Meny Stäng

Jag och min psykolog – Diskborstar i diskhon


Här är första berättelsen i en ny novell-serie som jag har tänkt på länge! Inspiration till Jag och min psykolog kom från att ha läst Jonas Hassen Khemiris pjäser. Bara en sån sak!

Jaget är upprörd över något. Psykologen försöker att ta reda på vad, men jaget undviker frågan. Till sist framkommer det vad jaget är så bekymrad över, men psykologen har svårt att förstå varför.

Jag och min psykolog är en serie dialognoveller om en jag-berättare och dennes psykolog. Varje novell utspelar sig under ett samtal mellan personerna och omfattar en given händelse, tanke eller känsla som jaget har upplevt.

Texten går att läsa här.

/Tommy Sellberg

Alla dessa lögner i lägenhetsannonser


Idag vill jag dryfta några tankar om ett intressant fenomen som jag har noterat när det gäller lägenhetsannonser. Eller tja, egentligen handlar det specifikt om annonser för olika typer av lägenhetsbyten – där jag har upptäckt att en absurt hög andel av alla annonser innehåller medvetna felaktigheter. Annorlunda uttryckt väljer en stor mängd personer att avsiktligen ljuga i sina lägenhetsannonser, vilket har gjort mig en aning fundersam. Varför agerar människor på det här viset?
Nå, vi tar det från början.

Som jag har skrivit om tidigare (Ett nytt jobb i en ny stad – varför?) har jag sedan en tid tillbaka letat efter en lägenhet i Stockholm. Min aktivitet har inte varit alltför intensiv – egentligen trivs jag mycket bra med min nuvarande lägenhet – men jag har gått in lite då och då på diverse hemsidor för att se om det kan ha dykt upp något intressant. Bostadssituationen i Stockholm är som bekant rätt snårig, så jag har utforskat olika alternativ för att hitta en ny lägenhet – och ett av dessa alternativ har varit att få till ett lägenhetsbyte.

Konceptet för lägenhetsbyten är ungefär följande:

  1. Man går in på en lämplig ”lägenhetsbyte-hemsida” och skapar en annons som beskriver sin egen lägenhet. Annonsen består av en fri text, ett antal bilder och några obligatoriska ”hårda” fakta (hyra, antal rum, våning, läge etc.).
  2. Man går vidare och anger vilken typ av lägenhet man själv letar efter. Det här görs genom att ange ett antal ”hårda” fakta (max 7000kr i hyra, minst 2 rum, inte bottenvåning etc).
  3. Hemsidan ”matchar” ihop sin egen annons med andra personers annonser, baserat på de uppgifter som har angivits. Det här gör att man kan komma i kontakt med potentiella personer som vill göra ett lägenhetsbyte.

Så långt inga konstigheter, men det är nu vi kommer till det problematiska. När man kollar på alla de annonser som personer har skapat ser man nämligen fort en återkommande trend i form av att de ”hårda” fakta som uppges är helt falska. Japp, personer väljer att uppge andra hyror, kvadratmeter och antal rum än vad som faktiskt gäller. Hur vet jag detta? Jo, personerna berättar det själva i annonsens fritext!

Exempel: en person anger att lägenheten har en hyra på 5900kr i månaden, men när man går in på annonsen och tittar står det i fritexten att den ”riktiga” hyran är på 6259kr. Ett skräckexempel på detta som jag stötte på var en annons där varken hyra, antal rum eller antal kvadratmeter stämde!

Asså, vad är grejen? Varför inte bara skriva rätt uppgifter från början (och ja, det går att ange exakta värden)? Eller som jag uttryckte det i inledningen: varför agerar människor på det här viset?

Jo, grejen är att människor försöker att maximera antalet ”matchningar” som de får på hemsidan. Genom att ange lägre hyra, högre kvadratmeter och fler antal rum än vad som gäller på riktigt hoppas personerna att deras lägenheter ska falla inom ramen för vad andra personer letar efter – trots att lägenheten i själva verket faller utanför ramen! Rimligtvis tänker de sig också att fler matchningar innebär högre chans att få till ett lägenhetsbyte. Även detta framgår faktiskt i annonserna på så vis att det, noterbart, skrivs ut saker i stil med: ”Skrev 6900kr i hyra istället för 7200kr eftersom jag inte ville att någon skulle gå miste om ett byte för bara några hundralappar!”

