Meny Stäng

Krya på dig-mejl och en helt ny värld av vänlighet


Här om dagen blev jag varse om en helt ny värld som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Ja, det är riktigt uppfattat – en helt ny värld!

Den här revolutionerande upptäckten gjorde jag i samband med att jag kom tillbaka till jobbet efter två dagars sjukskrivning och öppnade upp min e-post. Min åkomma hade inte varit allvarlig på något vis – bara något virus som gjorde det omöjligt för mig att fixera blicken vid en datorskärm utan att bli alldeles snurrig – men trots detta fann jag nedanstående hälsningar i inkorgen.

”Krya på dig!”

”Men stackare, krya på dig!”

”Kryakrya!”

”Vila upp dig!”

[…]

Alltså: jag hade fått en hel drös av krya på dig-mejl av mina kollegor.

De här breven gjorde mig förstås mycket glad – ”tänk vilken tur jag har som har så fina kollegor!” – men samtidigt väckte de även en hord av frågor och funderingar inom mig. Det finns ingen anledning att redovisa hela denna hord i detta forum, det skulle ingen av oss må särskilt bra av, men lyckligtvis är det tre tankar som sticker ut från mängden. Ja, tre tankar som omedelbart dök upp i mitt inre när jag såg e-posten och som jag även fortsatt har gått och grubblat över. De är som följer:

    1. Varför har ingen berättat om den här världen förut?!
      Det här var första gången någonsin som jag har varit sjukskriven från ett arbete. Eller tja, åtminstone första gången från den typen av arbete där man tillhör en enhet, har nära kollegor och förvaltar en egen inkorg. Följaktligen har jag aldrig tidigare tagit emot några krya på dig-mejl, utan jag fick en smärre chock när jag insåg att den här aktiviteten har försiggått bakom min rygg de senaste två åren. ”Varför har ingen berättat något?!”

      Nu klandrar jag förstås inte någon av mina kollegor för det här, men jag känner mig ändå rätt brydd över att det i min direkta närhet kunde existera en hel dimension av social interaktion som jag inte hade någon som helst aning om. Någonstans tänker jag att jag verkligen borde ha haft kännedom om detta, samtidigt som jag undrar hur mina kollegor har uppfattat mig under den här perioden. Jag har ju inte skickat några krya på dig-mejl till dem under mina två år på arbetsplatsen, vilket eventuellt kan ha uppfattats som ett medvetet ställningstagande från min sida. ”Osympatisk jävel”, ”inte en i gänget” och ”dryg som fan” kanske har varit mina adjektiv under fikapauserna, de gånger jag inte varit närvarande.

      Så är allt det här mitt eget fel? Borde någon ha berättat om den här världen för mig? Kan jag skylla på den svenska skolan? Jag funderar även över hur jag ska gå tillväga nu framöver för att hantera situationen. Bör jag ta upp det på ett enhetsmöte och tydliggöra att jag inte har haft någon kännedom om dessa krya på dig-mejl? Framhäva att det inte har varit ett medvetet ställningstagande från min sida, utan bara ett stort missförstånd och okunskap?

      Jag vet verkligen inte.

 

    1. Vilka regler är det som gäller i den här nya världen?
      En annan obehaglig sida av att upptäcka en helt ny värld på det här sättet är att man inte har någon som helst uppfattning om vilka regler det är som gäller. I teorin är jag en stark förespråkare för att sociala normer och konventioner är till för att brytas, samt att man inte ska vara så himla rädd för att sticka ut ur mängden eller att göra bort sig. I praktiken är det här däremot ofta lättare sagt än gjort, vilket gör att jag tenderar att hålla mig till regelverket. ”Men vilka regler är det egentligen som gäller i den här världen?”, frågade jag mig själv när jag stirrade på alla krya på dig-mejl i min inkorg.

      Ska man tacka så hjärtligt till alla de som önskade ett snabbt tillfrisknande? Kanske påpeka att man aldrig hade klarat sjukdomen om det inte vore för deras vänliga ord? Nu såg jag i och för sig inte deras mejl förrän efter det att jag hade tillfrisknat, men det spelar kanske ingen roll? Värt att notera är även att det inte var samtliga av mina kollegor som skrev ett krya på dig-mejl till mig. Bör jag anteckna vilka detta var, så att jag i framtiden kan returnera deras tjänst genom att inte skicka något mejl till dem heller när de sjukskriver sig?

      Jag är också en aning orolig över hur jag ska hantera situationen när någon av mina kollegor meddelar att de här hemma och vabbar. Det kan mycket väl finnas någon oskriven regel om att man i detta läge inte bör önska deras barn ett snabbt tillfrisknande, eftersom det anses medföra otur eller något sådant. Vad vet jag? Om barnet i detta läge faktiskt dör av sin sjukdom – delvis på grund av ett okonventionellt krya på dig-mejl som jag skickat iväg – kommer det sannolikt att bli en mycket obehaglig stämning på jobbet.

      Minst sagt ångestframkallande.

 

  1. Vilka andra världar är det som jag inte har kännedom om?
    Det här är inte första gången som jag upptäcker en helt ny värld, utan det tenderar att hända oroväckande ofta i mitt liv. Av någon anledning verkar det helt enkelt som att jag hittills i livet har lyckats gå miste om förhållandevis basala och vedertagna upplevelser och sociala interaktioner. Varje gång en sådan här ny värld uppenbarar sig blir jag i alla fall fundersam över vilka ytterligare dimensioner, aspekter och sanningar som jag inte har någon kännedom om idag.

    Brukar alla mina grannar träffas första söndagen varje månad och ha en stor orgie tillsammans? Kan man få rabatt i matvarubutiker genom att påpeka att frukten är en aning omogen? Upplever andra människor känslor på ett fundamentalt annorlunda sätt än vad jag gör? När som helst skulle hela min existens kunna vändas upp och ner av den här typen av främmande världar. Som jag nämnde förut tenderar det här dessutom att inträffa förhållandevis ofta.

    Högst obehagligt.

Nåväl!

Trots min ångest och obehagskänsla måste jag medge att dessa frågor ändå är rätt spännande. Det finns vansinnigt mycket saker som sker i vår direkta närhet och som vi inte har någon som helst aning om. Vissa av oss har bättre koll än andra – inte jag – men jag tror ändå att det ofrånkomligen är på så vis att samhället, människan och livet är tillräckligt komplext för att ingen av oss ska hinna få kännedom om precis allt. Och därmed finns det alltid någonting nytt för alla människor att utforska och att uppleva.

Nämen. En något positiv tanke att avsluta med. Bra där.

/Tommy Sellberg

PS. Magdalena Ribbing bör verkligen ha en hot-line som man kan ringa till.

En blogg? Jaha, vad roligt! Vad handlar den om?


Idag insåg jag någonting särdeles intressant i samband med att jag pratade med en bekant till mig.

