text på över fyra månader. Så gör man inte om man vill bli författare.

Ja, jag är besviken. Jag trodde att vi redan hade lärt oss det här. Att vi hade lärt oss många saker. Viktiga saker. Saker som gjorde att vi skulle komma framåt. Tydligen inte.

Hade vi inte sagt att du skulle läsa svenska författare för att få språklig inspiration? Och att det är viktigt för dig att skriva regelbundet? Och att du skulle satsa på att göra klart kortare texter för att få momentum och skrivarglädje?

Din roman? Vad är det med den?

Okej, jag förstår. Du ville börja skriva på någonting större. Du ville ta nästa steg. Och det är fine. Men det är dags att öppna ögonen. Det fungerade inte. Istället för att ersätta engelsk litteratur med svensk har du helt slutat att läsa. Istället för att skriva regelbundet har du maniskt tittat på House of Cards. Istället för momentum har du helt stannat upp.

Jag vet. Du vill göra många saker.

Nej, allt är inte skräp. Jag vet det. Det är helt okej att ta promenader i skogen. Eller att göra dina egna bonsai-krukor i cement. Eller att köra fler träningspass på gymmet. Men poängen är att du måste prioritera. Du kan inte göra allt. Och jag trodde att vi hade kommit överens om att du skulle prioritera skrivandet. Och att det gjorde dig glad.

Men dåså? Varför ägnar du inte mer tid åt att skriva?

Förlåt, jag hörde inte?

Jag är ledsen, men jag kan inte höra dig.

Hallå? Kan du vara snäll och svara?

Vakna!

/Tommy Sellberg

PS. Och det här med blogginlägg. Alla skriver bloggar. Vad de tycker, tänker, känner. Det är inte unikt. Vill du inte vara unik?

Årskrönika 2017 – det plötsliga och det oväntade!


I traditionsenlig ordning (visst räknas andra året som en tradition?) är det dags att presentera en tillbakablick på det gångna året 2017. Ambitionen är att försöka identifiera några av de saker som har stuckit ut – dels eftersom det är roligt, dels eftersom det känns pampigt att ha en alldeles egen årskrönika.

Istället för skum och grymheter (Årskrönika 2016 – skum och grymheter!) kör jag denna gång på temat det plötsliga och det oväntade. Det plötsliga är hämtat ur livet i stort, medan det oväntade kommer från hemsidan.

Mycket nöje!

Det plötsliga ur livet

  • En plötslig händelse i karriären
    Att under 2017 helt oplanerat hinna få två (!) nya jobb. Det första jobbet innebar att jag började pendla till en ny stad (Ett nytt jobb i en ny stad – varför?), medan det andra jobbet kom sig av ett internt byte av roller. Vem hade kunnat tro det i slutet av 2016?
  • En plötslig skräckupplevelse
    Att några månader in i 2017 upprepade gånger börja försova mig till jobbet. Det här hade bara hänt en handfull gånger i mitt liv tidigare och jag började därför på allvar oroa mig för om jag var utbränd, dement eller döv. Som tur var visade det sig snart att min mobiltelefon låter bli att slå på alarmet under vissa speciella omständigheter, så jag kunde andas ut (samt köpa en ordentlig väckarklocka).
  • En plötslig matrevolution
    Att börja dricka smoothies till frukost. Under mer än tio år har jag i princip enbart ätit havregrynsgröt till frukost, men under 2017 blev det stopp på det. Denna revolution var så stor att jag till och med gestaltade den i en novell (Besatt av smoothies).
  • Ett plötsligt infall under året
    Att öppna ett dokument på datorn och påbörja skrivandet av en alldeles egen roman. Romanförfattande är någonting jag har drömt om att göra så länge jag kan minnas, så det här var en tämligen stor grej (Insikter från en nybliven (typ) romanförfattare). Mirakulöst nog har jag lyckats hålla igång det här och skriver nu någorlunda regelbundet på romanen.
  • Ett annat plötsligt infall under året
    Att börja ha slips till jobbet. Det här är ytterligare en sak som jag har funderat på att göra i många år, men det dröjde till slutet av 2017 innan jag slog till. Vi får se om trenden håller i sig även 2018.
  • En plötslig vana jag börjat med
    Att ringa och beställa tider hos frisören. Under alla mina tidigare levnadsår har jag kört drop-in, men nu har jag helt gått över till tidsbeställningar. Plötsligt händer det!
  • Ett plötsligt glädjeämne
    Att cykla till tågstationen varje morgon. Det var väldigt många år sedan jag cyklade till jobbet på morgnarna och jag hade helt glömt bort vilken härlig start på dagen en cykeltur kan vara. Mycket glädjande!
  • Ett annat plötsligt glädjeämne
    Att börja läsa svenska författare. De senaste åren har jag i princip uteslutande läst science fiction skriven på engelska, men det här året har jag huvudsakligen sett till att läsa romaner av svenska författare. Det här har visat sig vara mycket givande!
  • En plötslig repris från förra året
    Att stuka foten och inte kunna göra någon löpträning på drygt sex månader. Förra året drabbades jag av hälseneinflammation som gav ungefär liknande konsekvenser. Vi håller tummarna för att 2018 blir ett bättre träningsår.

