Meny Stäng

Människor är bra – Skohyllan på Friskis och Svettis


En ny installation i serien ”Människor är bra”! Om den skohylla som finns på Friskis och Svettis, att den används frekvent och att besökarna inte oroar sig för att skorna kan bli stulna.

Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Skulle du ge bort din trissvinst till en familjemedlem?


Här om dagen lärde jag mig någonting nytt om mina kollegor, och kanske människor generellt, som jag tycker är högst intressant. Det visade sig nämligen, medan vi satt runt fikabordet en eftermiddag och språkade om vad man skulle göra om man vann stort på triss, att samtliga av mina kollegor skulle ge bort en betydande del av pengarna till någon eller några familjemedlemmar. Ja, åtminstone hälften av pengarna skulle gå till deras vuxna syskon eller föräldrar – det här var en självklarhet.

Anledningen till att jag tycker att det här är intressant är att jag själv inte alls har den här inställningen. För mig skulle det inte vara en självklarhet att ge bort pengar till min familj, utan rent intuitivt känns det här snarare som en rätt konstig sak att göra. Varför känner jag såhär? Njo, efter att ha tänkt närmre på saken är det åtminstone tre saker som ligger till grund för min syn på det hela:

1. Jag skulle aldrig ta emot pengar av min lillebror.

En fin princip när det gäller mänskliga relationer och beteenden är den gyllene regeln, det vill säga att man ska behandla andra människor så som man själv vill bli behandlad. Med detta som utgångspunkt kan man alltså fråga sig själv hur man skulle vilja att en familjemedlem agerade, i den händelse att de vann stort på triss. Skulle man vilja att personen ifråga gav bort en betydande del av pengarna och att man själv var mottagaren till denna gåva?

Jag kan bara tala för mig själv, men i en sådan här fiktiv situation skulle jag definitivt inte vilja ta emot några pengar av exempelvis min lillebror. Möjligtvis skulle det kännas okej om han hade vunnit kopiösa mängder pengar – låt oss säga runt 200 miljoner – samt att han enbart erbjöd mig en liten del av totalsumman, men det skulle ändå kännas konstigt. Jag vill inte att min lillebror ska behöva gå miste om möjligheter i livet på grund av mig, exempelvis genom att ge upp pengar som han själv skulle kunna besitta.

Man kan förstås argumentera att det är skillnad på att ta emot pengar och att ge bort pengar, och visst finns det en logik i det. Bara för att man själv inte vill ha ett glas vin, så betyder inte det att man ska undvika att erbjuda någon annan ett glas. Å andra sidan är större trissvinster en så pass ovanlig förekomst att de i någon man faller utanför ramarna för konventionella mänskliga beteenden, och i den typen av situationer tycker jag att den gyllene regeln är mycket tillämpbar.

Skulle jag vilja att mina familjemedlemmar gav bort pengar till mig? Nej. Och därför bör inte heller jag ge bort några pengar till dem.

2. Jag tycker att en trissvinst är att likställa med en löneförhöjning.

En annan princip som jag tror att många människor skulle tillämpa på en trissvinst är att den i någon mån utgör ”gratis pengar”. En sådan tanke innebär att om jag har tur nog att skrapa fram en storvinst så gör jag inte det här inom ramen för det vanliga livet, utan jag har snarare varit extremt lyckligt lottad och i någon mån fått pengar som jag kanske inte gjort mig förtjänt av. I det här avseendet skulle man, enligt den här principen, kunna likställa en trissvinst med att vakna upp en morgon och hitta flera miljoner kronor under sin säng. Varför skulle jag under dessa omständigheter inte vara villig att ge bort delar av mina pengar till en familjemedlem?

Nå, min replik till detta är att jag inte tror på den här principen. Jag tycker inte att trissvinster är att likställa med gratis pengar, utan precis som allt annat i livet är det en fråga om prioriteringar, beslut och livsval. Om jag väljer att investera tid och resurser på att prestera bra på jobbet och göra karriär, så ökar mina chanser att få en löneförhöjning. Om jag på samma vis investerar tid och resurser till att köpa trisslotter, så ökar mina chanser att vinna stora mängder pengar. Vad är det för skillnad på dessa saker? Varför är det i ena fallet konstigt att ge bort delar av pengarna (10% av sin inkomst till en familjemedlem), medan det i andra fallet snarare verkar upplevas som en självklarhet (10% av en trissvinst till en familjemedlem).

Även i den fiktiva situationen att man vaknar upp och hittar flera miljoner kronor under sin säng – vilket innebär att man inte har investerat några resurser alls för att få pengarna – så ser jag inte det som något radikalt annorlunda från en löneförhöjning. I båda fallen handlar det nämligen om total slump. Att vakna upp med en hög med pengar är uppenbarligen slumpartat, men det är det också att leva i ett samhälle som uppskattar och premierar vissa talanger och förmågor. Visst kan man intala sig själv att man ”förtjänar” en löneförhöjning, men i grund och botten är man extremt lyckligt lottad att ens befinna sig i den livssituationen.

Inget av det här betyder nödvändigtvis att det är felaktigt eller konstigt att ge bort pengar, men det som känns en aning besynnerligt är att försöka dela upp ägodelar i sådant man förtjänar och sådant man inte förtjänar. Om man ser det som en självklarhet att ge bort trissvinster, bör man nog också se det som en självklarhet att ge bort delar av sin inkomst. Och det gör inte jag, åtminstone inte till min familj.

3. Jag vill att gåvor ska gå till dem som verkligen behöver det.

En sista princip som kan förklara varför jag inte känner mig särskilt angelägen att ge bort pengar till min familj är att jag vill att gåvor ska gå till dem som verkligen behöver det. Jag har alltså inga som helst problem med att ge bort stora delar av en trissvinst, men jag hoppas och tror att jag skulle välja att skänka dem till välgörenhet istället.

Flera av mina familjemedlemmar har det helt klart svårt i vissa avseenden, och de skulle absolut vara behjälpta av att få ökade ekonomiska resurser, men det är ingenting att jämföra med sådana människor som verkligen behöver hjälp. Sådana som inte har husrum, mat eller tillgång till sjukvård och skola. Min upplevelse är att detta även gäller för de flesta svenska familjer, alltså att de har det tämligen gott ställt. Visst, det finns tveklöst familjer i Sverige som är förtjänta av välgörenhet, men i de flesta fall föreställer jag mig att exempelvis en miljon bara skulle gå till att skaffa en bättre lägenhet, inhandla nya möbler eller att betala av ett studielån. Det finns andra saker som jag betydligt hellre ser att mina pengar går till.

Med allt detta sagt tycker jag däremot att det är djupt sympatiskt och positivt att mina kollegor, och kanske människor generellt, har en stor vilja att dela med sig av sina pengar till andra människor. Det här inlägget är inte tänkt att nedvärdera eller kritisera deras inställning till trissvinster eller till sin familj, utan endast att ponera en aning kring varför jag inte riktigt tänker på samma vis.