Samtalet handlade om vad vi hade gjort för någonting under sommaren – vi hade inte träffats på ett tag – och som jag har skrivit om tidigare är det ett tema som i mitt fall låter sig lätt besvaras. Jag satt helt enkelt instängd och arbetade med den här bloggen. Resultatet av vårt samtal blev därför ett replikskifte som artade sig på ungefär följande vis:

Jag: I somras startade jag faktiskt en blogg.

Hen: En blogg? Jaha, vad roligt! Vad handlar den om?

Jag: Visst! Men den handlar inte om något särskilt egentligen. Inte än i alla fall. Så det är bara mina texter och tankar och sådär.

Hen: Uhm… okej…

<tystnad>

Varför är då detta att betrakta som någonting ”särdeles intressant”? Jo, av två anledningar:

  1. När jag nämnde att jag hade startat en blogg fick jag omedelbart frågan om vad bloggen handlar om. Inte vad den heter, var man hittar den, varför jag startade den, om det var svårt… Nej, enbart vad den handlar om.
  2. När jag svarade att bloggen inte handlar om någonting särskilt fick jag en förvånad och osäker reaktion. Inte några direkta följdfrågor, invändningar, uppmuntringar… Nej, endast en tveksam respons.

De här två observationerna kanske inte låter alltför anmärkningsvärda, men det jag insåg när det här samtalet inträffade var att jag hade upplevt samma sak tidigare. Frågan om vad bloggen handlar om, personens respons när jag förklarade att den inte handlar om någonting… Ja, jag insåg att jag hade varit med om exakt samma reaktioner förut, nämligen samtliga gånger då jag berättat för någon att jag har startat en blogg.

Alltså: varje gång jag har nämnt för någon att jag har startat en blogg har jag 1) fått frågan vad den handlar om och 2) fått en osäker reaktion när jag svarat att den inte handlar om någonting särskilt.

Hela grejen kan mycket väl vara en slump, men den här insikten väckte likväl en drös tankar hos mig som jag finner intressanta. Framför allt har min Hjärna valt att översätta upplevelsen till att nedanstående två punkter måste vara sanna.

1. Att berätta att man har startat en blogg är exakt samma sak som att berätta att man just har fått ett barn – det leder alltid till en specifik fråga

Jag har själv aldrig haft förmånen att få ett barn, men om jag förstått saken rätt ska det vara en någorlunda häftig upplevelse. Jag har även fått förklarat för mig – och vid enstaka tillfällen upplevt det i min omgivning – att man som nybliven förälder omedelbart utsätts för en specifik respons när man berättar att man har fått ett barn, nämligen: ”Ett barn? Oj, vad roligt! Är det en pojke eller en flicka?”.

Japp, könsfrågan är den som omedelbart dyker upp i människors medvetande och tydligen är det exakt samma sak när det gäller bloggar. Eller tja, med den lilla skillnaden att människor i blogg-fallet är ute efter handling, snarare än kön.

Det finns många fler intressanta och skrämmande exempel på det här fenomenet med att vissa uttalanden omedelbart ger upphov till vissa specifika frågor. Att berätta att man är vegetarian ger exempelvis upphov till frågan: ”varför då?”. Att berätta att man kan lösa Rubiks kub resulterar i: ”hur snabbt kan du lösa den?”. Att berätta att man kan jonglera väcker frågan: ”hur många bollar kan du jonglera med?”

I vissa fall handlar det alltså om harmlösa frågor, medan frågorna i andra fall förefaller tämligen problematiska eftersom de baserar sig på djupt rotade fördomar och dogmer. Oavsett vilket är den här typen av ”standard-frågor” alltid tråkiga och förutsägbara, vilket gör att jag rent generellt ogillar dem och gör mitt yttersta för att undvika dem – även de som kan betraktas som harmlösa. Av någon anledning har jag också en tendens till att förälska mig i tjejer som inte ställer standard-frågor, om nu någon var intresserad av det irrelevanta påpekandet…

2. En blogg måste ha en handling, precis på samma vis som ett barn måste ha ett kön och att det måste ha funnits någonting före Big Bang

En annan intressant och problematisk företeelse i samhället är att det finns vissa fenomen som bara måste ha en viss egenskap. Det uppfattas exempelvis inte som acceptabelt att ett barn – eller en människa heller för den delen – skulle vara könlöst. En sådan företeelse går emot varje instinkt i vårt medvetande och så fort det uppstår minsta oklarhet beträffande kön försöker vi omedelbart klassificera och utreda vilket kön ett barn eller en person egentligen tillhör. Precis samma sak verkar alltså gälla för bloggar, men återigen med skillnaden att en blogg måste ha en handling. Det hör till sakens natur.

Nu är kanske kön ett dåligt exempel, eftersom samhället i allt högre utsträckning går mot – eller åtminstone strävar efter – att bryta upp den dogmatiska könsuppdelning som idag råder. Å andra sidan är det onekligen så att vi människor fortfarande förväntar oss ett kön och att saknaden av ett kön gör de flesta av oss en aning obekväma, osäkra, fundersamma, brydda och säkert andra adjektiv också. Det är liksom svårt att föreställa oss en människa utan kön, eller en blogg utan handling.

Ett annat exempel skulle vara Big Bang, som är den ledande teorin över hur vårt universum skapades. Nu är jag inte någon fysiker, men som jag förstått saken tror man inte bara att all universums materia skapades vid Big Bang, utan även att själva tiden skapades vid detta tillfälle. Det fanns alltså inte någonting alls innan det att universum skapades, vilket är en tanke som våra mänskliga hjärnor har mycket svårt att förlika sig med. ”Ingenting alls?”, frågar vi oss. ”Någonting måste ju ha orsakat Big Bang!”. Och även om vi skulle upptäcka någonting som faktiskt orsakade Big Bang, skulle våra hjärnor oundvikligen fråga vad som i sin tur orsakade detta något. Och så vidare.

Även i serien Seinfeld finns det ett exempel över det här fenomenet, i det avsnitt där George kommer på idén om en tv-serie som inte handlar om någonting alls. En rolig tanke, javisst, men konceptet möter mycket stort motstånd och förvirring av de övriga karaktärerna i serien. Precis på samma vis som en blogg som saknar handling gör i verkligheten.

Nåväl, nog om detta!

Jag ser mycket fram emot dagen då någon ställer en helt annan fråga än ”vad handlar den om?”, när jag berättar att jag startar en blogg. Kanske ser jag även fram emot dagen då jag har ett bättre svar än ”ingenting” på den frågan, men samtidigt ska det tydligen vara bra att utmana etablissemanget en aning.

/Tommy Sellberg

PS.Hmm, ett bättre säljargument för bloggen än att den handlar om ”ingenting”… Pornografi ska tydligen vara populärt?