Men vänta nu, detta är intressant. För vad är det egentligen som försiggår här? Och är detta ett acceptabelt beteende? Nå, jag har inga definitiva svar – men hela den här företeelsen väcker åtminstone fyra tankar hos mig:

  1. Som jag ser det handlar detta i grunden om att personer medvetet uppger falska uppgifter för att manipulera systemet. Rent generellt tänker jag mig att ett sådant förfarande mycket sällan är särskilt acceptabelt eller rimligt, oavsett vad för system det handlar om. När vi dessutom pratar specifikt om lägenhetsbyten känns det som ett särdeles olämpligt beteende, med tanke på att ett lyckat lägenhetsbyte i hög grad handlar om tillit, samarbete och kommunikation. Är det verkligen lyckat att inleda en sådan resa med lögner?
  2. En annan viktig aspekt i mina ögon är att personer som uppger falska uppgifter inte bara manipulerar systemet, utan i någon mån lyckas de också fullständigt avfärda andra personers önskemål, kompetens och intelligens. Det dessa personer säger är i princip: ”Okej, du har angivit att du bara är intresserad av lägenheter med max 7000kr i hyra. Men nej du, min lägenhet är så pass bra att du säkert är intresserad av den också. Därför säger jag att min lägenhet har 6900kr i hyra, istället för verklighetens 7200kr”. Varför skulle inte varje person själv kunna avgöra vad för typ av lägenheter man är ute efter? Är det inte en aning arrogant att tänka att man själv vet bättre än andra vad de letar efter?
  3. Ytterligare en sak som slår mig är att detta beteenden i grunden är tämligen själviskt och egoistiskt, i bemärkelsen att personerna som ljuger är villiga att göra vad som helst för att öka antalet matchningar som de får på sin lägenhet. ”Visst, andra personer kanske drabbas negativt genom att de får upp matchningar som de inte är intresserade av – men jag tvingar åtminstone en massa människor att titta på min lägenhet. Bra för mig!”. Bör man inte som medmänniska också beakta alla andra personer – och fundera över hur andra på sidan skulle vilja att man själv agerade? Sannolikt är det mycket få som skulle uppmuntra falsk uppgiftslämning.
  4. Slutligen tänker jag mig att beteendet med att medvetet ljuga bidrar till ett dysfunktionellt system, eller åtminstone ett system som kantas av onödigt långa svarstider, frustration och att man drunknar i irrelevanta objekt. Jag tänker mig att detta går tillbaka till gyllene regeln: att man ska behandla sina medmänniskor på samma sätt som man själv vill bli behandlad. Vill du att hemsidan ska bestå av en hord av annonser som har helt felaktiga uppgifter? Vill du få matchningar med lägenheter som du över huvud taget inte är intresserad av? Nja, sannolikt inte.

Detta var mina fyra inledande tankar på detta ämne, men nu efter att ha skrivit ner dem inser jag snabbt att jag skulle kunna skriva en hel del mer. Efter lite begrundande inser jag nämligen att jag tycker att det här ämnet visar på någonting större. Lägenhetsannonser är förstås en pytteliten del av samhället, men jag tänker att beteendet som jag har beskrivit i den här texten sannolikt är symptomatiskt för någonting större. Jag ska inte gå loss fullständigt och skriva en hel avhandling om detta, men låt mig erbjuda en avslutande tanke.

Det är inte ovanligt att människor ger uttryck för att världen inte mår särskilt bra idag – och detta är även något som jag har skrivit om tidigare (Min övertygelse om att världen INTE går åt helvete). Men handlar inte mycket om världens tillstånd om att respektera och beakta andra människor? Kan man inte göra världen bättre genom att själv agera på ett sådant vis i vardagen, det vill säga att visa respekt? Att medvetet ljuga i lägenhetsannonser tänker jag mig är ett bra exempel på motsatsen, alltså att visa bristande respekt. Och jag föreställer mig att det finns många paralleller till detta i andra delar av samhället.

Vad tycker du exempelvis om telefonförsäljare som ringar upp till dig, trots att du är med i NIX-telefon? Eller personer som ljuger om sin ålder på dejting-sidor? Eller reklamutdelare som lägger reklam i din brevlåda, trots att du har en ”ej reklam”-skylt på dörren? Om jag får spekulera gissar jag att den här typen av beteenden ger upphov till extrem frustration, ilska och cynism. Vi vill att människor, företag, myndigheter etc. ska respektera våra egna önskemål. Vi kräver att de gör detta.

Well, guess what – beteendet med lägenhetsannonser är exakt samma sak. Att ”ta sig runt” andra människors inställningar på hemsidor – i syfte att visa upp en annons för dem – är precis samma sak som att ringa upp någon som är med i NIX-telefon. De har angivit att de inte är intresserade, men av själviska skäl struntar någon i att hörsamma detta önskemål.