Och vem vet! När det väl blir min tur att vakna upp en morgon med miljonerna under sängen kanske jag tänker helt annorlunda.

/Tommy Sellberg

PS. Jag köper aldrig trisslotter och mina chanser att vinna en storvinst är därmed lika med noll. Om det nu inte finns någon pengavinst kopplad till flipperspelet här nere på stan? Kanske om man kommer över 150 miljoner poäng? Hmm…

Människor är bra – Damen vid parkeringsautomaten


Med detta inlägg inleder jag inte bara 2017, utan även en ny serie av essäer!

Människor är bra” är en serie av essäer som beskriver diverse vardagliga iakttagelser och händelser som visar på att människor är – på det stora hela – mycket bra varelser. Det här är behövligt, eftersom den motsatta tanken får oproportionerligt stort utrymme i andra sammanhang.

Först ut är texten ”Damen vid parkeringsautomaten”, en text om mötet med en dam som hade problem med en parkeringsautomat och varför det här visar att människor är mycket bra varelser. Texten kan du läsa här.

/Tommy Sellberg

Årskrönika 2016 – skum och grymheter!


Idag har jag roat mig med att blicka tillbaka på mitt 2016 och att försöka identifiera några av de saker som sticker ut. Kanske inte den mest originella aktiviteten att göra såhär i slutet av december, men äsch… det gav mig åtminstone material till en alldeles egen årskrönika!

Utan vidare introduktion presenterar jag således diverse skum och grymheter ur mitt 2016. Skummet är hämtat från livet i stort, medan det grymma kommer från hemsidan.

Håll till godo!

Skumma saker ur livet

  • En skum sak jag köpte
    Trettio frigolitskivor som vardera mätte ungefär 180x90cm. Japp, helt riktigt, de användes till att bygga isoleringslådor till mina bonsaier… Eller trodde du någonting annat?
  • En skum kommentar jag fick
    Att jag ser ut som att jag vore sexton år gammal, men att jag låter som femtio. Denna ”komplimang” yttrades under en första dejt, kan tilläggas…
  • En skumt beslut jag fattade
    Att springa ytterligare 25 minuter efter det att jag fick ont i hälsenan under ett löppass. Resultatet? Hälseneinflammation och ingen löpträning under mer än halva året.
  • En skum sak jag är stolt över
    Att jag impulsköpte både en dator och mobiltelefon inom loppet av en timme. Det är någonting jag borde ha gjort redan 1-2 år tidigare, men obefogad beslutsångest fick mig att skjuta upp det hela.
  • Ett skumt glädjeämne jag hade under året
    Att regelbundet ge mig ut på cykeläventyr i närområdet. Jag hade inte varit cykelägare på många år och hade totalt glömt av hur roligt det är att cykla.
  • En skum sak jag inte trodde skulle ske
    Att jag har lyckats skriva och publicera en hel del drös av texter här på hemsidan. Om någon hade berättat det för mig i början av året hade jag varit mer än en aning skeptisk.
  • En skum förändring från tidigare år
    Att numera vara bosatt i en stad där de flesta butiker och caféer stänger runt 17-tiden på helger. Vart är världen på väg någonstans?
  • En skum vana jag började med
    Att ta en siesta efter lunch varje lördag och söndag. Man skulle kunna tro att det här är ett tecken på ålderdom, men icke! Det är snar… eller okej, klart det är.
  • En till skum vana jag började med
    Att glömma nycklarna i ytterdörren när jag kommer hem. Suck…
  • En skumt moraliskt dilemma jag upplevde
    Att studera en kvällskurs, få ett studentkort hemskickat och därefter göra avvägningen när (om någonsin) det är okej att utnyttja studentrabatter – trots att jag inte är student.

Grymma saker ur hemsidan

  • Ett grymt citat
    ”Det som hände var att jag sprang på en ostkaka här om dagen som var på rea. Kanske hade någon annan sprungit på den tidigare och att det var därför den hade nedsatt pris, men jag valde ändå att köpa sagda ostkaka.”Arbete, ostkaka och återupptäckter av gamla nöjenInget slår ett dåligt ordskämt.
  • Ett grymt blogg-inlägg
    Min övertygelse om att världen INTE går åt helveteDet här är inte nödvändigtvis det mest välskrivna blogg-inlägget som jag producerade, men jag tycker verkligen om budskapet. Och det är något som jag har tänkt mer och mer på sedan jag skrev texten.
  • En grym novell
    Den enigmatiska prillanJag är mycket glad över samtliga noveller som jag har skrivit, men ”Den enigmatiska prillan” sticker ut eftersom den handlar om ingenting, är fullständigt absurd och ändå lyckas vara någon sorts berättelse. Bra grejer.
  • Ett grymt post scriptum
    ”Teorin om det blåa radergummit fick sin definitiva dödsstöt när det visade sig att det antika Grekland enbart använde sig av bronsfärgad Tipp-Ex.”En astronoms märkliga kamp mot astrologinHär ändrade jag faktiskt den ursprungliga texten bara för att lyckas klämma in det här post scriptumet. Pluspoäng till dig som kopplade detta till det QI-avsnitt där de diskuterar frågan ”What colour was the sky in ancient Greece?”.
  • Ett till grymt citat
    ”Nu var det ett faktum. För första gången i mitt liv var jag en mottagare av kärleksbrev och jag kände mig, förstås, fullständigt överrumplad. Kanske borde jag även ha känt mig en aning glad, pirrig och förväntansfull över att bli uppvaktad på det här sättet, men det gjorde jag inte. Det var nämligen någonting med kärleksbreven som inte riktigt stämde… Ja, två saker i synnerhet som gjorde att jag snarare kände mig tämligen misstänksam.”Mysteriet med de hjärtformade lapparnaJag vet inte varför, men jag var mycket nöjd med det här stycket när jag skrev det. Dels knöt det ihop två olika delar av berättelsen på ett bra sätt, dels föreställer jag mig att det vore ett bra citat för att marknadsföra själva novellen. Citatet summerar helt enkelt vad hela novellen handlar om: kärleksbrev och att det är något som inte stämmer.
  • Ett till grymt post scriptum
    ”Att inte ha lärt sig ordet mansplaining förrän idag tyder på att jag behöver revidera min kulturkonsumtion. Kanske utöka Star Trek-kvällarna till att även inkludera den där Archer-typen? Hum, hum…”Är jag en människa som ägnar sig åt mansplainingLustigt nog följde jag mitt eget råd och började titta en del på Enterprise. Tyvärr var ett av de första intrycken att serien är hejdlöst sexistisk, så jag behöver nog leta annorstädes.
  • En grymt givande sak att få skriva
    ”I den bok som är mitt minne,
    På den första sidan av det kapitel, som är dagen då jag träffade dig,
    Lyder orden: ”Här börjar ett nytt liv”.
    – Dante Alighieri, Vita Nuova”Här börjar ett nytt liv, eller?Det här är ett av mina favoritcitat, och att få baka in det i en text (på ett någorlunda meningsfullt sätt) kändes vansinnigt givande. Att baka in befintlig litteratur i moderna texter är ett koncept som jag älskar, så med lite tur kommer jag att ägna mig mer åt det i framtiden.