Det oväntade från hemsidan

  • Ett oväntad besvikelse
    Att det blev så få blogginlägg skrivna under 2017 (Blogg). Förklaringen till det här är att min nya arbetssituation tagit stora mängder energi och tid, samt att jag har haft ett ökat fokus på att skriva noveller. Under 2018 hoppas jag däremot att kunna skriva fler inlägg!
  • En oväntad inspirationskälla
    Att läsa Invasion! av Jonas Hassen Khemiri. Den boken gav inte bara upphov till min egen serie av noveller här på hemsidan (Jag och min psykolog), utan den fick mig även att lockas till att läsa Khemiris övriga böcker. Bra grejer!
  • En oväntad framgång
    Att lyckas författa novellen Tickande mot framtiden. Det finns flera skäl till varför jag är extra nöjd med den här berättelsen, men framför allt handlar det om att det är min längst novell hittills, att jag gillar berättelsen och att skrivprocessen var väldigt lång och smärtsam. Det är mycket häftigt och upplyftande att se att mödosamt arbete kan ge utdelning.
  • En oväntat bra idé
    Att skriva novellen Den skenbart lediga platsen. Jag älskar att den här berättelsen handlar om en extremt trivial och ointressant vardagshändelse, men att det ändå mynnar ut i en surrealistisk och spännande novell. Kul koncept!
  • Ett oväntat populärt blogginlägg
    Jag vet inte riktigt varför, men under 2017 har det absolut mest lästa blogginlägget på hemsidor varit Alla dessa lögner i lägenhetsannonser, tätt följt av Ett nytt jobb i en ny stad – varför?. Svenska folket verkar vara mycket intresserade av lägenheter och arbetsmarknaden.
  • En oväntad typ av text
    Årets pris för konstig text går onekligen till Hasselträdet Sture. Det här var mest ett försök att lyckas kombinera hemsidan med mitt eget intresse för bonsaiträd. Överlag gillar jag konceptet, men vi får se om jag fortsätter med det eller inte.
  • En oväntad utsmyckning
    Att göra om förstasidan av hemsidan till att innehålla mer bilder och till att vara mer fokuserat. Mitt ursprungliga koncept har alltid varit att hemsidan ska vara någon typ av blogg, men den nya utsmyckningen känns mer ärligt på något vis. Nu antyder förstasidan att hemsidan snarare är en portal där jag lägger upp mina alster av texter – och det är ju precis vad sidan handlar om.

Där sätter vi stopp för i år! Många roliga saker har det blivit. 2017 har förstås berört helt andra aspekter i mitt liv också (privat, politiskt etc.), men de lämnar vi därhän för nu. Kanske finns det anledning att återkomma till dem i framtida texter.

Som avslutning kan vi slutligen konstatera att jag har lyckats producera följande saker på hemsidan under 2017:

  • 6 noveller publicerade.
  • 8 blogginlägg publicerade.
  • 3 nya textserier/koncept.
  • Ny förstasida.
  • Lite pyssel med vissa informationstexter.
  • Snyggare bilder till novellerna.
  • Betydligt fler besökare än föregående år.

/Tommy Sellberg

PS. Jag kan lugna läsaren med att havregrynsgröt fortfarande är en viktig del i min kost. Numera äter jag gröt till middag istället. Japp, det är precis så bra som det låter!

Insikter från en nybliven (typ) romanförfattare


Idag kan jag med stor glädje avslöja ett stycke revolutionerande nyheter här på hemsidan! Det råkar nämligen förhålla sig på sådant vis att jag har gått och blivit en romanförfattare. Japp, du hörde rätt. R-o-m-a-n-f-ö-r-f-a-t-t-a-r-e!

Jag vet inte riktigt hur det hände sig, men för en dryg månad sedan började jag vips att författa en roman. Eller tja, i alla fall någon sorts text som i framtiden kan bli en roman. Eller okej, jag började skriva bokstäver i ett dokument på datorn. Men ändå! Jag har åtminstone lyckats hålla igång bokstavsskrivandet någorlunda väl sedan dess. R-o-m-a-n-f-ö-r-f-a-t-t-a-r-e!