Fristående novell – Den enigmatiska prillan


Ytterligare en fristående novell har publicerats! Beskrivning lyder som följer:

Surrealistisk humor når en ny nivå i denna fängslande novell av Tommy Sellberg. Berättelsen är uppbyggd kring händelserna i en skoltoalett där en jag-berättare – i sällskap med dennes Hjärna – råkar ut för något av ett mysterium. Snart måste de arbeta tillsammans för att ta sig ur en knipa som inte bara riskerar att förstöra planeten, utan även förudmjuka dem bortom all tänkbar räddning.

Den enigmatiska prillan leker med samspelet mellan två färgstarka karaktärer som har lätt till överdrifter och som väljer att se verkligheten på sitt eget vis. Resultatet är en stilren novell av ren underhållning.

Novellen heter ”Den enigmatiska prillan” och den går att läsa här.

/Tommy Sellberg

En mystisk Post-It-lapp på min uteplats


Idag hade jag en skräckfylld upplevelse på min uteplats. Händelseförloppet är fortfarande en aning oklart (nämnde jag att det var en skräckfylld upplevelse?), men när jag försöker att tänka tillbaka tror jag att det var ungefär följande som inträffade.

Jag hade just kommit hem från jobbet. Jag tog av mig min skjorta och bytte om till något mer bekvämt, varpå jag sedan begav mig bort mot uteplatsen för att – på sedvanligt vis – kontrollera om mina bonsaier behövde vattnas. Jag öppnade dörren som leder till uteplatsen, tog ett kliv ut och skulle just till att kasta ett första öga bort mot bonsaierna. I detta ögonblick var det däremot någonting annat som fångade min blick – någonting oväntat och som inte alls hörde hemma. Mitt på uteplatsen låg det nämligen en vit Post-It-lapp, som jag tämligen förvirrat böjde mig ner och plockade upp. På Post-It-lappen stod det två ord: ’Hej Colin’.

Jag lyfte genast min blick och tittade mig omkring för att se om någon annan människa var i närheten, men jag kunde inte skymta någon. Jag vände mig om, tog ett kliv tillbaka in i lägenheten och låste dörren till uteplatsen. ’”Vad betyder ’Hej Colin'”, frågade jag mig själv och tittade åter ner på Post-It-lappen. Mina händer skakade och jag kände att det var någonting som verkligen inte stod rätt till här. Vem hade skrivit meddelandet? Varför låg Post-It-lappen på min uteplats? Och vem i bövelen var Colin?

Det är någonstans bland dessa frågor som jag fortfarande befinner mig just nu. Jag har lyckats ta mig själv samman en aning, men däremot har jag inte funnit några svar.

Vid en närmare inspektion av Post-It-lappen har jag noterat att det förutom ”Hej Colin”-meddelandet även finns ett förtryckt företagsnamn, samt att detta företag tydligen är något sorts åkeri i Malmö. Den informationen gjorde mig inte ett dugg klokare och jag har inte kunnat hitta några andra ledtrådar. Jag kan inte heller föreställa mig någon rimlig anledning till varför man skulle vilja skriva en Post-It-lapp med informationen ”Hälsning” + ”Namn”. När skulle det vara användbart?

Angående namnet Colin har jag inte heller någon vettig teori. Ingen av mina grannar heter Colin – tro mig, jag trippelkollade – och jag kan inte heller minnas att jag någonsin har använt det namnet. ”Culian” var ett av mina alias i min ungdom när jag spelade rollspel, men det låter väldigt långsökt. Lustigt nog hade jag Liftarens Guide till Galaxen liggandes på mitt vardagsrumsbord idag och där finns som bekant en karaktär vid namn Colin. Kan det vara så att författaren av Post-It-lappen såg boken genom fönstret och beslöt sig för att skriva en hälsning? Det känns helt absurt.

Så… Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Jag är inne på mitt andra glas vin nu och jag hoppas att det ska hjälpa mig att ta mig igenom natten. Det brukar ofta vara svårt för mig att somna när jag har så här mycket att tänka på. Kommer det att finnas ett nytt meddelande när jag vaknar? Ska jag ringa polisen i sådant fall? Borde jag skriva en Post-It-lapp med ett svarsmeddelande och lägga den på min uteplats? Någonting i stil med ”Jag heter inte Colin” känns lämpligt, eller möjligtvis ”Snälla, döda mig inte”.

Snyft. Ibland är det jobbigt att bo ensam.

/Tommy Sellberg

PS. ”John Lice”, ”Join Lech”, ”och linje”, ”Jon Chile”… Nej, jag ger upp.

Ett axplock av tankar efter en kortspelsturnering


Här om dagen spelade jag i en kortspelsturnering som gjorde ett stort intryck på mig. Kortspelet i fråga var Magic the Gathering, ett spel som jag ägnade mig mycket åt när jag var yngre, och det var den första turneringen som jag deltog i på många, många år. Däremot var det inte själva spelet eller turneringen som gjorde störst intryck på mig – även om det också var mycket givande – utan det som känns allra mest minnesvärt såhär i efterhand är snarare ett antal mindre intryck och tankar som jag upplevde under dagen.

Just det här fenomenet, att det är de ”små” sakerna i tillvaron som tar större plats än de ”stora”, är någonting som jag ofta upplever i mitt liv. Det förekommer exempelvis regelbundet att jag går på teater, bio eller opera och finner mig själv vara betydligt mer intresserad av hur kösystemet i kassorna är organiserat eller hur besökarna beter sig under pausen, än vad jag är av själva föreställningen. Av den här anledningen tänkte jag att det kunde vara intressant att ge ett axplock av de tankar som jag upplevde under den här kortspelsturneringen som jag deltog i.

Så! Här nedan är de fyra mest minnesvärda tankar som jag tar med mig från den aktuella dagen; tankar som alltså överskuggade själva upplevelsen av att spela i en stor turnering.

1. ”Oj, saker ändras verkligen vansinnigt fort.”

Redan några minuter in i turneringen blev jag varse om att en mängd regler hade hunnit ändras sedan jag senast deltog en turnering. Tiden man hade på sig att bygga sin kortlek, förfarandet när man skulle bygga sin kortlek, prisstrukturen på turneringen, vissa av reglerna under själva spelet, hur reglerna implementerades under varje match… Ja, det var helt enkelt en mängd olika saker som hade förändrats.

Det här är förstås ingenting konstigt, i princip alla saker i livet och i tillvaron genomgår regelbundna förändringar, men i vanliga fall tycker jag inte att man märker det lika tydligt. Nej, det är snarare som att förändringar som sker i livet tenderar att komma successivt – och att man själv är med och upplever när dessa förändringar växer fram. I just den här situationen, där jag aktivt hade varit helt borta från spelet i åtminstone 6-7 år, blev det däremot som att jag omedelbart kastades in i framtiden och fick uppleva en ackumulering av förändringar i ett enda ögonblick. Det kändes lite som att jag var en tidsresande från 80-talet som helt plötsligt förflyttades till vår tid och fick uppleva datorer och smartphones för första gången.