Låt oss hoppas att 2017 innehåller lika mycket skum och grymheter!

/Tommy Sellberg

PS. Att stjäla pengar från SJ med hjälp av studentrabatt känns inte bara acceptabelt, utan till och med glädjande. Jag har aldrig åkt så mycket tåg som under 2016! Uhm, vänta nu…

Konsekvensen av en uppväxt framför datorn


Idag fick jag en mycket Intressant och Tankeväckande kommentar till ett uttalande som jag gjorde om min uppväxt. Låt oss se om du håller med om att kommentaren förtjänar dessa adjektiva och versaliserade beskrivningar!

Det hela inträffade i samband med att jag och ett gäng personer pratade om vad man brukade roa sig med när man var yngre. Den underliggande tanken i konversationen var att dagens ungdomar spenderar alldeles för mycket tid framför datorn, och personerna som jag befann mig med berättade i tur och ordning om hur de själva hade varit tvungna att underhålla sig med hjälp av sin fantasi. Naturligtvis tyckte de alla att det här var någonting mycket bra och viktigt under uppväxten, samt att det helt klart var att föredra framför dagens användning av datorer. Höll jag med om detta? Nå, låt oss ta en närmare titt på hur samtalet fortlöpte när det blev min tur att berätta om mina upplevelser…

”När jag var yngre spenderade jag i princip all fritid åt att sitta vid datorn”, förkunnade jag för den datorfientliga gruppen.
”Så dina föräldrar trodde inte på restriktioner eller datortider?”, frågade någon med ett lite roat tonfall.
”Näpp, inte det minsta”, svarade jag.
”Men det gick ju bra med dig ändå!”, kommenterade en annan och fnissade lätt.
”Nja, njo…”, började jag försiktigt. ”Men man går ju miste om en hel del saker också…”
Jag tittade mig omkring och kände av stämningen. Det verkade inte vara läge att bli allt för djup.

Okej, ingenting att skriva en roman om, men det som jag tycker är spännande med det här meningsutbytet är just kommentaren ”det gick ju bra med dig ändå”. För gick det verkligen bra med mig? Kunde det ha blivit på något annat sätt? Vilken roll spelade datorer i det här potentiellt braiga utfallet? Och, som nämnt tidigare, håller jag med om att dagens ungdomar spenderar för mycket tid vid datorn? Ja, kommentaren väcker många frågor… Dessvärre kan jag inte utlova några definitiva svar i det här inlägget, men det jag kan göra är att konstatera och belysa att min uppväxt helt klart är starkt präglad av datorer.

I konversationen här ovan beskrev jag att all min fritid spenderades åt att sitta vid en dator när jag var yngre, men det här är i många avseenden en underdrift. En mer korrekt beskrivning skulle snarare vara att hela mitt liv fullkomligt dominerades av datorer från det att jag var en sisådär 10-12 år gammal. För att ge någon sorts bild av vad det här egentligen innebär kan jag nämna följande fem sanningar om mig själv:

  • Under mellanstadiet gick jag till skolan klockan 06:00 varje dag och blev insläppt i datorsalen av min lärare.
  • När jag var tonåring åt jag konsekvent frukost, lunch och middag framför datorn när jag befann mig hemma.
  • Mina två närmsta vänner under tio års tid var bosatta i Uruguay respektive Finland och vi möttes aldrig i verkligheten.
  • Ett år önskade jag mig datorprogrammet C++ i julklapp.
  • Under universitetet skippade jag i princip samtliga icke-obligatoriska moment, eftersom jag föredrog att sitta hemma och spela datorspel.

Annorlunda uttryckt: jag prioriterade datorer och datorspel framför allt annat.

Vad blev då resultatet av detta? Nå, jag tänker inte försöka mig på att göra en bedömning av vad för en sorts person jag är idag –  på tal om att ”det gick ju bra med dig ändå” – men däremot kan jag säga att alla mina timmar framför datorer onekligen har bidragit till en del positiva saker. Jag har exempelvis alltid haft lätt för informationssökning, problemlösning och att sätta mig in i nya situationer och förutsättningar – mycket tack vare att jag spenderade all min fritid åt att göra just sådana saker. I mitt yrkesliv har jag haft tusenfaldigt större nytta av det jag gjorde som trettonåring framför datorn än vad jag har haft av det jag lärde mig under mina universitetsstudier – och jag misstänker att det samma även gäller för mitt privatliv.

Jag kan även säga att alla mina timmar framför datorer onekligen har bidragit till en del negativa saker. I mitt fall prioriterade jag exempelvis bort alla sociala interaktioner som skedde utanför skoltid/arbetstid, vilket resulterade i att jag gick miste om en hel del av de viktiga erfarenheter och lärdomar som man normalt sätt upplever i åldrarna 13-25… Följaktligen har jag alltid haft svårt för vissa typer av sociala regler och interaktioner, inte minst när det gäller vänskaper och familjerelationer.

Alltså: Datorer har i vissa avseenden påverkat mig positivt, i andra avseenden negativt.

Samtidigt kan man förstås fråga sig om de saker som jag nämnde här ovan verkligen har med datorer att göra? Är det inte snarare så att den här typen av positiva och negativa inflytanden kan gälla för vilken annan aktivitet som helst under uppväxten? Kunde det inte lika gärna ha varit exempelvis fotboll som tränade mig i problemlösning och att sätta mig in i nya förutsättningar? Eller bokläsning som helt och hållet tog över mitt liv och förhindrade mig från att fånga upp vissa sociala regler och interaktioner?

I det här avseendet tänker jag att det nog inte handlar så mycket om vad man ägnar sig åt under uppväxten (eller i livet), utan snarare om hur man gör det.

Om man väljer att ”angripa” en fritidsaktivitet med hjälp av kreativitet, fantasi, nyfikenhet och problemlösning kommer det sannolikt att ha ett positivt inflytande under uppväxten. I mitt fall fyllde datorer en sådan funktion, bland annat eftersom jag var ledare i ett antal datorspelslag, byggde ett gäng hemsidor, var med och skapade äventyr till andra människor samt intensivt ägnade mig åt att leta efter förbättringar och svar på olika typer av frågor, situationer och problem som uppstod.