Häftigt va?

I den här texten vill jag dela med mig av några tankar och reflektioner som jag har gjort nu i samband med att jag faktiskt sitter och skriver på en roman. För det lustiga är att jag alltid har velat skriva en roman. Och jag måste ha påbörjat skrivandet av olika romaner hundratals gånger tidigare utan att det har mynnat ut i någonting. Men den här gången är det annorlunda, nu händer det faktiskt något.

Så vad kan det här bero på? Varför fungerar det helt plötsligt att skriva en roman? Och vad har jag lärt mig hittills?

Nå, här är några av de saker jag har reflekterat över:

1. Det är verkligen bara att börja
Jag har alltid betraktat skrivandet av min allra första roman som en mytisk och speciell händelse. Och jag har vetat att när jag väl började skriva på romanen skulle det resultera i att jag blev en författare på riktigt. Det skulle göra så att jag blev känd och framgångsrik. Och romanen skulle bli SÅ bra.

Men inget av det här stämmer. Att börja skriva på en roman har absolut ingenting med dessa saker att göra. Att bli författare, känd och framgångsrik kan mycket väl inträffa när romanen väl är färdig – men det är någonting helt annat än att börja skriva på romanen. Att påbörja ett skrivande är en icke-sak som varken är mytisk eller speciell och det kommer att ha absolut noll påverkan på ens liv. Det enda som möjligtvis är fräckt är att man kan säga att man har börjat skriva en roman (för oss som tycker att sånt är häftigt), men utöver det – inget.

Den här insikten har inte varit enkel att göra. På sätt och vis är det ett perspektivskifte, i bemärkelsen att jag inte längre skriver av en speciell anledning. Jag skriver inte för att bli en författare, utan jag skriver enbart för att jag vill skriva på romanen. Då blir det enklare på något vis. Men det förutsätter att man tycker att det är roligt och givande att skriva, snarare än roligt och givande att bli utgiven.

2. Man måste inte veta hur romanen ska sluta, eller ens vad den ska handla om
En annan sak som tidigare har stoppat mig från att skriva en roman är att jag inte vetat vad som ska hända i berättelsen. Ibland har jag vetat hur romanen ska börja, men inte hur den ska sluta. Ibland har jag tvärtom känt till slutet, men inte haft någon aning om inledningen. Ibland har jag inte haft koll på vad som ska hända på vägen.

Well, guess what. Man behöver inte veta något alls! Det går alldeles utmärkt bra att börja skriva på romanen ändå.

Jag blir påmind om en intervju som jag såg med Neil Gaiman. I intervjun fick Gaiman frågan om hur han kan skapa sådana fantastiska, innehållsrika och komplicerade världar och om han tänker ut alla sådana saker i förväg. Svaret var något i stil med att: absolut inte, då skulle romanen aldrig ha blivit skriven. Tvärt om förklarade Gaiman att han oftast börjar sina berättelser bara med en scen, en situation eller en person. Ja, någonting som gör historien värd att skriva och som fångar hans eget intresse – sedan får allt det andra komma efteråt. Mitt intryck såhär långt efter en (1) påbörjad roman är att det här verkligen är rätt väg att gå.

Och vad bättre sätt finns det att få reda på vad som ska hända i en berättelse än att just skriva berättelsen ifråga? Skrivandet gör ju att man oundvikligen tänker på karaktärerna, världen och de situationer som utspelar sig. Nu i min egen roman har jag exempelvis ingen som helst aning om hur det ska sluta, men jag märker att jag lär mig mer och mer i takt med att jag skriver. Jag kommer exempelvis på intressanta konflikter, berättarknep, karaktärsutvecklingar, scener och repliker. Och jag är övertygad om att ett slut kommer att uppenbara sig… uhm… till slut.

3. Det hjälper att ha skrivit texter tidigare
Den stora skillnaden i mitt romanskrivande den här gången jämfört med tidigare gånger är att jag nu faktiskt lyckas producera text. Därmed inte sagt att texten har någon som helst kvalitet eller substans, men det är likväl bokstäver på ett digitalt papper. Nått händer! Det här är någonting helt annat än när jag har försökt att påbörja romaner tidigare gånger, eftersom jag då knappt kunde formulera ett endaste stycke.

Jag vet inte exakt vad det här beror på, men jag föreställer mig att en stor förklaring måste vara alla noveller (Noveller) och blogginlägg (Blogg) som jag har skrivit de senaste 1-2 åren här på hemsidan.