Jag tror att ett enkelt sätt att göra världen en aning bättre är att upphöra med den här typen av beteende.

/Tommy Sellberg

PS. Jag uppgav förstås själv att min lägenhet bara består av ett halv rum. Visst, jag bor egentligen i en 2:a, men sovrummet använder jag knappt och vardagsrummet är fyllt av bokhyllor.

Fristående novell – Tickande mot framtiden


Här är en novell som jag är mycket glad över att kunna publicera! Det är den längsta berättelsen jag någonsin har skrivit och sannolikt den jag har lagt mest tid på att färdigställa. Mycket skönt att lägga den till handlingarna och kasta ut den i internets varma famn. Beskrivning:

Det är ett stort möte inplanerat på Valdars jobb. Valdar är en aning nyfiken på vad som kommer att sägas under mötet, men han känner sig inte manad att ta sig den tid som krävs för att gå dit. Därför beslutar han sig för att titta på mötet i förväg istället, in i framtiden. Det här är inget konstigt – folk tittar på framtiden hela tiden – men den här gången ser Valdar någonting som han inte alls var beredd på skulle kunna ske…

Novellen är en spännande och laddad berättelse om en man som kämpar för att förstå sin egen framtid. Världen som målas upp innehåller en egen typ av tidsresande som ger många intressanta konsekvenser och som engagerar fantasin.

Novellen kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Människor är bra – Datorerna på jobbet


Ny essä i serien Människor är bra! Om arbetsplatser med mängder av obevakade datorer, att ingen av medarbetarna stjäl dessa och att människan kanske inte är så cynisk och egoistisk som den ofta porträtteras.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Människor är bra – Köpare och säljare på Tradera


Nytt inslag i essäserien Människor är bra! Om erfarenheter av försäljningssidan Tradera, att aldrig har gått miste om en betalning och att detta är ett ypperligt tecken på mänsklighetens förträfflighet.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

De vidunderliga bonsaierna – Hasselträdet Sture


Här är en berättelse/dokumentation av ett av mina bonsaiträd. Det är någonting aningens annorlunda mot vad jag har skrivit tidigare på sidan, men jag tyckte det kunde vara värt ett försök. Sannolikt kommer jag även att försöka skriva om mina andra bonsaiträd framöver.

Detta är iallafall sagan om hasselträdet Sture – en långvuxen yamadori som kapades ner till att vara ingenting mer än en grenlös stam, men som snart återhämtade sig. Tillsvidare räknar jag den som en novell i serien De vidunderliga bonsaierna.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Sexistisk kommentar från en ledare på Friskis


”Bra jobbat idag!”

Ledaren höll på att avsluta sitt träningspass på Friskis&Svettis. Han stod inuti den cirkel som deltagarna på passet hade skapat.

”Skitbra! Bra kämpat, Alexandra!”

Han gav en av tjejerna en high-five. Det hördes sporadiska flås, skratt och handklappningar. Det märktes tydligt att alla i gruppen var mycket nöjda med att ha tagit sig igenom passet.

”Viktoria, toppen! Ni körde verkligen järnet idag!”

Ledaren klappade en annan av tjejerna uppmuntrande på ryggen. Jag reagerade på att alla på passet var unga tjejer, någonstans i 20-25 årsåldern. De var alla extremt vältränade och hade tighta kläder på sig. Ledaren å sin sida var en man i 40-45 årsåldern.

”Härligt tjejer, idag kan ni vara nöjda. Ni tog i rejält idag. Ni klarade passet jättebra. Ni är skitsnygga!”

Jag blev helt paff. Inte kunde han väl ha sagt… Jo, jag hade hört rätt. Den manliga ledaren på Friskis&Svettis hade just sagt till sin grupp av tjugo år yngre tjejer att de var skitsnygga. Vad fan?

 

Den här episoden utspelade sig tidigare idag på min lokala Friskis&Svettis. Jag befann mig inne i det utrymme som kallas för ”spegelrummet”, där det förutom diverse gymutrustning även finns en stor gummimatta som ibland används för ledarledda träningspass. Det här innebär att helt vanliga gymbesökare många gånger kan se och höra exakt vad det är som ledarna och deltagarna ägnar sig åt – ja, oavsett om man vill det eller inte faktiskt. Och det var precis det här som jag råkade ut för idag.