Om man tillåter att en fritidsaktivitet blir ett sorts beroende under långa perioder, samtidigt som aktiviteten fullkomligt tar över vissa aspekter av livet, kommer den sannolikt att ha ett negativt inflytande under uppväxten. I mitt fall fyllde datorer även den typen av funktion, sannolikt på grund av att mina perioder av intensiv datoranvändning var extremt långa, men också eftersom datorer helt ersatte en mycket specifik aspekt av min uppväxt: sociala aktiviteter på fritiden. Det här gjorde att jag gick miste om ett antal olika former av mänskligt umgänge, vilket ändå är en central och meningsfull del i livet som helhet.

Nåväl! Jag tänker att detta är nog diskuterat om den Intressanta och Tankeväckande kommentaren. Eller, snarare, detta var alla de tankar som kommentaren gav upphov till inom mig.

Summa summarum föreställer jag mig att de flesta aktiviteter under uppväxten har både negativa och positiva inflytanden, precis på samma vis som att alla uppväxter i sig har sina bra och dåliga sidor. Kanske är det därför inte särskilt meningsfullt att fästa en enorm vikt vid en enskild aspekt av en uppväxt, så som en omfattande datoranvändning? Livet tenderar att vara betydligt mer komplext än att det låter sig sammanfattas med en enskild faktor.

Det återstår att se om jag kan leva upp till den här avslutande tanken när min framtida son får för sig att bli kär i jägaren Madeleine som vill få honom att skaffa jaktlicens. Ugh, hemska tanke…

/Tommy Sellberg

PS. Jag gick inte miste om alla sociala upplevelser när jag var 13-25 år gammal, självklart hade jag… uhm, va? Räknas inte pornografi som sex? Oh, nevermind…

Arbete, ostkaka och återupptäckter av gamla nöjen


De senaste veckorna har min kreativitet, min tankeverksamhet och mitt innersta väsen nästan uteslutande tillägnats min arbetsgivare; vilket innebär att livet i övrigt har legat i lä. Ekorrhjulet har talat sitt tydliga språk: arbeta!

Ibland kan jag tycka att det är helt okej att arbetet tar över tillvaron, jag har ändå en rätt rolig och utmanande tjänst, men just den här gången har det inte känts något vidare. Mina doser av adrenalin, noradrenalin och kortisol har helt enkelt varit alldeles för höga, samtidigt som jag har lyckats gå miste om en del möjligheter som livet har erbjudit mig. Här om dagen tackade jag exempelvis nej till en drink med en tidigare kollega som jag inte har träffat på mycket länge eftersom jag kände mig en aning sliten, vilket ändå är en indikation på att något inte står rätt till. I synnerhet med tanke på att den tidigare kollegan hörde av sig helt oväntat, att hon är vansinnigt vacker och att hon nyligen gjorde slut med sin pojkvän…

Hur som helst!

Lyckligtvis är inte allt i livet nattsvart. Som jag skrev tidigare har min hjärna enbart nästan uteslutande gått över till min inkomstbringande övermakt, vilket innebär att jag i min arbetsfyllda ensamhet likväl har haft kapacitet till att begrunda åtminstone en intressant tanke. Ja, en stackars liten tanke som jag har låtit flyta runt i mitt stilla inre – mest som sällskap, men även för att tanken verkligen utgör någonting spännande. Och den lyder ungefär såhär…

Ostkaka!

Jo, precis. Den där ätbara saken som av någon anledning har blivit utnämnd till kaka, trots att den snarare smakar som en blandning av pannkaka, godis och tårta. Eller tja, mest av allt smakar den förstås ostkaka. Och tur är väl det. Kanske var det den smaken som juryn gick på, när ostkakan fick sitt namn? Eller är det snarare en präst som ansvarar för att namnge ostkakor? Då skulle den i och för sig ha blivit blöt och inte särskilt aptitlig…

Nåväl!

Det som hände var att jag sprang på en ostkaka här om dagen som var på rea. Kanske hade någon annan sprungit på den tidigare och att det var därför den hade nedsatt pris, men jag valde ändå att köpa sagda ostkaka. Jag kom hem, åt 2-3 portioner (enligt förpackningen…) och insåg efter denna bedrift två olika saker. För det första insåg jag att det måste ha varit åtminstone tio år sedan jag åt ostkaka dessförinnan. För det andra insåg jag att ostkaka är gudomligt, himmelskt och ”jag vill ha mer”-adjektiv gott.

Det finns säkert mycket intressant som kan sägas om dessa insikter – eller, om man vill vara tråkig, ointressanta saker – men det som jag reagerade mest på är att jag inte har något egentligt minne av att ostkaka är särskilt aptitligt. Jag minns förstås att jag har ätit det när jag var liten, men ostkaka som koncept har aldrig gjort något enormt avtryck på mig. Så varför smakade den så oemotståndligt gott nu när jag åt det den här gången? Vad är det som har hänt?

  • Kan det vara så att mitt minne är trasigt och att jag älskade ostkaka även som liten? Definitivt.
  • Är det möjligt att det är något inom mig som har ändrats, vilket leder till att min upplevelse av ostkaka skiljer sig åt från när jag var liten? Helt klart.
  • Skulle receptet till ostkaka kunna ha reviderats, sedan dess att jag var liten? Jodå, fullt möjligt.

Jag är medveten om att det här mysteriet egentligen inte är särskilt intressant, det finns naturligtvis mängder av tänkbara förklaringar till varför jag plötsligt uppfattade ostkaka som någonting fantastiskt. Det jag däremot funderar över är om den här upplevelsen med ostkakan kanske har något att säga om andra typer av upplevelser som jag har haft när jag var yngre, och huruvida jag egentligen ska lita på mina intryck och minnen från dessa upplevelser? Jag har exempelvis alltid varit en aning skeptisk till att återbesöka gamla glädjeämnen som jag har varit med om i min barndom, mest eftersom jag är rädd att mitt minne av dessa fantastiska händelser ska gå förlorade i ljuset av min (påstådda) vuxenhet. Men kanske är det resonemanget helt dumdristigt? Kanske finns det ingen som helst koppling mellan upplevelser i det förgångna och en motsvarande upplevelse i nuet?

En annan tanke som slår mig är att många minnen, upplevelser och åsikter som man har kanske inte är baserade på några egentliga sakförhållanden, utan att de snarare bara ”hakar på” det som händer i livet i övrigt. Att jag exempelvis har mycket varma minnen från tv-serien Narnia (Första snöfallet – har trump tagit över Narnia?) när jag var liten beror kanske inte alls på tv-serien ifråga, utan enbart på vilket humör jag befann mig i för stunden? Att jag har ett stort intresse för bonsaier kanske inte har något med de faktiska träden att göra, utan snarare på att jag hade varit på en underbar dejt dagen innan jag introducerades för dem? Och på tal om dejter… fattar vi tycke för andra människor baserat på vilka människor dem är, eller baserat på diverse irrelevanta omständigheter som omgärdade mötet?