  • Kanske har texterna ökat mitt självförtroende på så vis att jag numera vet om att jag faktiskt kan skriva klart en text? Jag har gjort det förut och jag vet att jag kan göra det igen.
  • Kanske tycker jag inte att det är lika läskigt att fastna i skrivprocessen, eftersom jag vet att jag har tagit mig igenom liknande situationer förut och lyckats?
  • Kanske har jag sänkt prestationskraven och insett att texter inte måste vara perfekta? Jag har trots allt skapat texter som jag är nöjd med tidigare (och till och med publicerat dem på en hemsida!) och de har varit allt annat än perfekta.
  • Kanske har min hjärna lite smått programmerat om sig till att kunna skriva texter? Övning ger färdighet. 10.000 timmar. Etc.

Sannolikt är förklaringen en kombination av samtliga av dessa ”kansken”. Oavsett vilket är det riktigt häftigt att se att hemsidan har gett utdelning!

4. Det hjälper att läsa andra svenska författare
Jag tycker om att läsa böcker och de senaste 5-10 åren har min läsning huvudsakligen ägnats åt att läsa science fiction skriven på engelska. Det är sådana berättelser jag älskar och brinner för, därför har jag läst dem.

Lustigt nog gjorde jag däremot en omvärdering av min läsning det här året, i synnerhet för 3-4 månader sedan. Jag tänkte att om jag verkligen vill bli en författare bör jag rimligtvis läsa böcker som är skrivna på svenska. Hur ska jag annars lära mig att författa meningar, stycken och dialoger på ett trovärdigt och tilltalande sätt? Nå, sagt och gjort. Den senaste tiden har jag uteslutande läst svenska bestsellers och Augustprisvinnare och lustigt nog har den här nya lässtrategin sammanfallit skrämmande väl med att jag började skriva på min roman. Tillfällighet? Mycket möjligt. Men det är onekligen så att den nya läsningen har givit mig en hel del.

En sak jag framför allt reagerar på är att det är häftigt att läsa böcker som är skrivna av personer närmare mig själv. Neil Gaiman och Isaac Asimov är som superhjältar som lever på en helt annan planet. Jonas Hassen Khemiri däremot har pluggat på Södra latin och läst på Handelshögskolan, han är ju typ som jag! Eller okej, han är förstås också en superhjälte när det gäller själva författandet – men du förstår.

Jag gillar också att allt i de svenska böckerna inte är perfekt. Detta gäller förstås också böcker skrivna av Neil Gaiman och Isaac Asimov, men på något vis blir det mer påtagligt när boken är skriven på svenska. Vissa meningar är skumma och obegripliga. Ibland finns det knappt något slut i romanerna! Men det fungerar ändå. På något vis fungerar det. Och det gör mig hoppfull.

5. Det är häftigt att skriva på en roman!
En annan mycket glädjande insikt är att det känns riktigt härligt att skriva på en roman. Mina tidigare försök har alltid resulterat i prestationsångest och att hela förfarandet har känts hemskt och tråkigt, men nu är det roligt och stimulerande. Och det gör att jag till och med kan tillåta mig själv att drömma om alla spännande saker som skulle kunna hända i framtiden.

Katapultpriset för årets debutant? Augustpriset för årets skönlitterära roman? Eller, än bättre, tänk om jag får till en berättelse som jag känner mig stolt och nöjd med? Blotta tanken av det sistnämnda gör att det pirrar i kroppen!

Med allt detta sagt är det förstås fortfarande vansinnigt svårt för mig att skriva. Ibland stirrar jag på skärmen utan att kunna skriva ett endaste ord, det mesta av det jag skriver tycker jag är dåligt och jag känner tvivel om hur det ska gå med min roman. Men någonstans känner jag mig också hoppfull. Och det känns som att det kommer att lösa sig och bli någonting bra i slutändan.

Och icke att förkasta: jag är numera en romanförfattare! Och jag är övertygad om att hemsidan är en stor anledning till att jag kan säga så.

/Tommy Sellberg

PS. Jag har också börjat författa ett klagobrev till Friskis & Svettis angående deras konsekvent upprörande musikval. Men någonstans kände jag att klagobrevförfattare inte riktigt hade samma <schwung!>.

Fristående novell – Den skenbart lediga platsen


En person sitter på ett tåg som snart ska avgå stationen. Personen är på väg hem från jobbet och försöker att läsa en bok, men hen finner sig själv bli störd av det som sker på raden framför. Varför stannar det så många tågresenärer där? Vad har hänt med den kvinna som sitter på raden? Och hur förhåller det sig egentligen med den lediga platsen?

Den skenbart lediga platsen beskriver en surrealistisk resa som inleds i en vanlig tågvagn, men som snart utvecklar sig till ett ökenäventyr där gränsen mellan verklighet och fantasi upphör att gälla. Lättsam och medryckande läsning med allvarliga undertoner.