En mycket spännande tanke som jag gick och klurade på under hela turneringen.

2. ”Jag vet att det här är sexistiskt, men jag kan inte låta bli.”

I den sista rundan av turneringen spelade jag en match mot en av de enda kvinnorna i lokalen. Det här är en mycket ovanlig upplevelse i dessa sammanhang, fantasybaserade kortspelsturneringar är en starkt mansdominerad värld, och jag kan föreställa mig att det fåtal kvinnor som väljer att dyka upp på den här typen av evenemang ofta behandlas annorlunda jämfört med de män som deltar i turneringen. Under min match tänkte jag däremot inte särskilt mycket på att jag spelade mot en kvinna och jag är tämligen säker på att jag inte behandlade henne annorlunda – åtminstone inte fram till dess att vi nådde slutskedena av vår match.

Det stod 1-1 och vi var inne i det avgörande partiet. Vinnaren skulle sluta med fyra vinster och två förluster, vilket gav en betydligt högre prisutdelning än ett resultat av tre vinster och tre förluster.  Partiet hade varit jämnt, men jag hade till slut lyckats ta mig till en mycket fördelaktig position och var nära att vinna. I det här läget noterade jag att min motståndare började se nedstämd ut och att hon agerade en aning ledsamt. Framför allt lät hennes röst mycket uppgiven, vilket förstås är en fullt normal reaktion. Det känns alltid jättetrist att förlora en match, särskilt när det rör sig om en jämn match som är någorlunda betydelsefullt.

Min egen reaktion på den här situationen var däremot inte lika förståelig, eftersom jag omedelbart började känna mig skyldig. Ja, jag kände att det var mitt fel att min motståndare höll på att förlora, att det var jag som hade gjort henne ledsen och att det absolut var upp till mig att försöka åtgärda det hela. ”Kanske borde jag erbjuda mig att dela vinsten med henne”, funderade jag för ett ögonblick. ”Jag bryr mig ju egentligen inte om att vinna någonting. Om vi delar priset kommer vi båda att bli lite glada. Så det borde jag förstås göra”.

Som tur är gjorde jag inte verklighet av mina tankar. Jag vann matchen, erbjöd mig aldrig att dela prisutdelningen och sade inte heller någon som helst kommentar i stil med ”tråkigt att du förlorade”, ”du spelade bra” eller ”tre vinster är också ett bra resultat”. Det jag nämligen snabbt insåg var att mina känslor av skuld och mina tankar på att dela prisutdelningen enbart uppstod av det faktum att min motståndare var en kvinna. Om jag hade spelat mot en man, vilket jag gjorde de fem tidigare matcherna, hade jag aldrig kommit i dessa tankar.

Det här var en jobbig och intressant insikt som jag har grubblat mycket på sedan den inträffade. På sätt och vis agerade jag bra i den situation som uppstod, eftersom jag stoppade mig själv från att agera utifrån mina sexistiska tankar och känslor. Samtidigt kände jag mig de facto skyldig till att ha besegrat min kvinnliga motståndare, vilket jag inte hade gjort gentemot någon av mina tidigare manliga motståndare. I min tankevärld agerade jag således sexistiskt och trots att jag insåg att det här var helt oacceptabelt kunde jag inte låta bli. Jag kände mig skyldig och ansvarig till min motståndares förlust. Ja, någonstans känner jag mig faktiskt fortfarande skyldig. Bara för att jag spelade mot en kvinna.

Hur låter man bli att känna det man känner?

3. ”Det här hade jag aldrig gjort för fem år sedan.”

Efter det att turneringen tog slut valde jag att ge bort mina priser och alla de kort som jag hade spelat med till en liten tjej som också hade spelat i turneringen. Hon var nog ungefär 10-12 år och hade lyckats vinna två matcher under dagen, vilket är en bra bedrift med tanke på att spelet är mycket komplicerat.

Det lustiga med denna situation är att jag aldrig i min vildaste fantasi hade kommit på att göra någonting liknande för fem år sedan. Att helt plötsligt ge bort ägodelar med ett värde av 300-400 kronor till en okänd person… Nej, det hade varit mig totalt främmande. Men just den här dagen och i den här situationen fick jag ett infall till att agera på det här sättet och det gjorde mig fantastiskt lycklig.

Jag upplever väldigt sällan situationer där jag tydligt känner att jag har vuxit som människa. Precis på samma vis som att förändringar sker successivt i livet, tenderar man också att succesivt växa som person. Mognad, ansvarstagande, medmänsklighet, förståelse… Ja, dessa saker växer liksom fram utan att man tänker särskilt mycket på det. I det här fallet lyckades jag däremot agera på ett sätt som gav mig en direkt känsla av att jag verkligen hade blivit en annan person än vad jag var för fem år sedan.

Även detta en mycket minnesvärd och givande insikt.

4. ”Ha, ett levande bevis på att barn inte mår dåligt av att sitta inomhus och spela spel.”

Ytterligare en intressant sak skedde när jag hälsade på den lilla tjejen som också hade spelat i turneringen. Det var i samband med att jag erbjöd henne att få mina priser och mina kort.

”Vill du ha dem här?”, frågade jag och sträckte fram priserna och en stor hög med kort.

Den lilla tjejen tittade först på det jag höll fram, sedan på mig och sade slutligen med skeptiskt röst: ”What do you want in return?”

Det där svaret fick mig genast att tänka på alla de personer som envisas med att barn inte ska sitta hemma och spela spel. Där stod jag framför en liten tjej som interagerade med okända vuxna människor, var ironisk, lekte med språket och behärskade ett mycket komplicerat spel. Hon hade suttit inomhus 10 timmar under en lördag med klarblå himmel och gjort sitt yttersta för att spela korrekt, tänka strategiskt, fatta kloka beslut och – i slutändan – besegra sin motståndare.

Barnet kändes som ett klockrent exempel på att det inte är någonting alls fel med att sitta inomhus och spela spel. Precis som att det inte är någonting fel med att cykla, läsa böcker, leka med lego… Poängen är snarare hur man gör det och med vilka man gör det. När jag i framtiden läser en av de evigt återkommande debattartiklarna i DN om hur hemskt det är att ungdomar sitter och spelar datorspel hela dagarna, kommer jag helt klart att tänka på den lilla tjejen som replikerade: ”What do you want in return?”.

Så! Därmed har nog tänkvärda ax blivit plockade. Åtminstone för den här gången.

/Tommy Sellberg

PS. Fyra tankar under en och samma dag. Inte illa, om jag får säga det själv.