Min första reaktion när jag hörde ledaren kommentera sina adepters utseende var som jag beskrev här ovan ett inre ”vad fan”. Det här följdes av ett antal kompletterande tankar, ungefär i stil med:

  • ”Vilket äckel han är.”
  • ”Varför säger inte någon ifrån?”
  • ”Borde jag rapportera honom?”
  • ”Borde jag konfrontera honom?”
  • ”Inser han själv vad han just sade?”
  • ”Är det här först gången?”
  • ”Gör han andra äckliga saker också?”
  • ”Han är kanske bara okunnig.”
  • ”Hur kan jag lära honom att inse sina brister?”

För att uttrycka det milt: jag hade inga högre tankar om den manliga ledaren och kände att jag borde bemöta hans sexistiska kommentar.

Så, vad gjorde jag? Njo, nu hände det sig som så att jag faktiskt inte agerade på mina impulsiva tankar, utan det hela slutade istället mycket odramatiskt med att ledaren och deltagarna helt enkelt lämnade lokalen. Jag själv gjorde några ytterligare övningar, drack en klunk vatten och promenerade sedan hem. Det var som om ingenting hade hänt.

Anledningen till att händelsen mynnade ut i tomma intet var att jag, tack och lov, snabbt påminde mig själv om att jag faktiskt inte hade någon som helst aning om hur ledarens relation till träningsgruppen var. Det kan exempelvis mycket väl vara så att de hade tränat med varandra i flera år och utarbetat en distinkt vänskap och gemenskap tillsammans. Det som jag uppfattade som en sexistisk kommentar kanske i själva verket inte var annat än en etablerad jargong.

En annan sak som jag insåg efter att jag hade riktat mina första anklagande tankar mot ledaren var att jag begick ett sådant misstag som jag själv blir mycket ledsen över när andra människor begår – nämligen att tänka att någon är en dålig människa bara för att den gör någonting dåligt. Jag tycker exempelvis fortfarande att ledarens uttalande kanske inte var helt lämpligt – dagens samhälle är nog utseendefixerat som det är – men det betyder inte att ledaren i sig är ett ”äckel”. Nej, tvärt om är det fullt förståeligt att människor ibland kan begå misstag i livet och säga olämpliga saker. Många gånger är man säkert inte alls medveten om att man gör det heller.

Såhär i efterhand kan jag känna att jag borde ha gått fram till ledaren och beskrivit hur jag uppfattade situationen, men eftersom jag fortfarande hade en massa anklagande fördomar som svävade runt i huvudet hade det antagligen inte varit särskilt lyckat. Om mina tankar däremot hade varit begränsade till en mer saklig observation av händelsen, samt någon sorts medmänsklig omtanke, skulle jag ha eventuellt ha kunnat förmedla ett lyckat budskap. Då hade ledaren dessutom ha fått en chans att bemöta mina tankar, istället för att han som nu inte ens har någon aning om att det finns någon som tycker att han yttrade en sexistisk kommentar.

Avslutningsvis är det även värt att notera att jag, som nämnt tidigare, tydligt observerade att deltagarna på träningspasset var snygga, vältränade och unga tjejer –  samt att de alla hade tighta kläder på sig. Vem var det som agerade sexistiskt, egentligen? Det kan vara en bra fråga att ställa mig själv när jag står framför spegeln ikväll.

/Tommy Sellberg

PS. Självklart rapporterade jag däremot ledaren för hans användning av ordet ”skitbra” och förväntar mig inom kort att få en kopia av hans entledigande. Jojomen, sådana svordomar kan vi fan inte ha i det offentliga rummet.

Människor är bra – Taxiresan efter terrordådet


Ytterligare en essä i serien Människor är bra! Om en taxiresa kort efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm fredagen 7 april 2017 och det fina agerande som taxichauffören visade upp.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Människor är bra – Den tappade vanten


En ny essä i serien ”Människor är bra”! Om en tappad vante vid tågstationen, en annan människas hjälpsamhet och att vänlighet är mer en regel än ett undantag.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Ett nytt jobb i en ny stad – varför?


För bara någon vecka sedan fick jag glädjande nyheter; jag blev erbjuden ett nytt jobb! Högre lön, ny titel, stimulerande arbetsuppgifter – plus att jag får komma hem till Stockholm igen. Självfallet tackade jag ja till tjänsten och mitt nya äventyr kommer att inledas redan 1 mars. Jag menar, hur kan man låta bli?