Läs novellen här!

/Tommy Sellberg

Jag och min psykolog – Ont om tid


Ny novell i serien ”Jag och min psykolog”!

Jaget har ont om tid. Semestern har upphört och det är dags att återvända till jobbet, vilket innebär att det inte finns tid att göra alla de saker som jaget önskar. Psykologen vill få jaget att inse att allt handlar om prioriteringar och att det i själva verket finns mycket tid att spela på.

Jag och min psykolog är en serie dialognoveller om en jag-berättare och dennes psykolog. Varje novell utspelar sig under ett samtal mellan personerna och omfattar en given händelse, tanke eller känsla som jaget har upplevt.

Berättelsen kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Hemsidan fyller 1 år! Har ett nytt liv börjat?


Det vankas jubileumstider! För ganska exakt ett år sedan, närmare bestämt 20 augusti 2016, startade jag den här hemsidan. Detta måste naturligtvis uppmärksammas.

Så – hur går man tillväga för att fira en sådan här världshändelse? Tårta? Orgie? Random high-fives till främlingar på stan? Stora mängder alkohol? Köpa en glasskiosk? All of the above? Nja, det skulle visserligen vara högst minnesvärt att ge mig ut på ett äventyr för att uppfylla alla dessa aktiviteter, men tyvärr misstänker jag att det även skulle vara högst katastrofalt. Och mitt blyga jag aldrig skulle mäkta med en av aktiviteterna (jag överlåter till dig att lista ut vilken).

Alltså: vi nöjer oss med att fira hemsidan med en stillsam reflektion istället. Jag vet – ”how exciting!”

Låt se…

När jag startade hemsidan för ett år sedan gjorde jag det med texten ”Här börjar ett nytt liv, eller?”. I texten resonerar jag kring tanken att hemsidan skulle kunna markera inledningen på ett nytt kapitel i den bok som är mitt liv (som Dante så vackert uttrycker det) – i bemärkelsen att mitt liv skulle kunna genomgå en markant förändring med anledning av hemsidan. Mot bakgrund av detta känns det naturligt att nu, ett år senare, ställa mig själv frågan: hur har det gått? Har jag inlett ett nytt liv? Har mitt liv blivit fundamentalt annorlunda jämfört med hur det var före hemsidan?

Nå, låt oss göra ett försök att tillsammans reda ut detta genom att kika på vilka saker som faktiskt har inträffat under året (och som i någon utsträckning är relaterat till hemsidan).