Mannen med kodlås i omklädningsrummet på Friskis


I skrivande stund är jag nyss hemkommen från mitt lokala Friskis och Svettis – du vet, den där föreningen som har gym, motionsverksamhet och alldeles för glada modeller på väggarna – och jag konstaterar att jag står inför ett mycket stort huvudbry. Under mitt besök på Friskis råkade jag nämligen ut för en rätt… um… suspekt händelse. Ja, suspekt känns som ett passande ord, eftersom jag inte kommer på någon som helst vettig förklaring till det beteende som Mannen med kodlås uppvisade i omklädningsrummet. Kanske kan det här inlägget hjälpa mig att processa situationen?

Låt mig börja med att försöka förklara vad det var som egentligen inträffade.

Jag hade just avslutat min träning i gymmet och beslutat mig för att återvända till omklädningsrummet. Egentligen vet jag inte varför jag envisas med att styrketräna – den träningsformen har aldrig varit min favorit – men tydligen ska det vara bra för kroppen. Dessutom ger styrketräning höga poäng i den motionstävling som vi har på jobbet, vilket gör att jag kan utmana kollegorna i kampen om att få den prestigefulla vandringspokalen ”Champion” under en hel månad. ”Månadens raket” kan man också bli, om man har riktigt tur…

Nåväl! Åter till den suspekta händelsen.

När jag kom in i omklädningsrummet noterade jag direkt Mannen med kodlås. Till en början visste jag inte om att mannen hette just så (alltså att han använde ett kodlås…), eftersom han stod med ryggen mot mig och skymde det skåp som han befann sig framför. Däremot förstod jag omedelbart att mannen höll på att öppna luckan till sitt skåp, samt att han hade valt det skåp som var precis ovanför mitt. Jag kunde alltså inte komma åt mina kläder förrän det att Mannen med kodlås blev klar.

”Inga problem!”, tänkte jag glatt när jag hade situationen klar för mig. ”Jag har väl inte bråttom?”. Lugnt och stilla intog jag en position strax bakom mannen. Jag var noga med att inte ställa mig för nära, eftersom jag tänkte att det kunde stressa honom. Samtidigt ville jag inte heller ställa mig för långt ifrån, eftersom jag misstänkte att det kunde uppfattas som en aning märkligt om någon annan kom in i omklädningsrummet och hittade mig ståendes overksam i ett hörn.

På ett lagom avstånd stod jag således och väntade på Mannen med kodlås, men av någon anledning lyckades han inte få upp sitt lås. Sekund efter sekund passerade. ”Har han problem med sitt lås? Hur svårt kan det vara? Har han råkat gå till fel skåp?”. Jag uppfattade tydligt att han faktiskt höll på med sina händer på låset, men tiden gick och ingenting ytterligare hände.

Efter ett tag, låt oss säga en halv minut, började jag känna att det var obekvämt att bara stå och vänta på mannen. ”Vet han ens om att jag står här? Tror han att jag är någon creepy typ som glor på honom?”. Nej, min ursprungliga taktik att vänta ut mannen skulle inte fungera – jag hade ju ingen aning om hur lång tid det hela kunde ta. Dessutom var jag nyfiken på att se vad i hela friden det var som orsakade honom så stora problem… Jag beslöt mig för att inta en ny position.

Försiktigt gick jag fram en aning och ställde mig jämsides Mannen med kodlås, ungefär två skåpsbredder bort från honom. Från den här vinkeln såg jag tydligt att han stod och vred på ett kodlås. ”Aha”, tänkte jag för mig själv. ”Ett kodlås… Så han har glömt koden helt enkelt”. Låset var uppbyggt av fyra hjul och vad jag misstänkte var 10,000 möjliga kombinationer, men från det här avståndet kunde jag inte riktigt se om det fanns nollor med på hjulen. I vilket fall som helst hoppades jag för mannens skull att han åtminstone hade koll på någon av siffrorna.

Mannen med kodlås var djupt koncentrerad och vände inte bort sin blick från kodlåset, trots att jag nu stod i princip bredvid honom och stirrade. Min plan hade varit att han skulle titta upp på mig, att jag kunde berätta att jag hade skåpet nedanför och att han skulle låta mig komma in och ta ut mina kläder. Men nej, Mannen med kodlås hade tydligen andra planer… Jag rörde lite på mig i ett försök att fånga hans uppmärksamhet.

”Jaha…”, sade mannen plötsligt och släppte händerna från kodlåset. Han tog ett steg bakåt och tittade upp på mig.

”Jag har skåpet här under”, förklarade jag sakligt.

”Ja, det är okej”, svarade mannen och tog ytterligare några steg bort.

Jag gick fram till skåpet, öppnade det och tog ut mina kläder. Fem sekunder tog det, allt som allt, och därefter klev jag tillbaka till min ursprungliga position och lade ner mina kläder på en bänk. ”Det är så man gör, kära Mannen med kodlås”, mumlade jag inombords och började byta om.

Samtidigt som jag tog av mig mina träningskläder kunde jag ana hur Mannen med kodlås hade böjt sig ner mot golvet. Jag sneglade försiktigt på honom och såg att han snörde om sina skor. ”Konstigt”, tänkte jag. ”Varför gick han inte tillbaka till skåpet igen?”. Jag fick inte riktigt ihop det, men innan jag hann tänka ordentligt på saken hände någonting ytterligare. Någonting som jag inte alls hade väntat mig.

Ja, det är nu vi kommer till den verkligt suspekta händelsen.

Efter det att Mannen med kodlås hade snört om sina skor reste han sig upp, vände sig bort från skåpet och gick ut i gymmet igen – fortfarande iklädd sina träningskläder. Han övergav alltså sitt kodlås, sitt skåp och sina vanliga kläder. Jag stod kvar och tittade bort mot den dörr han hade använt för att gå ut ur omklädningsrummet, utan att alls kunna förstå vad det var som hade inträffat.

Och där har vi det. Det är den händelsen som jag inte alls kan begripa mig på och som jag ända sedan den inträffade har försökt att hitta en förklaring till.

Hade mannen verkligen glömt sin kod? Gav han helt sonika upp, lät kläderna ligga kvar och gick hem istället?

Försökte mannen bryta sig in i någon annan persons skåp? Tänkte han gå igenom alla 10,000 kombinationer, men övergav tanken när jag dök upp?

Eller var mannen inte alls i färd med att öppna skåpet när jag kom in? Försökte han istället att låsa det på ett så optimalt sätt som möjligt? Men varför skulle någon bekymra sig över vilka exakta siffror som kodlåset visar upp när man lämnar det?

Nej, jag tror tyvärr inte att det här inlägget gjorde saken särskilt klokare. En högst suspekt händelse. Jag kommer inte att kunna sova i natt.

/Tommy Sellberg

PS. Ja, jag duschar inte på gymmet. Innebär det här att jag är osäker på min sexuella identitet? Njo, fullt möjligt, men huvudsakligen beror det på att jag enbart har två minuters promenad hem.