Men nog om detta!

Jag har onekligen virrat in mig i en djungel av intressanta tankar, som tyvärr på intet sätt är originella. Låt oss konstatera och enas om att livet, precis som ostkakor, är synnerligen kaotiskt och komplext. Ibland kanske mer så än vad som är bekvämt att erkänna.

En sak kan vi ändå slå fast: ostkaka är gott. Åtminstone idag…

/Tommy Sellberg

PS. På förpackningen stod det också att man skulle ”servera den ljummen” – inga andra alternativ erbjöds. Vågade jag gå emot instruktionerna? You bet I did.

Min felaktiga användning av kaffemaskinen på jobbet


Idag uppdagades det någonting ledsamt i samband med att jag tillredde en kopp kaffe på jobbet. Det var precis efter lunchen – min hjärna överlever inte matsmältning utan koffein – och jag stod vid kaffemaskinen och utförde mina sedvanliga operationer. Du vet, placera koppen på rätt ställe, ange alternativ, trycka på start, trycka på start en aning hårdare, trycka på start en tredje gång eftersom maskinen hatar mig…

Hur som helst!

I det här läget blev jag plötsligt avbruten av en kollega från en annan enhet som – medan hon använde maskinen bredvid – helt sonika uppmärksammade mig på att min användning av kaffemaskinen var totalt felaktig. Och ja, mycket riktigt, min användning visade sig inte bara vara totalt felaktig, utan den var i allra högsta grad även självisk, obetänksam och allmänt svinig.

Kollegan: ”Oj, vad gör du?”

<vätska fortsätter att komma ut ur kaffemaskinen, efter det att jag har tagit bort min kopp>

Jag: ”Jo, man måste göra två gånger. Det blir för lite om man gör en, så man måste trycka två gånger.”

Kollegan: ”Men det rinner ju över?”

Jag: ”Jo, men det rinner väl tillbaka sen på något sätt.”

Kollegan: ”Eh, nej. Det där måste ju någon hälla ut.”

<kollegan tar tag i en underdel av kaffemaskinen och lyftar bort den>

Kollegan: ”Ser du? Det samlas ju i den här.”

<kollegan går iväg med underdelen till diskhon och häller ut vätskan>

Kollegan: ”Det är någon som behöver hälla ut det här hela tiden. Du måste använda en till kopp eller något.”

<kollegan monterar tillbaka underdelen på kaffemaskinen>

Jag: ”Eh… jag tänkte att det rann bort på något sätt. Jag har inte sett någon tömma den där. Och den är aldrig full.”

Kollegan: ”Nä, det är väl Andreas som måste göra det hela tiden!”

<kollegan skrattar>

Jag: ”Jaha… ja, jo…”

Alltså: min felaktiga användning av kaffemaskinen har bestått i att jag genererar två ”doser” vätska ur maskinen varje gång jag vill ha en kopp kaffe, samt att jag medvetet låter hälften av vätskan ur den andra dosen rinna ner i maskinens underdel (eftersom det behövs en och en halv dos för att fylla en kopp). Det här har gjort under åtminstone ett års tid, tre gångar om dagen och jag har aldrig hjälpt till att tömma underdelen från vätska.

Inte okej!

Så, hur kunde det ha blivit såhär? Varför har jag betett mig på ett sådant här tvivelaktigt sätt? Visst, att vara en aning oaktsam när man använder en kaffemaskin på jobbet är kanske inte världens mest allvarliga grej, men det känns ändå surt på något vis. Jag tycker att det är viktigt att visa omtanke och hänsyn i alla typer av sammanhang, kanske i synnerhet de sammanhang som är triviala och vardagliga. Som jag ser det har mitt beteende i alla fall sitt ursprung i följande omständigheter:

  • Jag föredrar att dricka pulverkaffe på jobbet, snarare än det kaffe som man kan få ur kaffemaskinerna.
  • De vattenkokare som finns på jobbet är alltid tomma, vilket gör att det går betydligt fortare att beställa hett vatten ur en kaffemaskin istället.
  • Varje ”dos” hett vatten som man kan beställa ur en kaffemaskin är för lite för en kopp kaffe.
  • Jag hade fram till idag ingen som helst aning om att vätska samlas upp i kaffemaskinernas underdel och att jag därmed gjorde någonting som kan uppfattas som själviskt och allmänt svinigt.

Dessa punkter är på intet vis ett försvar av mitt agerande, utan jag borde definitivt ha vetat bättre. Fel av mig, jag ska omedelbart upphöra med mitt kaffemaskinsbeteende och jag ska sträva efter att vara mer eftertänksam när det gäller framtida beslut och handlingar i livet.

Med detta sagt tycker jag däremot att det förutom denna lärdom även finns åtminstone två intressanta tankar att ta med sig från den här situationen. Ja, två tankar som i min mening belyser någonting betydligt mer viktigt än hur man ska använda en kaffemaskin på bästa sätt – nämligen hur man ska förhålla sig till felaktiga beteenden hos andra människor.

Tankarna är som följer:

1. Varför är det ingen som har upplyst mig om att jag har använt kaffemaskinen felaktigt?

Som jag nämnde tidigare har jag använt kaffemaskinen felaktigt tre gånger per dag under åtminstone ett helt år. Det här innebär att i princip alla kollegor på min arbetsplats måste ha sett mig tillreda en kopp kaffe, många av dem säkerligen mellan tio och hundra gånger. Rimligtvis bör åtminstone några av dem – gissningsvis en majoritet – ha förstått och reflekterat över att min konsekventa taktik att låta hett vatten rinna ner i underdelen av kaffemaskinen inte var en särskilt bra idé.

Så varför har ingen sagt någonting? Varför tog det ett helt år innan en kollega från en annan enhet lyfte frågan med mig?

I just min situation med kaffemaskinen är inte det här någon större sak. Visst, några av mina kollegor har kanske gått runt och tyckt att jag är självisk och att jag inte visar någon hänsyn, men det kan jag leva med. I det större perspektivet tycker jag däremot att mina kollegors beteende är tämligen problematiskt. Om man noterar att en annan människa begår en tvivelaktig handling, eller som i det här fallet rent av en felaktig handling, måste man väl rimligtvis säga ifrån? Annars kommer den människan sannolikt att fortsätta med den tvivelaktiga handlingen för all framtid.

Just det här att andra människor beter sig felaktigt i vissa situationer tycker jag är någonting som man ofta får höra från vänner, kollegor och familjemedlemmar. Nyligen berättade exempelvis en vän till mig att han hade observerat sin granne slänga mjölkpaket i källsorteringen utan att först ”klämma ihop” paketen. Min vän störde sig extremt mycket på grannens beteende, eftersom det, enligt honom, gjorde att bostadsföreningen behövde beställa sophämtning oftare. Måhända var detta en vettig synpunkt, men hade min vän sagt någonting till grannen om detta? Näpp, inte ett ord.

Att på det här sättet utgå från att alla världens människor har samma kunskaper eller tankar som vi själva har är inte rimligt. Anledningen till att människor begår tvivelaktiga handlingar – exempelvis att slänga mjölkpaket utan att först ”klämma ihop” dem – måste inte vara för att de är själviska, svinaktiga eller obetänksamma; det kan helt enkelt vara för att de inte har tillgång till alla fakta. Och om en människa saknar vissa kunskaper som krävs för att agera korrekt är det vår skyldighet som medmänniskor att dela med oss av den här kunskapen. Allt annat är extremt fult.

Gå runt och tänka att en annan människa är självisk, svinaktig och obetänksam när personens agerande i själva verket enbart beror på okunskap? Inte bra.

2. Hur kan jag förväntas förstå att min användning av kaffemaskinen är felaktig när jag varken behöver se eller ta itu med konsekvenserna?

I den situation som inträffade på jobbet kan man verkligen tycka att jag borde ha förstått att min användning av kaffemaskinen var felaktig, men samtidigt är det värt att tänka på att jag över huvud taget inte behövde leva med konsekvenserna av mitt handlande. Jag behövde aldrig se någon tömma underdelen av kaffemaskinen. Jag behövde aldrig se att den blev full. Jag behövde aldrig tömma den. Alla dessa saker skedde i det dolda och utfördes av någon som jag knappt ser på jobbet, i det här fallet vår städare Andreas.

Det här tycker jag är en intressant poäng och något som också har en mer generell applicering. När man inte ser konsekvenserna kan det nämligen vara extremt svårt att förstå varför en viss handling är felaktig, även om det ”borde” vara fullkomligt uppenbart.

Tänk dig exempelvis någonting så pass enkelt som en person som åker tåg mellan Stockholm och Uppsala. Personen lyssnar på relativt hög musik och en hel del av ljudet läcker ut ur hörlurarna. Övriga resenärer i personens vagn blir störda av den höga musiken, vilket gör att de får intrycket av att personen ifråga är jobbig, självisk och icke omtänksam. ”Varför lyssnar personen på så hög musik?”, frågar de sig själva. ”Hen stör ju!”

Kruxet är bara det att personen själv inte har någon som helst aning om att de övriga resenärerna blir störda av den höga musiken. Det här kan exempelvis bero på att personen just har köpt nya hörlurar och att dessa läcker oproportionerligt mycket ljud. Det skulle också kunna bero på att personen själv aldrig har upplevt hur det är att försöka läsa/ta det lugnt på ett tåg, samtidigt som någon spelar för hög musik i sina hörlurar. Om man själv alltid lyssnar på musik när man reser har man aldrig fått uppleva hur det är att bli störd av någon annans musik.

Borde personen ändå förstå att det finns en risk att medresenärerna blir störda? Ja, absolut. Är det personens ansvar att se till att vissa hänsyn och omtanke till sin omgivning? Definitivt. Finns det någon sorts rimlighet i att personen inte förstår att medresenärerna blir störda, med tanke på att personen själv aldrig har upplevt hur det är att bli störd av hög musik på en resa? Helt klart. Är personens agerande ännu mer förståeligt om man beaktar att personen aldrig har blivit informerad om att hens musik är störande? Otvivelaktigt.

Det här exemplet med en tågresa är, precis som min situation med kaffemaskinen, förstås mycket trivial och enkel, men resonemangen går lätt att expandera till mer komplicerade frågor och beteenden. Varför är det exempelvis dåligt att rösta på Sverigedemokraterna i ett riksdagsval? På vilket sätt får de personer som röstar på det partiet leva med konsekvenserna av sitt handlande? I vilket utsträckning får de förklarat för sig att det är en dålig idé? Och hur är det med sådana beteenden som att strunta i att källsortera, att resa utomlands och att konsumera i matvarubutiker?

Nu riskerar dock samtalsämnet att gå över till alltför stora och skrämmande frågor, så där sätter vi stopp!

Lärdomen för dagen får bli att det är viktigt att påminna sig själv om att människor inte nödvändigtvis gör saker för att de är själviska eller idiotiska, utan ibland handlar det helt enkelt om att de inte har de kunskaper som krävs. I många fall kan det helt enkelt vara så att de inte ser konsekvenserna av sitt handlande och därför är det mycket angeläget att våga illustrera, förklara och informera människan ifråga om varför en viss handling är potentiellt felaktig. Annars kommer vi aldrig att komma framåt.

/Tommy Sellberg

PS. Pulverkaffet är egentligen inte godare än det kaffe som man får i kaffemaskinerna, men det är mer konsekvent. Av maskinerna kan man få allt från en etta till en femma, medan pulverkaffe alltid är en stabil trea. På en hundragradig skala…

Är jag en människa som ägnar sig åt mansplaining?


Idag lärde jag mig – antagligen på tok för sent – vad ordet mansplaining betyder. Och precis som alltid när jag lär mig någonting nytt har det här givetvis väckt mängder av tankar hos mig, framför allt gällande om jag är en människa som ägnar sig åt mansplaining eller inte. Men vi tar det från början…

Det var under en fikapaus på jobbet som en av mina kollegor berättade att hon och hennes man hade låtit en manlig hantverkare utföra en del arbeten hemma hos dem den senaste veckan. Låt oss kalla hantverkaren för ”Mange”. Mange hade gjort ett bra jobb, kommit med goda idéer och inte tagit orimligt betalt, men däremot hade han haft en tendens till att ägna sig åt så kallad mansplaining – det vill säga att han förklarade saker på ett nedlåtande sätt till min kvinnliga kollega.

Mange visste minsann alltid vad som gällde, även beträffande sådana saker som inte alls hade med hans hantverksuppdrag att göra. Han hade koll på barnuppfostran, hur man tillreder lasagne och hur man inreder ett vardagsrum på bästa sätt. Mange tog sig även alltid friheten att sprida sina kunskaper, åtminstone till min kvinnliga kollega. Hennes man, däremot, fick aldrig utstå Manges kunskaper… Ja, du förstår poängen.

Så åter till fikapausen på jobbet.

När min kollega berättade om det här med mansplaining gav jag kommentaren att jag alltid hade tänkt att det var ett ord som hade med complaining att göra, snarare än explaining. Jag vet inte varför jag hade fått den uppfattningen, det hade väl känts vettigt på något vis. Men nej, ordet handlade alltså om explaining, fick jag förtydligat av mina kollegor. De var också vänliga nog att förklara närmre vad ordet innebär med hjälp av några ytterligare exempel, men jag tror att beskrivningen av Mange här ovan täcker in det mesta.

Hur som helst…

Efter det att jag hade fått mina kollegors gemensamma förklaring av ordet mansplaining hände det någonting intressant. En av mina kollegor sade nämligen följande:

”Men det [mansplaining] är inte någonting som du ägnar dig åt”.

För en gångs skull hade jag faktiskt vett nog att ge ett bra svar.

”Säg inte det”, svarade jag. ”Vi är ju alla en del av det samhälle och den tid som vi växer upp i. Så jag kan mycket väl vara precis likadan som alla andra män”.

”Jo, det är sant…”, svarade min kollega snabbt.

<viss tystnad>

”Men bara att du ens överväger tanken på att du skulle kunna göra det [mansplaining], betyder nog att du inte gör det”, reflekterade min kollega. Därefter gick samtalet vidare till diverse andra spörsmål.

Så, hur ligger det till egentligen – frågar jag mig själv i ljuset av den här konversationen? Är jag en människa som ägnar sig åt mansplaining, eller finns det någon sorts logik i min kollegas avslutande tanke? Kan det vara så att jag skiljer mig från den typen av män som ”mansplainar”, samt att mitt lilla uns av självinsikt skulle kunna vara ett tecken på denna avvikelse?

Jag är skeptisk.

Som jag skrivit i andra sammanhang är jag tämligen övertygad om att jag är en människa som ägnar sig åt vissa rasistiska och sexistiska beteenden (se exempelvis Ett axplock av tankar efter en kortspelsturnering), vilket gör att det känns högst troligt att jag även ägnar mig åt mansplaining – som ju ändå är en specifik form av sexism. Att jag är öppen för möjligheten att jag har vissa tillkortakommanden kan eventuella bidra till ett positivt beteende i vissa sammanhang, men det kan ingalunda negera en hel uppväxt fylld av sociala normer och intryck.

Så ja, att mansplaina är säkerligen inom min repertoar av beteenden.

Det här är förstås en tung insikt att konfrontera mig själv med, men det som känns positivt i sammanhanget är att jag nu har lärt mig ett ord som beskriver en viss typ av sexistiskt beteende. Det här ordet har jag aldrig haft tidigare, vilket sannolikt är en bidragande faktor till att jag inte har reflekterat över att beteendet ens existerar – varken hos mig själv eller hos andra. Bara att ge ”någonting” ett namn tenderar att förvandla detta ”någonting” till ett betydligt mer verkligt och påtagligt ”någonting”. Uhm… var var jag nu?

Skämt åsido, just det här med att ringa in olika typer av fenomen med hjälp av koncept, begrepp och idéer tänker jag är vansinnigt viktigt. Det är så lätt att låta alla de intryck som man utsätts för i livet drunkna i något sorts flöde av sociala interaktioner och allmänt ”stuff”, vilket leder till att man inte för sitt liv kan identifiera vad det är som egentligen pågår i tillvaron. Här kan magiska och fantastiska begrepp komma in och kasta ljus över de saker som vi annars skulle ha missat.

Med dessa tankar konstaterar jag alltså att jag nu har utrustats med en ny strålkastare i livet; en strålkastare som jag ska se till att använda flitigt. Inte på andra människor – viktigt! – utan enbart på mig själv. Låt den utan synd kasta… uhm… fåglar i glashuset. Eller nått.

Slut!

/Tommy Sellberg

PS. Att inte ha lärt sig ordet mansplaining förrän idag tyder på att jag behöver revidera min kulturkonsumtion. Kanske utöka Star Trek-kvällarna till att även inkludera den där Archer-typen? Hum, hum…

Första snöfallet – har Trump tagit över Narnia?


Jag lämnade min lägenhet för att gå till jobbet idag – den nionde november 2016 – och efter bara några steg slogs jag av hur vacker världen hade blivit. Marken täcktes av ett oändligt vitt hav, träden fullkomligt glittrade av förtjusning och himlen var fylld av en miljard olikformade snöflingor som sakta dalade ner genom luften för att göra sina markbundna vänner sällskap. Årets första snöfall. Ett leende bredde ut sig över mina läppar och jag tänkte på Narnia.

Av någon anledning associerar jag alltid årets första snöfall med Narnia och den där scenen med lyktstolpen. Lucy går igenom garderoben, kommer ut i ett snötäckt landskap och promenerar fram till den ljuskälla som kommer att inleda hennes många äventyr. I mitt minne är det en magiskt vacker bild och jag tror att jag har hämtat den från någon tecknad version som jag såg i min barndom. Antagligen skulle den inte alls vara lika magisk om jag såg om den igen, så jag låter bli.

”I am very pleased to meet you, mr Tumnus”, hälsade jag skämtsamt till snön, precis på samma vis som jag alltid brukar göra. I samma ögonblick som jag yttrade orden insåg jag däremot någonting skrämmande, nämligen att tillvaron ju inte alls var som vanligt och att jag varken var glad eller nöjd till sinnet. Tvärt om var det en mycket anmärkningsvärd dag och jag var synnerligen dyster. Presidentvalet i USA. Snöfallet hade fått mig att glömma av det ett ögonblick.

Medan jag åt min frukost – den nionde november 2016 – hade jag fått beskedet att Donald Trump blev utsedd till president i USA. Den enda supermakten på jorden – i många avseenden den stat som styr den politiska, ekonomiska och globala utvecklingen på planeten – valde inte bara en högst olämplig kandidat till att vara sin ledare, utan de valde även en människa som många gånger överskrider gränserna för vad som är ett acceptabelt mänskligt beteende. Utfallet i valet chockade hela världen och det har fått mig, tillsammans med många andra, att känna en stor osäkerhet över framtiden.

Varför blev Trump vald till president? Vad kommer att hända nu? Kommer han att aktivt bedriva de vansinniga frågor som han förespråkade under sin kampanj, eller var det mest en taktik för att bli vald till president? Vilket av de två alternativen föredrar vi? Och hur i hela fridens namn ska vi gå tillväga för att förhindra att någonting liknande sker i framtiden?

För egen del domineras min hjärna av tre tankar just nu.

  1. Borde jag säga upp mig från jobbet och mer aktivt börja bidra till en bättre värld? Det här är en fråga som jag tänker på emellanåt och egentligen borde det inte behövas en kris eller en negativ händelse för att jag ska börja bidra till världens välbefinnande. Däremot blir det ändå så att frågan aktualiseras när någonting sådant här inträffar. Som jag har skrivit om tidigare (”Min övertygelse om att världen inte går över”) upplever jag att det verkligen är vi själva som avgör hur världen ser ut, samt att det är ens eget ansvar att se till att den ändras om man inte är nöjd med någonting. Det här resonemanget inkluderar förstås även mig.
  1. Är det här ett ”kapitel-skapande” skeende som fundamentalt kommer att förändra våra liv? I mitt allra första inlägg här på hemsidan (”Här börjar ett nytt liv, eller?”) lyfte jag fram att det finns vissa tillfällen i livet som sticker ut ur mängden, men att man aldrig riktigt kan veta vilka tillfällen som i efterhand kommer att betraktas som särskilt minnesvärda. Efter att jag fick höra att Trump blev president har jag tänkt mycket på det här och jag hoppas innerligt att den här dagen inte kommer att bli en särskilt stor dag i historien. Om det visar sig bli någonting minnesvärt misstänker jag nämligen att det kommer att vara ett mycket ledsamt, tragiskt och våldsamt minne.
  1. Kommer Trump att ta över Narnia som minnesbild varje gång jag skådar det första snöfallet? Jag tycker att det är riktigt charmigt att livet är fyllt av associationer och ”flashbacks” från sådant man har upplevt tidigare, men ett problem är att dessa upplevelser enkelt kan skrivas över. Om ens enda barn dör samma dag som man firar sin bröllopsdag, skulle sannolikt alla positiva tankar och associationer kring den dagen helt att elimineras. Ungefär så föreställer jag mig att min minnesbild av Narnia skulle kunna försvinna; för evigt ersatt av en sorglig bild över hur missvisande vacker världen såg ut den där morgonen då Trump valds till president, när den bara kort därefter skulle visa sig förvandlas till någonting så mörkt och obehagligt… Usch, jag hoppas innerligt att Narnia överlever.

Tiden får utvisa vad som händer. Med världen, Trump och mig själv. Jag önskar att jag hade någon att krama just nu.

/Tommy Sellberg

PS. Idag känner jag inte ens för att skriva ett post scriptum.

Utebliven glädje över den tjugonde texten – varför?


Idag har jag all anledning att känna mig glad! I och med det här inlägget har jag nämligen publicerat min tjugonde text här på hemsidan, vilket ändå är att betrakta som någon sorts milstolpe – i synnerhet om man beaktar de omständigheter kring hemsidan som jag beskrev i mitt allra första inlägg. Problemet är bara det att den här litterära bedriften inte uppdagar några direkta känslor hos mig. Ingen glädje, ingen stolthet, ingen tillfredsställelse… Näpp, ingenting utöver det vanliga.

Nu är det här inte någonting som egentligen förvånar mig – jag tenderar att ha mycket svårt att glädja mig över mina framgångar – men just den här situationen får mig ändå att stanna upp en aning. I det här fallet tänker jag nämligen att jag borde känna någonting… Ja, jag tänker att jag verkligen borde uppleva glädje, stolthet och tillfredsställelse. Och mer därtill. Att på allvar komma igång med mitt skrivande har ändå varit en dröm och en målsättning i mer än tio år nu. Så varför känner jag inte en stor glädje över att jag faktiskt har lyckats producera ett stort antal texter de senaste månaderna?

Mina tankar kring detta ämne är spretiga, men jag tänker bland annat att det antagligen finns någon sorts glädje inom mig – som dock överskuggas av många andra tankar. Visst att jag har lyckats publicera tjugo texter här på hemsidan, men borde det egentligen inte ha varit femtio texter? Två texter i veckan är inte i närheten av tillräckligt för att locka läsare till en hemsida nu för tiden… Och varför skriver jag inte fler noveller? Eller börjar skriva på en roman istället, som faktiskt kan bli publicerad på riktigt? Och varför är designen på hemsidan inte bättre? Ingen kommer att vilja gå in på en hemsida som ser ut såhär…

Ja, du förstår. Fokus på helt fel saker. Det negativa framför det positiva.

Jag tänker även att den glädje som dyker upp inom mig i många fall är högst kortvarig, även när det gäller förhållandevis stora saker som jag har lyckats med. När exempelvis opponeringen av min kandidatuppsats var avklarad, och jag hade fått klart för mig att jag hade blivit godkänd, varade min glädje i en sisådär fem minuter – sedan satte jag mig på en parkbänk och funderade över vad jag skulle göra därnäst. Motsvarande sak sker även när jag publicerar en text här på hemsidan. Visst finns det någon sorts glädje, men den försvinner snabbt och jag börjar omedelbart fundera över vad jag ska göra efteråt. Lära mig ett nytt stycke på pianot? Skriva någon annan text? Ge mig ut och träna?

Alltid någonting mer. Alltid ett nästa steg. Aldrig känna att det man har åstadkommit är tillräckligt för ögonblicket.

För många människor låter den här beskrivningen nog en aning deprimerande. Och vad vet jag, kanske är det ett stort problem att inte känna en stor glädje över sina framgångar? Kanske är det någonting som jag omedelbart borde försöka åtgärda? Å andra sidan finns det uppenbarligen någonting annat som motiverar mig till att uppnå framgångar i livet. Jag fortsätter att skriva texter. Jag producerar på mitt arbete. Jag går på dejter. Jag lär mig pianostycken. Jag läser kvällskurser på universitetet. Jag tar mig an nya intressen. Spelar det då någon roll att jag inte känner en stor glädje efter att jag har lyckats med någonting?

Det här får mig att fundera över om det här med glädje verkligen måste vara den tongivande drivkraften i livet. Kan inte exempelvis nyfikenhet vara en tillräcklig drivkraft? Eller viljan att vara ”duktig”? Eller begäret att efterlämna någonting till sina efterlevande och att vara en del av den mänskliga historien? Den här typen av känslor och ”egenskaper” har jag nämligen i överflöd. Bör jag därför inte vara nöjd över att jag har dessa drivkrafter i livet, istället för att fokusera på att jag i många situationer saknar just starka känslor av glädje? Är det inte återigen ett misstag att fokusera på det negativa (det jag saknar), istället för det positiva (det jag besitter)?

Någonstans här kommer även begreppet ”lycka” in i bilden. Är jag lycklig? Skulle jag kunna vara mer lycklig? Hur viktigt är det att vara lycklig? Många frågor, få svar…

Nåväl! Som tur är behöver man inte nödvändigtvis hitta definitiva svar på alla frågor som man ställer sig själv. I de flesta fall är det fullt tillräckligt att reflektera över sina frågor – samt sina tankar, känslor och upplevelser – för att på så vis ta sig ”framåt” i livet. Och man måste ju förstås framåt i livet. Utvecklas. Bli bättre. Aldrig vara nöjd. Usch vad hemskt det låter.

Vad gäller hemsidan tänker jag hur som helst att det verkligen finns anledning att fira denna min tjugonde text. Jag bör vara glad. Därför ska jag vara glad. Kosta vad det kosta vill – socker, koffein, fett – min kropp ska sprätta till en aning!

Alltså ett ljus på tårtan för hemsidan. Det här är inte ett 1-årsfirande, men det känns ändå stort på något vis.

/Tommy Sellberg

PS. Jag har en whiteboard i hallen där jag drar ett streck för varje text som jag publicerar på hemsidan. Strecken dras till höger om katten, diagonalt från ordningsreglerna och precis under frisörloggen. Det är viktigt att ha sin vardag organiserad.