  1. Jag har skrivit en hel del texter. Det här var hela poängen med att starta hemsidan och i den bemärkelsen har hemsidan varit en stor, stor framgång. Att ha något ställe att publicera mina texter på har onekligen varit motiverande och under det gångna året har jag avslutat betydligt fler texter än jag någonsin gjort förut. Tidigare ägnade jag för all del mycket tid åt att skriva (åtminstone periodvis), men jag ansträngde mig inte tillräckligt för att faktiskt bli klar med någonting.
  2. Jag har haft långa perioder då jag inte alls har skrivit någonting. Det här gäller framför allt i början av det här året, då jag under flera månader över huvud taget inte skrev ett enda ord. Generellt tror jag det är viktigt att skriva texter regelbundet och att snabbt nå upp till de där berömda 10.000 timmarna – åtminstone om man har någon sorts ambition att förbättra sitt skrivande. Här finns det alltså fortfarande förbättringspotential.
  3. Andra personer har tyckt att det är intressant och imponerande att jag skriver. Det här är kanske en lite udda punkt, men det har varit riktigt häftigt att kunna säga att jag ägnar mig åt en aktivitet som andra människor verkar uppfatta som imponerande. När jag exempelvis berättat hur jag ”just nu jobbar hårt med att skriva klart en novell” har många verkligen blivit imponerande och nyfikna, på riktigt. Eller tja, det är åtminstone så jag har uppfattat det. På något vis känns det som att reaktionerna har varit annorlunda jämfört med när jag exempelvis berättar att jag ägnar mig åt jonglering, bonsaiträd eller hopprepsträning. Visst, det är också lite udda, imponerande och intressanta aktiviteter – men att skriva texter verkar vara på en annan nivå och det har väckt betydligt fler följdfrågor. Kanske för att det är något som alla människor har provat på själva? Och för att de själva läser och uppskattar skönlitteratur?
  4. Jag har vid flera tillfällen fastnat på en specifik text och haft svårt att komma vidare. Det här tror jag egentligen handlar om flera saker, men i grund och botten har jag en tendens att vara alldeles för ambitiös i mina texter. Av någon anledning har jag mycket svårt att acceptera att en text inte blir ”perfekt”, i bemärkelsen att den blir som jag föreställer mig att den borde vara. Novellen ”Tickande mot framtiden” är ett ypperligt exempel på detta. Den började som en dum idé på jobbet och var avsedd att vara en liten fånig novell som jag snabbt kunde skriva, men när jag väl satte mig och skrev förvandlades den till den mest tidskrävande novell som jag någonsin skrivit. Ett problem med detta är att jag fastnar i detaljerna och får ångest över att en enskild mening inte blir perfekt, vilket i slutändan leder till att jag tycker att det är obehagligt och tråkigt att skriva. Och det är dumt när man egentligen har ambitionen att öva, bli bättre på att skriva och producera fler texter.
  5. Jag känner mig mer kreativ och har sannolikt blivit mer kreativ. Det här handlar exempelvis om att jag har uppfunnit ett antal olika novellserier/essä-serier, experimenterat med olika skrivstilar och att jag i vardagen har börjat uppmärksamma betydligt fler saker som jag skulle kunna skapa en berättelse av. Sedan vet jag inte om det är själva kreativiteten som har ökat hos mig eller om det framför allt är känslan av kreativitet, men jag tror inte att det spelar någon större roll. I någon mån har jag fått mer utlopp för min kreativitet. Och det känns underbart.
  6. Jag har fått feedback och respons på mina texter. Det här har hittills varit i ganska begränsad omfattning, men de gånger som någon faktiskt har givit respons på någon av mina texter (eller mitt skrivande rent generellt) har det gjort mig oerhört glad. Och det här har faktiskt varit en intressant och viktig insikt. En sak jag tänker att det har påverkat är att jag numera är betydligt mer villig att ta mig tid att kommentera någon annan persons texter på exempelvis en blogg, eftersom jag förstår hur mycket det sannolikt betyder för den personen. För mig tar det bara ett fåtal sekunder, men för personen ifråga betyder det så mycket mer. En annan sak är att jag själv har förstått att jag vill ha och uppskattar kommentarer på mina egna texter, vilket antyder att jag borde försöka sprida texterna i högre utsträckning, kanske gå med i något sorts skrivsällskap och även försöka få mitt skrivande publicerat någonstans.
  7. Jag har haft en bättre balans av aktiviteter i min fritid. Det här är en lite knepig punkt eftersom det inte är uppenbart vad en ”bra balans av aktiviteter” egentligen är, men min upplevelse är åtminstone att jag har haft mer variation i tillvaron – och att skrivandet har haft ett visst inflytande på det här. Jag har suttit på caféer och skrivit, jag har tittat på författarintervjuer på youtube (istället för tv-serier) och jag har läst svenska bloggar om skrivande. Det här är en stark kontrast till vissa perioder i mitt liv då jag har ägnat fritiden åt en och samma aktivitet (typ titta på Star Trek). Och det är alltså inte så att skrivandet helt har tagit över mitt liv, utan det har bara tillfört ett ytterligare element i vardagen.
  8. Jag har fått mer självförtroende och känslor av framgång. Det här går nog inte riktigt att kvantifiera eller förklara, men jag upplever att det har betytt mycket för mig att faktiskt avsluta flertalet skrivprojekt under det gångna året. Det spelar ingen roll hur futtiga och dåliga texterna är – och i själva verket tycker jag att många av mina texter är riktigt bra – utan poängen är att jag faktiskt har lyckats med någonting. Och inte bara detta, jag har lyckats med någonting som jag tycker är mycket svårt, som har krävt stor ansträngning och som jag verkligen strävat efter. Det har gjort mig mycket hoppfull inför att ta mig an andra projekt och utmaningar framöver.

Okej, det där var några saker som jag kommer på har inträffat sedan jag startade hemsidan. Vad händer då om vi summerar ihop allt detta? Är mitt liv oförändrat? Eller kan vi konstatera att hemsidan har resulterat i ett nytt liv för mig?

I mina ögon är svaret tydligt – nej, än så länge har hemsidan absolut inte markerat ett distinkt nytt liv för mig. Det är rätt uppenbart av punkterna ovan att ingenting revolutionerande egentligen har inträffat. Men det är okej! Hemsidan har trots allt haft en hel del positiva effekter och det var precis det som var förhoppningen. Och vem vet – när jag tittar tillbaka på hemsidan efter ytterligare ett år av skrivande kanske jag ser den i ett helt nytt ljus?

Där sätter vi stopp för den stillsamma reflektionen, men som avslutning vill jag också bjuda på en summering av hemsidans första år i form av lite siffror.