Cykeltider på Google maps och min egen otillräcklighet


Idag cyklade jag till ett utflyktsmål beläget 11,6 kilometer från mitt hem och som vanligt blev jag högst konfunderad över den tidsuppskattning som Google maps hade beräknat åt mig. Google hade föreslagit att cykelturen skulle ta 35 minuter, men när jag väl befann mig vid destinationen kunde jag konstatera att resan hade tagit 37 minuter – alltså 2 minuter längre än beräknat. En högst rimlig approximation, skulle någon kunna hävda, men diskrepansen har ändå väckt mängder av frågor hos mig.

Betyder exempelvis min oväntat höga cykeltid att jag är en långsammare cyklist än det mänskliga genomsnittet? Det här är nämligen inte den första gången som jag inte har levt upp till Googles förväntningar, utan det har snarare varit det ständiga utfallet sedan dess att jag skaffade en cykel för ett drygt halvår sedan. Okej, så jag är inte en van cyklist, men jag hade ändå föreställt mig att min nuvarande träningsregim kvalificerade mig till att vara i någon sorts duglig form. Det verkar som att jag hade fel.

Eller kan det möjligtvis vara så att Googles tidsuppskattning är baserad på mig som individ och att jag helt enkelt inte pushar mig själv tillräckligt hårt när jag cyklar? Jag misstänker att Google, om de så önskar, skulle kunna ta reda på antalet gym- och löppass som jag gör per månad och låta den typen av data ligga till grund för uträkningen på Google maps. Å andra sidan tänker jag att systemet i sådant fall borde ha snappat upp att jag konsekvent är för långsam och gjort någon sorts korrigering baserat på detta.

Kanske är det snarare så att Google maps alltid presenterar en mycket optimistiskt tidsuppskattning, i hopp om att det ska uppmuntra mänskligheten till att ta cykeln oftare? Eller att jag cyklar så pass snabbt att jag bryter någon sorts kosmisk subspace-barriär, vilket resulterar i att jag förflyttar mig ett antal minuter framåt i tiden? Eller att personen som har utvecklat tidsberäkningen på Google maps är den samma som utvecklade Kopiera filer-dialogen i Windows?

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro, men jag kan konstatera att utflyktsmålet inte blev fullt så avslappnande som jag hade föreställt mig. Alldeles för många poneringar om Google maps som flög runt i huvudet…

/Tommy Sellberg

PS. Jag undrar om antalet Google-referenser i det här inlägget har någon påverkan på hur högt det placeras i resultatlistan i Google. Hmm… Google, Google, Google. Alphabet. Google.

Svammel om hushållsavfall och källsortering


För bara några minuter sedan gick jag ut med mina sopor och precis som alltid tänkte jag att det är någonting som känns väldigt, väldigt fel. Jag har svårt att sätta fingret på det, men någonstans upplever jag att hela konceptet med hushållsavfall är synnerligen märkligt.

Kan det exempelvis verkligen vara rimligt att jag, en ensamstående privatperson, ska producera sådana ofattbara mängder sopor som jag idag gör? Jag har inte någon exakt siffra, men det räcker med att titta på det kopiösa antalet förpackningar som jag slänger varje vecka för att inse att något är galet. Hur kan det här ens vara tillåtet? På sätt och vis är det förstås mitt eget fel – det är jag som köper allt skräp – men samtidigt kan jag inte för mitt liv komma på något direkt sätt som jag skulle kunna minska mitt avfall på. Det rör sig liksom om helt vanliga matförpackningar.

Men okej, kanske ska jag inte fästa så stor vikt vid den faktiska mängden sopor som jag producerar. Det viktiga kanske snarare är att jag ser till att källsortera allting korrekt? Jag har ingen aning om den tesen verkligen stämmer, men om så är fallet gör jag nog hyfsat rätt för mig i alla fall. Bra jobbat Tommy!

Det jag däremot även funderar på – när jag vandrar ut med mina sopor – är om det verkligen är rimligt att jag själv ska ansvara för att engagera mig i källsortering? Om jag har förstått saken rätt är ändå källsortering något av en nyckelfråga när det gäller hållbar utveckling på jorden. I ljuset av detta kan jag tycka att samhället borde främja och uppmuntra den aktiviteten i betydligt högre utsträckning än vad man gör idag. Visst, det görs säkerligen mängder av projekt och satsningar på detta – och bara att det finns återvinningsstationer i anslutning till många hushåll är förstås en big deal – men vi pratar ändå om jordens framtid här. Varför får jag ingen återkoppling, inspiration, incitament etc. när det gäller att sortera mitt avfall korrekt?

Jag inser att jag låter särdeles grinig och beklagande, samt att jag på ett olyckligt vis har fått det att låta som att jag tycker att privatpersoner inte har ett eget ansvar när det gäller hållbar utveckling på jorden. Inget av detta stämmer. Jag vill inte vara grinig och beklagande, och jag tycker absolut att privatpersoner har ett enormt ansvar när det gäller hållbar utveckling. Det jag däremot vill ge uttryck för är att det är något som känns mycket felaktigt när det kommer till hushållsavfall, källsortering och hållbar utveckling.

Om jag spontant skulle försöka sammanfatta mina tankar skulle jag nog komma fram till något i stil med nedanstående. Dessa sju punkter är hur jag föreställer mig situationen med hushållsavfall, källsortering och hållbar utveckling:

  1. Vi har ett globalt samhällsmål som vi vill uppnå (hållbar utveckling).
  1. Vi har identifierat en nyckelfråga för att kunna uppnå det här målet (källsortering).
  1. Samhällsmålet har inte någon konkret och omedelbar påverkan på våra liv.
  1. Samhällsmålet är av avgörande betydelse för mänsklighetens framtid och överlevnad.
  1. I praktiken är det upp till varje enskild individ att välja om man skall källsortera eller inte (nödvändig konsekvens av att hushållsavfall uppstår i den privata sfären).
  1. Att välja att källsortera medför ökade kostnader (tid och pengar) för individer.
  1. Att välja att källsortera har ingen konkret positiv effekt för individen.

Jag vet inte om alla skulle hålla med om de här punkterna, men givet dessa förutsättningar tycker jag att det känns en aning konstigt att jag i all ensamhet ska hantera mitt hushållsavfall. Jag får ingen uppmuntran när jag sorterar saker korrekt och jag får ingen återkoppling över hur det går med samhällsmålet. Kan jag leta upp den informationen själv? Absolut. Borde jag ta mitt ansvar för hållbar utveckling utan att daltas med? Helt klart. Borde jag vara redo att betala den kostnad som källsortering innebär för mig som privatperson? Definitivt. Men återigen, vi pratar ändå om jordens framtid här. Från samhällets sida känns det som att man i högre utsträckning åtminstone skulle kunna knuffa mig i rätt riktning.