Sedan allt blev klart har jag däremot funderat en hel del över hur det egentligen kommer sig att det blev såhär. Varför ska jag börja på ett nytt jobb om en månad, och varför ska jag flytta till en ny stad? Missförstå mig inte, jag är evinnerligt glad över den situation som jag befinner mig i, men någonstans känns det bara så enormt stort och slumpartat. Här står jag – på randen till att lämna mina kollegor, mina arbetsuppgifter, min lägenhet, min stad och mina vänner – och jag har mycket svårt att förklara varför den här enorma förändringen över huvud taget sker i mitt liv. Detta känns högst märkligt.

Visst, någonstans har den annalkande omställningen förstås sin grund i att jag valde att söka en ny tjänst – så mycket är klart. Men gjorde jag det här valet på grund av någonting särskilt? Blev jag inspirerad av att min bästa vän håller på att söka en massa spännande arbeten? Var det en revolt mot att min nuvarande arbetsgivare ställde in leveransen av fruktkorgar under julhelgerna? Eller var det den där mindre lyckade dejten i början av december, som kanske fick mig att vilja prova på någonting nytt och annorlunda? Jag vet faktiskt inte. Däremot trivs jag mycket bra i min nuvarande arbetssituation, så rimligtvis valde jag inte att söka det nya jobbet på grund av allmänt missnöje – det måste ha varit någonting annat.

Och absolut, utöver mitt beslut att skicka in en jobbansökan beror min stundande livsförvandling naturligtvis även på att jag faktiskt blev erbjuden den nya tjänsten, annars hade det inte hänt särskilt mycket. Men återigen frågar jag mig själv om det här beror på någonting särskilt? Blev jag utvald som kandidat på grund av den där handskakningen under intervju #1? Stadigt, lagom hårt, ögonkontakt – ja, där gjorde jag bra ifrån mig. Eller var det min strategi att upprepade gånger inkludera ordet ”expert”, i fetstil, i mitt personliga brev som övertygade chefen? Kanske var det min nyinköpta skjorta som trollband de medarbetare som jag träffade under intervju #2? Det finns nog flera förklaringar. Intressant i sammanhanget är att jag i efterhand har fått veta att jag inte var den på papperet mest meriterade personen som sökte tjänsten, vilket antyder att min nominering snarare grundade sig i någonting mer flyktigt och vagt.

Slutligen är det självfallet också så att min förestående omvälvning i livet inte bara kommer sig av att jag valde att söka en ny tjänst eller att jag sedermera blev erbjuden den aktuella tjänsten, utan en förutsättning var också att jag valde att acceptera erbjudandet. Men var det verkligen ett så självklart beslut som jag antydde här ovan? Jag trivs nämligen fin-fint med min nuvarande levnadssituation och därför kan det tyckas en aning konstigt att jag skulle vilja riva upp livet så fullständigt. Är det äventyret jag är ute efter? Pengarna? Eller tycker jag bara om när det händer stora saker? Kanske beror det på att jag strax innan jobberbjudandet levererades hade gått över till att äta grynblandningsgröt till frukost, istället för den sedvanliga havregrynsgröten som jag har ätit i tio år. Förstå, grynblandning! Med den får man i sig fyra olika sädesslag istället för bara ett. Inte undra på att hjärnan går helt bananas – ”Jag hörde det där!” – och ger sig ut på alla möjliga typer av äventyr.

Så, vad är då poängen med alla dessa frågor och funderingar? Njo, poängen är att det antagligen inte finns någon rationell förklaring till varför jag nu står inför en stor förändring i livet – det blev nog bara så helt enkelt. Mitt nya jobb är inte en stor livsdröm som går i uppfyllelse. Att flytta hem till Stockholm är inte ett självändamål som jag alltid har tänkt att göra. Lägenheten jag kommer att flytta till är sannolikt inte mitt drömhem. Jag kommer inte nödvändigtvis att vara en lyckligare människa av att byta arbete och stad. Nej, det blev bara såhär.

Däremot kommer jag oundvikligen att växa som person i och med den här förändringen. Jag kommer att få vara med om en ny upplevelse. Och känna mig modig för att jag vågar ge mig ut i någonting okänt. Med lite tur kommer jag även att få bära visitkort i plånboken framöver; bara det är värt att riskera mycket för!

Och viktigast av allt: det finns absolut ingenting som talar för att mitt nya jobb, min nya stad och min framtida livssituation kommer att vara sämre än vad jag har idag. Givet sådana förutsättning kan äventyret väl inte bli annat än lyckat?

/Tommy Sellberg

PS. Ja, min nuvarande arbetsgivare ställde in leveranserna av fruktkorgar fram till 16 januari. 9 januari hade jag förstått, men en vecka ytterligare? Inte okej!