  • 42 texter (om vi räknar med denna).
  • 28 blogg-inlägg (som i ärlighetens namn kanske borde uppgraderas till krönikor/essäer).
  • 7 essäer.
  • 7 noveller.

Not too bad!

/Tommy Sellberg

PS. Det ger mig förstås outgrundlig glädje att ha producerat exakt 42 texter på ett år. Ja, i själva verket gör det mig så pass glad att jag nu vill försöka mig på en klyftig referens! Jag konstaterar därför att: 42 är ett sådant antal texter som man utan rädsla skulle kunna introducera för sina föräldrar.

Min plötsliga uppskattning för skrivkonsten


Jag vet inte exakt när det inträffade, men någon gång under de senaste veckorna har jag börjat få en helt ny uppskattning för skrivkonsten. Böcker, sagor och berättelser har jag alltid haft en stark kärlek till – eller tja, i alla fall enda sedan jag läste Tolkien för första gången – men nu har plötsligt själva skrivandet uppenbarat sig för mig. Ja, min värld består inte längre enbart av bra eller dåliga texter – nu ser jag så mycket mer i varje text. Skapandet. Hantverket. Slitet.

Hur kan detta komma sig? Varför har min syn på texter och skrivande förändrats? Det finns säkert flera anledningar, men efter lite klurande har jag kommit fram till åtminstone tre större saker som jag tror har påverkat mig.

1. Jag har lagt betydligt mer tid på att skriva skönlitterära texter. Detta började egentligen redan för ett år sedan när jag startade hemsidan, men de senaste månaderna har jag trappat upp mängden skönlitteratur och det intressanta med detta är att jag verkligen har fått kämpa. Förhoppningsvis är det bara ovana från min sida, men oj vad svårt det är att bygga upp en berättelse just nu! Det känns som att varje ord, mening och stycke måste genomgå omfattande revideringar – ändå blir det aldrig helt som jag vill. Jag bävar en aning inför tanken att påbörja något av mina mer ambitiösa författarprojekt som jag går och bär på i huvudet…

Alltså: att under en längre period ha arbetat med ett antal olika skönlitterära texter har verkligen fått mig att reflektera över att skrivande är någonting väldigt svårt.

2. Jag har läst en hel del svenska noveller som finns tillgängliga på internet. Ursprungligen letade jag efter hemsidor som har liknande innehåll som min egen, men det gick lite sisådär. Det jag däremot snubblade på var ett antal skrivsällskap, diverse novellpublikationer och ett antal bloggar som ändå innehöll några typer av noveller. Texterna har varit av mycket varierande kvalitet och haft olika underhållningsvärde, men poängen är att jag för i princip första gången har läst skönlitterära texter från ”riktiga” och ”vanliga” människor. Det här har gjort att jag mer aktivt har börjat reflektera över människan bakom en text, vilket även har lyft fram själva arbetet som den människan har lagt ner.

Det intressanta med just bloggar är dessutom att man ofta får information om saker ”utanför” texten. Det här kan exempelvis gälla författarens känslor och tankar när den skriver på en text, eller glädjen som författaren känner över att dennes text lyckades bli publicerad i någon tidskrift. Den här aspekten – att få en större kontext till varje text – har också lyft fram hantverket på ett mycket konkret sätt.

3. Jag har sedan en tid tillbaka medvetet försökt att vara positiv i livet och fokusera på de bra aspekterna. Det här är förstås ingenting som har direkt koppling till texter och skrivande, men jag tror absolut att det är viktigt i det här sammanhanget. Även om en text har många problematiska inslag kan man nämligen alltid hitta någonting positivt i texten. Alltid. Det gäller bara att välja att ha sådana glasögon på sig.

Det finns många ytterligare saker man skulle kunna säga om dessa punkter, men det som jag har grubblat mest över är framför allt den andra punkten – att jag själv har lagt mer tid på att skriva och kämpa med skönlitterära texter – och därför vill jag bara kort beröra den punkten lite mer ingående.

För är inte det här egentligen lite problematiskt? Jag själv har alltså skrivit mer skönlitterära texter, och det här har lett till att jag har fått en ökad uppskattning för andra personer som också skriver skönlitterära texter. Men varför kunde jag inte uppskatta dem ändå? Varför kunde jag inte se att skrivande är ett hantverk som förtjänar uppskattning? Är det verkligen nödvändigt att jag själv måste uppleva exakt samma sak innan jag kan uppskatta det?