Alltså: jag har inget som helst problem att vi placerar ansvaret för viktiga samhällsfrågor hos privatpersoner och den enskilda individen. Det är min fullständiga övertygelse att i princip alla människor är godhjärtade och ansvarsfulla; vi vill för det mesta gör det som är rätt och riktigt och vi är villiga att betala förvånansvärt stora kostnader. Problemet däremot är att vissa typer av frågor och problem i världen har vissa utmärkande drag – se punkterna ovan – som gör det svårt för privatpersoner att agera på rätt sätt. I dessa fall behöver samhället agera om man vill säkerställa att privatpersoner verkligen anammar ett korrekt beteende. Och när det gäller jordens framtid känns det här angeläget.

Så! Har jag då några mer konstruktiva tankar att ge, istället för att enbart vara grinig och beklagande? Har jag några tankar om hur situationen med källsortering skulle kunna förbättras? Njo, jag tänker att det egentligen bara handlar om två saker:

  1. Minska kostnaden.
    Att källsortera kommer alltid att medföra en kostnad för privatpersoner – men ju mindre kostnad, desto större sannolikhet att man genomför beteendet.Det här går säkert att göra på flera sätt, men gratis soppåsar, sorteringskärl och hämtning av avfall (alla typer av avfall) känns som självklarheter.
  1. Öka de kortsiktiga och konkreta effekterna.
    Att källsortera kommer i första hand alltid att handla om långsiktiga och icke-konkreta effekter, vilket är svårt för privatpersoner att greppa och att beröras av – men ju fler kortsiktiga och konkreta effekter, desto större sannolikhet att man väljer att källsortera.Det här går återigen att göra på flera sätt, men att skapa konkreta målsättningar, ge återkoppling och göra uppföljningar känns som en bra början. Dessa typer av aktiviteter görs naturligtvis redan i mängder av olika instanser, men det känns inte som att samhället aktivt försöker engagera privatpersoner i målen.

Nåväl, nog svammel för detta inlägg!

/Tommy Sellberg

PS. Att förbjuda svammel-inlägg på internet är den verkliga nyckelfrågan när det gäller jordens framtid.

Samma misstag ånyo under en andra dejt


Jag intalar ofta mig själv att jag har lärt mig av mina misstag. Jag tänker att jag har upplevt konsekvenserna av mina dåliga beteenden och mina dåliga beslut – och att jag därför inte kommer att göra samma misstag ånyo. Jag tänker vidare att jag har fått en bättre insikt över vad som verkligen är viktigt här i livet, eftersom jag har blivit en äldre och klokare människa.

Well, guess what… Det visar sig att jag hade fel, åtminstone när det gäller att dejta.

Den här betungande insikten fick jag alldeles nyligen, efter det att jag genomfört min andra dejt med en ”certain someone”. Dejten var jättetrevlig och positiv på alla sätt och vis, men såhär i efterspelet känner jag mig ändå mycket besviken på mig själv. Jag lyckades nämligen med konststycket att göra just ett sådant där misstag som jag verkligen borde ha lärt mig att inte göra. Och inte bara detta, jag gjorde det tre gånger under samma kväll (!).

Det aktuella misstaget är en gammal klassiker i mitt liv, nämligen att jag inte vågade vara öppen med mina känslor, åsikter och tankar. Exakt vad det här innebär kan variera, men i just det här fallet handlade det om att jag hade en instinktiv känsla för hur jag ville agera i ett antal situationer, men att jag på grund av allmän feghet istället valde att göra någonting helt annat. Jag valde alltså att dölja en viss känsla, åsikt och tanke – ja, en sida av mig själv helt enkelt – vilket i min värld är någonting djupt problematiskt.

Innan vi går in på problematiken måste jag däremot naturligtvis avslöja de aktuella situationerna som inträffade. Vad var det egentligen för misstag som jag gjorde under dejten? Jo, det var följande:

  1. Jag sade inte att jag tyckte att min med-dejtande var mycket vacker, just i ögonblicket efter att hon hade visat mig hur man gör för att stå på huvudet. Istället valde jag att säga någonting helt annat.
  1. Jag berättade inte att jag har ett ganska begränsat kontaktnät av vänner och familj, efter det att min dejt hade öppnat upp sig och beskrivit en mycket personlig händelse – följt av hur skönt hon tyckte det var att ha blivit lite äldre och därmed ha en så trygg bekantskapskrets som man alltid kan falla tillbaka på. Istället valde jag återigen att säga någonting helt annat.
  1. Jag föreslog inte att vi skulle ge varandra en godnatt-kyss, precis innan det att vi skulle skiljas åt för kvällen. Istället valde jag att ännu en gång säga någonting helt annat.

Okej, så varför är mitt agerande i dessa tre situationer så problematiskt? Det är inte så att jag gjorde någon specifik handling som är ”felaktig” och som alltid förtjänar att beskrivas som ett ”misstag”. Det är inte heller så att jag bröt mot några regler för vad man specifikt ”ska” göra under en andra dejt. Nej, problematiken ligger som jag nämnde tidigare enbart i det faktum att jag inte vågade göra det som jag tänkte att jag ville göra – vilket i sin tur har en rad negativa konsekvenser. I skrivande stund kommer jag på åtminstone tre negativa saker som riskerar att inträffa, om jag inte är öppen och ärlig med mina tankar och känslor.

För det första föreställer jag mig att jag går miste om en rad potentiellt positiva saker i mitt liv. Godnatt-kyssar? Feedback på mina tankar? Meningsfulla relationer med andra människor? Näpp, inget av det här är egentligen möjligt om jag inte vågar öppna upp mig och vara mig själv.

För det andra tvingas jag gå runt och känna mig ångerfull i livet och ständigt upprepa diverse livssituationer i mitt huvud. Vad hade skett om jag hade sagt vad jag tänkte inombords? Hade jag fått uppleva den där godnatt-kyssen? Det kommer jag aldrig att få veta.

För det tredje bidrar jag till en allmänt oschysst värld, eftersom jag inte är ärlig mot mina medmänniskor. I det här fallet kanske min dejt tyckte att det var på tok för tidigt att ens reflektera över en godnatt-kyss? I sådant fall är det bra om det här hade uppdagats, så att både hon och jag blir medvetna om vad för sorts person som vi egentligen har sällskap av.

Jag inser förstås att situationerna som jag har beskrivit här ovan inte är hela världen och att det inte är alldeles konstigt att man inte vågar säga exakt vad man tycker och tänker under en dejt. Det som däremot känns jobbigt är att jag verkligen trodde att jag hade lärt mig hur sjukt viktigt det är att vara ärlig och öppen, i synnerhet när det handlar om att dejta någon. Varför ska det vara så svårt att ta till mig den här lärdomen och korrigera mitt beteende? Och hur kan jag förvänta mig att våga diskutera negativa situationer som dyker upp i en relation, när jag inte ens vågar berätta för någon att jag tycker att hen är vacker (någonting positivt)?

Nåväl! Nu har jag åtminstone skrivit om saken. Förhoppningsvis kan det bidra till att jag agerar annorlunda nästa gång jag får tillfälle att vara öppen med mina tankar, åsikter och känslor. Vem vet, kanske redan under en tredje dejt?

/Tommy Sellberg

PS. Om min dejt läser det här… Tack för att du lärde mig stå på huvudet! Det är vansinnigt roligt.

Min övertygelse om att världen INTE går åt helvete


Idag råkade jag tjuvlyssna på en konversation medan jag satt på ett café och läste. Det var en konversation som ägde rum mellan två äldre män och den kretsade kring diverse terrordåd som nyligen har inträffat, samt ett antal försämringar i välfärdsstaten som de två männen upplevde. En av männen sammanfattade det hela med att ”världen går åt helvete”, vilket fick starkt bifall från hans kamrat.

Just idag kände jag mig tyvärr inte tillräckligt modig för att ge mig in i männens konversation – det borde jag naturligtvis ha gjort – men jag vill åtminstone passa på att i det här forumet opponera mig en aning mot deras avslutande åsikt. Det är nämligen min bestämda uppfattning att världen inte är på väg att gå åt helvete – och jag tror även att det är högst olyckligt att människor går runt och tänker på det viset.

Här nedan vill jag därför lyfta fram tre huvudsakliga invändningar som jag har till männens tes och som jag önskar att jag hade bidragit med i deras konversation. Med lite tur kan författarprocessen av det här inlägget kanske hjälpa mig att nästa gång våga ta diskussionen direkt i verkligheten.

1. Det är vi själva som utformar världen.

Den främsta invändningen jag har mot uttalandet ”världen går åt helvete” är att det antyder att världen är någon sorts massiv naturkraft som inte går att påverka. Så är inte fallet. Världen är ingenting annat än vad vi själva gör den till, i synnerhet nu när vi människor har tagit över en så pass stor del av den. Det här innebär att det är vi själva som bär ansvar för den situation som världen befinner sig i. Världen ”går” ingenstans, det är vi som ”leder” den.

Jag tycker också att uttalandet antyder att man avsäger sig sitt eget personliga ansvar – att det är ”världen” som går åt helvete, snarare än att det är ”jag själv” som har lett den dit. Vem är det som skulle ha ansvar för världens välbefinnande, om inte vi själva? Innan man uttalar sig olycksbådande om världen bör man alltså, i min mening, rannsaka sig själv. Har jag själv gjort det som krävs? Har jag ens gjort ett försök till att förbättra världen?

Ett exempel på detta skulle vara någon som beklagar sig över den miljöförstörelse som idag pågår i världen. Här tycker jag att man ska fråga sig själv om man exempelvis källsorterar, om man väljer att cykla istället för att köra bil och om man väljer att köpa närproducerade varor. Man bör även fråga sig om man har vågat lyfta dessa saker med sina kollegor, sina vänner och sin familj i syfte att sprida medvetenhet. Allt det här är ofantligt svårt, men poängen är att miljöförstörelse är vårt eget fel. Det är ditt fel. Det är mitt fel. Det är inte ”världens” fel.

Samma resonemang gäller även om man klagar på sådana saker som terrordåd, väntetider i sjukvården, pensionssystemet och allt annat som man potentiellt kan önska vore bättre i världen.

2. Det händer vansinnigt mycket bra saker i världen.

En annan viktig invändning mot uttalandet ”världen går åt helvete” är att det ständigt händer mängder av bra saker i världen, vilket är något som vi är alldeles för dåliga på att påminna oss själva om. Jag är tämligen övertygad om att ”förbättringar”-sidan med råge skulle vinna över ”försämringar”-sidan, om vi företog oss att skriva upp alla större förändringar i världen som har inträffat i modern tid.

Jag känner mig inte kvalificerad till att skriva en vettig sammanfattning över alla de positiva saker som har skett i världen de senaste åren, men för att ge inspiration till wikipedia-läsning skulle jag exempelvis kunna lyfta fram bildandet av FN, magnetröntgenkameran, polio-vaccinering, Hans Rosling, månlandningen och datorer. Mänskligheten har i sanning lyckats åstadkomma en mängd revolutionerande saker.

Även en sådan sak som global uppvärmning tycker jag visar på mänsklighetens enorma framsteg. Hela konceptet ”global uppvärmning” är en relativt ny upptäckt och så vitt jag kan läsa mig till dök det upp ordentligt i debatten först runt 1986, det vill säga trettio år sedan. Jag tycker att det är helt sagolikt att mänskligheten på den korta tiden har lyckats samlas kring denna fråga och hunnit skriva en mängd avtal för att hantera situationen. Har vi gjort tillräckligt? Nej, absolut inte, men att över huvud taget visa en ambition till att gå samman och bekämpa globala problem känns inte indikativt för en värld som skulle vara på väg åt helvete.

3. En stor majoritet av mänskligheten vill inte att världen ska gå åt helvete.

Min tredje och sista invändning mot uttalandet ”världen går åt helvete” är att en överväldigande stor del av jordens befolkning inte vill att världen ska gå åt helvete. Missförstå mig inte, vi människor gör en hel del fruktansvärda saker – vi mördar, våldtar och bedrar. Däremot är det i princip inga av oss som aktivt vill sprida död, hat, terror, miljöförstörelse eller kärnvapenkrig. Tvärt om ser de absolut flesta av oss nog att mänskligheten helst ska fortsätta att få det bättre och bättre.

Poängen som jag försöker göra här är alltså att det inte finns någon egentlig anledning till varför världen ska gå åt helvete, eftersom ingen människa vill ha det utfallet. Det enda som krävs är att de människor som har förmågan att göra en skillnad, det vill säga du och jag, ser till att göra tillräckliga insatser för att eliminera möjligheten till att vi får en sådan utveckling i världen. Frågan är dock om vi är villiga att göra den uppoffring som krävs? Är vi villiga att offra vår tid och våra resurser till att förbättra världen? Eller tycker vi att det är acceptabelt att överlåta inflytandet till den marginellt lilla procent av mänskligheten som vill leda världen i en negativ riktning?

Det är inte någon komplicerad process att komma tillrätta med de problem som möter världen idag och vi har svaret på i princip alla de utmaningar som finns. Krig, svält, terrorism, hat, våldtäkter, miljöförstörelse, mobbing – det finns ingen anledning till varför de här sakerna ska behöva existera i dagens samhälle. Ingen av oss vill att de ska existera. Vi måste bara vara villiga att betala priset för att få dem att försvinna.

/Tommy Sellberg

PS. Ja, det är fel att tjuvlyssna på andras konversationer. Ibland är det däremot svårt att låta bli.