Sannolikt är det så att vi alla måste ha någon sorts referensram för att kunna uppskatta saker och ting i livet. Alla kan titta på en tavla för att se om man tycker att den är vacker eller inte (eftersom vi alla vet vad tavlor är för något), men för att nå någon sorts ”sann” uppskattning (i brist på bättre uttryck) måste man ha en känsla för hur svårt det var att skapa tavlan, vad tavlan representerar, hur unik den är i förhållande till andra tavlor, den sociala kontexten som tavlan målades i och så vidare. Det är förstås inte så att man måste ha kunskap om dessa saker, men poängen är att dessa saker har potential att starkt påverka hur stor uppskattning man känner för tavlan. Ju bättre förståelse om ett ämne eller företeelse, desto större möjligheter för en ”djupare” uppskattning. Detta känns mycket naturligt och rimligt.

Det jag däremot tycker är problematiskt och en aning sorgligt är att man, eller åtminstone jag, har så svårt att uppskatta saker som man inte själv har upplevt. Visst, man kan inte förstå saker som man inte själv förstår. Duh. Men borde man åtminstone inte kunna få till en situation där man alltid uppskattar saker som andra människor har gjort eller genomlevt – oavsett vilken kunskapsnivå man själv besitter? Alltså att man har någon sorts standard-uppskattning?

Ett trivialt exempel jag kommer på är trafikinformationen som SJ levererar till tågresenärer. Generellt sätt skulle jag säga att trafikinformationen är under all kritik och min upplevelse är i princip att SJ inte bryr sig om sina passagerare för fem öre. När det uppstår något problem har man som resenär ofta ingen som helst aning om: 1) vad som har inträffat, 2) om det finns någon prognos, 3) om det finns några alternativa resvägar. Näpp, normalfallet är att det inte finns någon information och ingen person som man kan fråga.

I just det här exemplet är det samtidigt så att jag själv saknar all kunskap om den situation som SJ befinner sig i. Jag vet ingenting om personalen, arbetssituationen som råder, vilka direktiv som gäller, komplexiteten som föreligger eller varför SJ tar de beslut som de gör. Jag har verkligen noll koll. Och av den här anledningen känner jag också en obefintligt uppskattning inför det arbete som SJ gör. Jag kan förstås rationellt intala mig själv att människorna som arbetar för SJ vill göra ett bra jobb och att de gör sitt bästa givet de förutsättning som finns – jag är helt övertygad om att så också är fallet. Men någonstans har jag trots detta svårt att känna en ”sann” uppskattning, eftersom jag har dålig koll på situationen.

Alltså: om jag hade ett uns bättre förståelse och inblick i den verksamhet och situation som SJ befinner sig i, skulle jag sannolikt uppskatta deras arbete mer. Och jag tänker mig att samma resonemang inte bara gäller för skrivandet – utan även för andra, mer viktiga, företeelse i samhället. Det här gäller inte mig specifikt, men vilken uppskattning har vi exempelvis för den situation som brandmän befinner sig i? Eller statsminister Stefan Löfven? Eller vd:ar för företag? Förstår vi hur deras arbetssituation ser ut? Uppskattar vi dem?

En slutsats av allt detta skulle kunna vara att det är viktigt att alltid försöka tänka väl om andra människor (och skrivande i synnerhet!). En annan kan vara att det är viktigt att försöka sätta sig in i andra människors situationer, så att man på riktigt förstår varför man ska uppskatta dem. Det sistnämnda kan man göra genom att gå ut i världen och prata med människor. Eller att läsa böcker. Eller att titta på serier. Men det är – som vi redan vet – viktigt att man pratar med olika typer människor. Och läser böcker som gestaltar olika kulturer, sociala bakgrunder och förhållanden. Och tittar på serier som inkluderar olika språk och är fria från stereotypiska könsroller.

Låter detta rimligt?

I vilket fall som helst sätter jag stopp här. Den här texten har redan spårat ur tillräckligt och jag låter därför SJ ta över informationen.

/Tommy Sellberg

PS. Jag borde förstås ta på mig att skriva ett epos om den person på SJ som är ansvarig för trafikinformationen. Arbetssituationen, terapisessionerna, de hatiska kommentarerna på nätforum. Jag ser stor potential.

Jag och min psykolog – Besatt av smoothies


Ny novell i serien Jag och min psykolog!

Jaget är överlycklig över hens senaste upptäckt: möjligheten att göra smoothies! Fantasier om smaker, tänkbara behållare, storartad planering och framtida smoothieföretag uppenbarar sig, men psykologen uppmanar jaget till besinning och påpekar att besatthet också har sina nackdelar.

Jag och min psykolog är en serie dialognoveller om en jag-berättare och dennes psykolog. Varje novell utspelar sig under ett samtal mellan personerna och omfattar en given händelse, tanke eller känsla som jaget har upplevt.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg