Meny Stäng

Viljan att till varje pris undvika skatt


Idag fick jag ta del av en mycket intressant berättelse när jag genomförde ett utbildningspass för ett tjugotal administratörer.

Det var under fikapausen som en av deltagarna förtäljde att hens familj hade byggt en stor inglasad altan i sin trädgård, vilket tydligen snabbt hade blivit familjens favoritrum när det gällde att fördriva kvällarna. Okej, kanske inte den mest gripande av sagor, men det som väckte mitt intresse var att hen hade varit noga med att utföra altan-arbetet precis före det att förändringarna av ROT- och RUT-avdragen trädde i kraft. Hen valde alltså att genomföra en större renovering medan det fortfarande var möjligt att reducera kostnaderna med hjälp av dåvarande skattereduktioner.

Anledningen till att jag tycker att den här berättelsen är intressant är att den aktualiserar frågan om hur vi människor förhåller oss till att betala skatt. I det här fallet ville personen nämligen betala så lite som möjligt för sin renovering, vilket i sig inte är särskilt konstigt, men den rabatt som personen får är helt finansierad av statskassan. Den svenska staten får med andra ord mindre pengar att förvalta, vilket i sin tur leder till mindre resurser för exempelvis vård, skola och omsorg – allt tack vare att deltagaren på min utbildning tyckte att det var okej att ”skatteplanera”.

Nu drar jag förstås saken alldeles för långt och det är viktigt att påpeka att utnyttjandet av diverse skattereduktioner inte är samma sak som att skatteplanera. Skattereduktioner är ett sätt för staten att styra samhället och uppmuntra vissa typer av beteenden, vilket innebär att det naturligtvis är fullt legitimt att göra avdrag på skatten utan att behöva känna sig skyldig. Vi är alla förpliktade att betala så mycket skatt som regelverket anger att vi ska betala, därutöver finns det inga sådana skyldigheter. Skatteplanering är istället när man aktivt agerar på ett sätt för att komma runt sina skyldigheter, bara för att det råkar finnas kryphål som möjliggör detta.

Min poäng är alltså inte att kritisera människor som utnyttjar diverse skattereduktioner, utan bara att belysa att vi människor ofta verkar ha en – åtminstone i mina ögon – mycket besynnerlig inställning till att just betala skatt. Jag förstår att minskade utgifter och minskade kostnader alltid är någonting som människor kommer att uppskatta och att eftersträva, men vårt förhållningssätt till skatten känns ändå som någonting förhållandevis problematiskt… Ja, tre saker i synnerhet tycker jag framstår som tämligen märkliga.

För det första verkar det alltså vara helt okej att agera på ett sätt som gör att vi kan undvika att betala skatt. Ja, inte bara detta, utan vi tycks även känna stolthet och glädje i de fall där vi har lyckats planera våra liv på ett sätt som gör att vi ”kommer runt” skatten. Samhället i stort är inte heller främmande till att överösa oss med diverse tips för hur vi ska gå tillväga för att minska den skatt vi måste betala. Dagstidningar informerar om möjliga avdrag i samband med deklarationen, banker ger rekommendationer om vilket typ av aktiesparande som resulterar i minst skatt och fackliga föreningar uppmärksammar sina medlemmar på när de närmar sig en lön som medför ny skattenivå (då det kan vara fördelaktigt att istället förhandla om exempelvis extra semesterdagar). Med andra ord är det fritt fram att ”skatteplanera” – förutom när det gäller stora privata företag förstås, då är det den största synden som finns!

För det andra lyfts det mycket sällan fram och diskuteras att skattemedel faktiskt används till bra saker. Gratis universitetsstudier, högkostnadsskydd i vården, stabilt pensionssystem, vetenskaplig forskning, bistånd som räddar liv, fungerande infrastruktur, underhåll av kollektivtrafik, demokratiska val, rättssäkert rättsväsende etc. Det är alltså inte så att den skatt som vi betalar bara försvinner, utan den bidrar till att svenska staten får ökade förutsättningar att förbättra välfärdssamhället. I mina ögon är det här någonting som vi borde basunera ut och vara stolta över, kanske på ett liknande sätt som Radiotjänst i Kiruna gör i sina reklamkampanjer för radio- och tv-avgiften?

För det tredje upplever jag att många människor betalar absurt lite i skatt. Om jag tar mig själv som exempel betalar jag 26,7% i inkomstskatt, vilket med tanke på de förmåner och tjänster som jag får av samhället (se ovan) känns som i princip ingenting. Jag förstår att det här är en ideologisk fråga, men i min värld är det helt obegripligt att det fortfarande finns privatpersoner och politiker som förespråkar lägre skatter och ändå förväntar sig att vi ska kunna bibehålla samma välfärd som idag. Det går liksom inte ihop. I mina ögon skulle vi snarare behöva höja skatterna avsevärt, just för att komma tillrätta med de brister som vi har i välfärden idag och samtidigt kunna bemöta de stora problem som världen står inför.

Så! Vad kan vi då ta med oss från min utbildningsdeltagares berättelse om altanen?

Jo, att det är fullt förståeligt att människor tycker det är jobbigt att pengar försvinner från bankkontot, men att just skatten kanske inte bör betraktas som det optimala stället att få en rabatt. Om ens pengar nödvändigt måste ”försvinna”, tänker jag att svenska staten är ett helt okej ställe som de kan ”försvinna” till. Vård, skola och omsorg låter som en betydligt bättre mottagare av ens pengar än vad exempelvis privata företag gör.

Eller?

/Tommy Sellberg

PS. Dessutom får man inte göra avdrag för eftermiddagskvarg. Så att eh… Jag är ändå körd.

Fristående novell – Mysteriet med de hjärtformade lapparna


Ny novell åt folket! Den är titulerad ”Mysteriet med de hjärtformade lapparna”. Här är en beskrivning:

En äldre man återberättar sina upplevelser från en episod i högstadiet då hans värld plötsligt vändes upp och ner. Hans berättelse kretsar kring ett hjärta. Eller nej, kanske var det en tjej inblandad också? Och något typ av skåp? Mannen minns inte så noga, men snart utvecklas hans berättelse ändå till ett spännande kärleksäventyr med många oväntade vändningar.

Novellen handlar om hur en ung tonåring väljer att hantera en situation där han börjar få kärleksbrev från en okänd beundrare. Garanterad bladvändare!

Novellen kan läsas här.

/Tommy Sellberg

Nej, det finns inget som görs av ”sådana där”


Idag sade en av mina kollegor någonting särdeles intressant under vår lunchrast. Vi hade en diskussion vid bordet som handlade om personer som tror på chemtrails – du vet, den där konspirationsteorin om de spår som flygplan lämnar efter sig på himlen – där någon fällde följande kommentar:

”Chemtrails… ’De där’ personerna tror säkert också att aliens styr vår planet och att månlandningen aldrig har ägt rum. Det är ’sådana där’ som tror på sådant.”

Alltså: om man är en ”sådan där” som tror på chemtrails, är man säkert även en ”sådan där” som tror på andra konspirationsteorier.

Instinktivt hade jag personligen inte några direkta invändningar till den kommentaren – det lät väl som ett hyfsat rimligt resonemang – men som tur var sade alltså min kollega någonting mycket klokt. Hon sade:

”Vilka ’sådana där’? Hur kommer det sig alltid att det är ’de där’ som tror och gör saker? Det finns inga ’de där’ – det är ju vi! ’Sådana där’ som röstar på SD… Eh, nej, det är vi!”

Okej, kanske att hon formulerade sig mer elegant än vad jag lyckades återskapa här ovan, men hennes poäng var i alla fall klockren. Varför går vi ofta runt och hävdar att vissa typer av åsikter och handlingar enbart kan innehas/utföras av ”sådana där”? Varför förtjänar personer som tycker och agerar på ett visst sätt att skiljas från oss övriga människor och istället nedgraderas till att tillhöra ”de där”? Och vem bestämmer vilka specifika åsikter och handlingar som bör resultera i att en människa placeras i ett eget fack vid sidan av oss andra?

Nu kanske jag drar det här resonemanget lite väl långt, men jag tycker verkligen att det finns en reell problematik här. Att över huvud taget sortera människor i olika fack känns som en mycket farlig aktivitet, men det förefaller mig fullständigt oacceptabelt att dessutom låta den här sorteringen på något vis representera hela dessa människors personlighet och allt som dem är.

Låt oss återigen ta chemtrails som ett exempel. Att en person hävdar att chemtrails är en verklighet betyder inte att vi kan reducera hela personens ”varande” eller ”jag” till den här enskilda åsikten. Nej, personen råkar bara vara en av oss – alltså en av dig, mig och resten av mänskligheten – som även tror att chemtrails är en verklighet. Är den här åsikten märklig? Ja. Är den problematiskt? Absolut. Är det någonting som vi borde försöka förändra? Tveklöst. Däremot är det inte okej för oss att skilja personen varken från resten av mänskligheten eller från oss själva.

Sedan är det förstås viktigt att komma ihåg att det finns åsikter och handlingar som på olika vis är fullständigt oacceptabla och/eller oförståeliga. Det är exempelvis inte okej att gå runt och hävda att månlandningen aldrig ägde rum eller att livets utveckling inte styrs av evolution. Människor som agerar på detta vis gör fel, men det diskvalificerar dem inte från resten av mänskligheten. Visst, man skulle säkert kunna föreställa sig att vissa typer av åsikter och handlingar faktiskt bör diskvalificera någon från att vara en del av oss övriga, men då pratar vi sannolikt enbart om odiskutabla brott mot mänskligheten – ungefär i storleksordningen massmord och terrorism.

En annan sak som kan vara viktig att tänka på är att det finns olika typer av mänskliga gemenskaper och att det naturligtvis står vem som helst fritt att välja vem man ska inkludera i sin egen privata sfär av gemenskap. Om man exempelvis har en privat bokcirkel och vill utesluta någon ur den gemenskapen på grund av att de tror på chemtrails, är det så klart fritt fram att göra detta. Nyckelordet här är ”privat”; i offentliga sammanhang kan man inte bete sig på motsvarande vis. Och jag tycker nog att man bör ta sig en funderare angående varför man väljer att exkluderar personen ifråga även från en privat gemenskap, istället för att exkludera och bemöta själva åsikten.

Så! Vad lärde jag mig av min kollegas uttalande under lunchrasten? Jo, att jag ska försöka vara betydligt mer restriktiv i att klassificera människor som ”sådana där” eller ”de där”, eftersom den typen av begrepp egentligen inte har någon innebörd. Människorna som jag i dessa fall syftar på är nämligen aldrig några ”sådana där” eller ”de där”, utan de är precis som alla oss andra. De är precis som jag själv.

Fortsätta bemöta åsikter och handlingar som är oacceptabla och felaktiga? Ja. Diskvalificera människorna som står bakom åsikterna och handlingarna som en del av den mänskliga gemenskapen? Nej.

/Tommy Sellberg

PS. Om du tycker om ketchup får du däremot inte vara en del av min privata gemenskap.

En astronoms märkliga kamp mot astrologi


Här om dagen var jag åhörare till en, i min mening, rätt märklig föreläsning om astronomi.

Föreläsningen var den första av tio i den kvällskurs som jag har tänkt följa den här terminen och den höll sig på en mycket grundläggande nivå. Just det här var i och för sig inte så konstigt, med tanke på att det hela rör sig om en grundläggande orienteringskurs i astronomi och att föreläsningen bara var den första i en hel serie. Det som däremot gjorde att upplevelsen kändes en aning märklig var att föreläsaren – en astronom – anammade ett mycket problematiskt förhållningssätt till astrologi.

Ordet astronomi är, som du säkert känner till, den beteckning som används för vetenskapen som studerar världsrymden. Det är inom det här fältet som man bland annat forskar om universums födelse och där man upptäcker nya planeter. Ordet astrologi syftar å andra sidan till den pseudovetenskap som bland annat handlar om hur himlakropparnas placering påverkar våra vardagliga liv. De två sakerna har ingenting med varandra att göra och ska under inga omständigheter förväxlas med varandra.

Därför blev jag en aning konfunderad när jag kom tillbaka efter pausen i föreläsningen, satte mig ner på min plats och hörde föreläsaren starta upp den andra delen av föreläsningen på följande vis:

”Okej, nu har vi klarat av de praktiska sakerna och nu börjar den riktiga kursen. Så! Först av allt… Vad är då skillnaden mellan astronomi och astrologi?”

Min spontana reaktion var att det här kändes som ett mycket märkligt sätt att inleda den ”riktiga kursen” om astronomi på. ”Vad är skillnaden mellan astronomi och astrologi?” Nå, låt mig se… Ungefär samma skillnad som det är mellan astronomi och fotboll? Eller mellan astronomi och en hörnsoffa? De har absolut ingenting med varandra att göra.

Men okej, min spontana reaktion visade sig vara en aning förhastad. Föreläsaren följde faktiskt upp sin fråga med en hel del bra poänger.

”Historiskt sätt har de två ämnena varit synonyma med varandra… Astrologi är en pseudovetenskap… Inte några bevis eller vetenskapliga grunder… Viktigt att inte förväxla dem med varandra…”

Okej, perfekt. Det där måste jag ändå medge var en riktigt bra introduktion och en viktig sak att förmedla. Jag hade faktiskt aldrig riktigt reflekterat över att de två ämnena historiskt sett alltid hade varit så nära förknippade med varandra och att det var först i modern tid som de verkligen separerades. Helt klart en vettig sak att ha fått berättat för mig.

Men astronomens kamp mot astrologi slutade inte där…

Direkt efter det lyckade tydliggörandet mellan astronomi och astrologi, valde föreläsaren att omedelbart kasta sig in i det sistnämnda ämnet – trots att temat för dagen (väl?) var tänkt att handla om det förstnämnda.

”Hur många av er vet vilket stjärntecken ni är födda i? Okej, bra – nästan alla av er! Grejen med astrologi är att datumen som avgör vilket stjärntecken man är född i fastställdes för 2000 år sedan, men sedan dess har himlakropparna hunnit flytta sig. Datumen stämmer alltså inte längre! Så ni som tycker att allt det som har stått i tidningarna har passat in perfekt på er, har alltså läst helt fel horoskop. Så astrologi kan inte stämma!”

Okej, nu parafraserar jag förstås å det grövsta och föreläsaren formulerade sig absolut bättre än vad jag ger sken av här ovan. Men det är inte poängen. Poängen är att föreläsaren valde att – direkt efter att ha klargjort att astronomi och astrologi inte har någonting med varandra att göra – ändå gå till en attack på astrologi. Och hans tillvägagångssätt för att motbevisa denna pseudovetenskap? Jo, genom att lyfta fram för oss åhörare att vi egentligen är födda i ett helt annat stjärntecken än vad vi alltid har trott. Det här är lite som att jag skulle ha en konversation med någon som gick på följande vis:

Jag: ”Jag har en teori om att det här blåa radergummit påverkar våra liv, beroende på om det pekar mot norr eller söder.”

Någon annan: ”Nej du, det stämmer inte! Den definition av norr och söder som du använder är felaktig. Norr och söder fastställdes för 2000 år sedan och den magnetiska polen har ändrats sedan dess!”

En korrekt respons till min fiktiva radergummi-teori hade snarare varit något i stil med: ”Radergummi? Påverka våra liv? Eh… driver du eller? Skärp dig!”. Det här är också den korrekta responsen till alla typer av astrologi-teorier.

Nåväl! Som du förstår reagerade jag rätt starkt på föreläsarens sätt att bemöta astrologi, men det var trots allt bara inledningen på den ”riktiga kursen”. Kanske hade jag tolkat föreläsaren felaktigt? Kanske gjorde jag en för stor sak av det hela? Kanske skulle resten av föreläsningen vara mycket givande? Jag försökte att skaka av mig min negativa reaktion.

Och föreläsningen gick vidare.

Det pratades om teleskop, temperaturer i rymden och nebulosor. Kul! Det pratades om svarta hål, galaxer och mörk materia. Spännande! Det pratades om årstider, planetbanor och liv i rymden. Intressant! Det pratades om stjärntecken, zodiaken och horoskop…

Eh, vänta nu? Vad hände där?

”Vi har 88 vedertagna stjärntecken; i västvärlden i alla fall. De härstammar alla från olika mytologiska varelser. De är uppbyggda utifrån tänkta linjer som man kan dra mellan stjärnorna. Vet någon vilken stjärnbild det här är?”

Kära föreläsare, jag trodde att vi var klara med astrologin? Nu får du gärna förklara vad stjärntecken har för relevans för astronomi – alltså den vetenskapliga läran om rymden.

”Man kan använda polstjärnan för att navigera. Det kan rädda era liv någon dag.”

Uhm… okej. Visst.

”Zodiaken är en uppdelning av solens bana över stjärnhimlen. Den består av tolv stjärntecken som solen korsar när den far över himlen. Egentligen korsar solen tretton stjärntecken, men man tyckte att tolv var bättre. Fråga mig inte varför.”

Vad hände med astronomin?

”Ett annat problem med astrologi är att man har gjort en likvärdig uppdelning mellan stjärntecknen. Egentligen korsar solen de olika stjärntecknen olika långa perioder, allt från några enstaka dagar till så länge som två månader. Men av någon anledning tyckte man att det var bättre att ha en jämn uppdelning istället.”

Asså, seriöst?

”Men för att vara helt fair. Den här bristen finns inte i den kinesiska astrologin”.

Uuugghhh!

Någonstans där kopplade jag bort resten av föreläsningen, men jag tror att jag ske ge föreläsaren någon ytterligare chans. På det stora hela sades det ändå en hel del intressanta saker. Med lite tur kommer vi in på mer detaljerade astronomiska spörsmål, där det förhoppningsvis ska vara svårt – eller allra helst helt omöjligt – för föreläsaren att återuppta sin märkliga kamp mot astrologin.

Eller just ja… Det blir åtminstone en ytterligare astrologisk fråga. Senare i kursen ska vi tydligen få göra en observationsövning där vi ska lära oss vilket stjärntecken som vi egentligen <trumpeter och fanfarer> tillhör.

Suck.

/Tommy Sellberg

PS. Teorin om det blåa radergummit fick sin definitiva dödsstöt när det visade sig att det antika Grekland enbart använde sig av bronsfärgad Tipp-Ex.

En sommar utan glass och bad, är det normalt?


Semestern har passerat, sommaren börjar lida mot sitt slut och jag konstaterar med viss rädsla att jag varken har ätit en endaste glass eller tagit ett endaste dopp under den här perioden. Ingen piggelin. Ingen sand mellan tårna. Inget solande.

Anledningen till att jag tycker att det här är en aning skrämmande är att glassätande och strandbesök är någonting som i princip alla människor verkar uppskatta och prioritera under sommaren. Ja, i min värld känns det rent av som någonting man förväntas göra när det är soligt och varmt – det hör liksom till. ”Så hur kommer det sig då att jag inte har ägnat mig åt detta?”, frågar jag mig själv lite osäkert. ”Betyder det här att jag är annorlunda, konstig och onormal?”

Mina funderingar kan tyckas en aning överdrivna – och visst, i någon mån är de förstås det. Glass och bad spelar egentligen inte någon som helst roll och det finns inte heller någonting skrämmande i att vara annorlunda. Däremot är det ändå rätt problematiskt att förhålla sig till den här typen av situationer, kan jag tycka, eftersom det är svårt att förstå varför alla andra människor tycker, gör och känner en viss sak – medan jag själv tycker, gör och känner någonting helt annat.

Mina tankegångar när jag försöker att processa och förstå den här typen av situationer är något i stil med:

  1. Har jag missat någonting? Om nu alla människor exempelvis uppskattar glass och bad i betydligt högre utsträckning än vad jag gör, förefaller det sannolikt att jag har helt enkelt har missförstått någonting. Kanske är det bara så att jag inte har insett att det finns en ytterligare dimension till dessa två nöjen och att denna okända aspekt omedelbart skulle medföra en enorm njutning. ”Aha!”, skulle jag kunna utropa någon gång i framtiden. ”Så det är därför ni alltid har prioriterat glass och bad högre än mig. Nu förstår jag!”.
  2. Stämmer det verkligen att alla tycker, gör och känner annorlunda än mig? Bara för att jag har fått en uppfattning om att alla människor uppskattar glass och bad, betyder inte det här nödvändigtvis att så är fallet. Den mest rimliga och troliga förklaringen är snarare att jag inte alls är ensam i mina tankar, men att det av olika anledningar framstår som att glass och bad är en given sommaraktivitet för alla. Nyhetsrapportering skulle kunna vara boven, eller någonting annat i vår kultur, och när detta väl har etablerats som en ”sanning” är det få som ifrågasätter det.
  3. Är det någonting speciellt med mig? Ett särskilt personlighetsdrag, en extraordinär livsupplevelse eller någonting annat unikt inom mig skulle också kunna vara en förklaring till varför jag har en annan syn på glass och bad än övriga människor. Det här förefaller mig dock vara en mycket dålig och osannolik förklaring. Utgångspunkten måste alltid vara att ens egna tankar, känslor och upplevelser inte är distinkt annorlunda från de som andra människor har. Avvikelser från detta förekommer naturligtvis, men grundregeln är att vi alla är rätt lika varandra – att tro någonting annat förefaller mig en aning arrogant.
  4. Är jag speciell även i andra avseenden? Om jag nu leker med tanken att jag faktiskt är annorlunda, konstig och onormal när det gäller glass och bad, är det nära till hands att fundera över om jag kanske även är avvikande när det gäller andra saker. Som nämnt här ovan är det här inte någon rimlig utgångspunkt att ha, men det är förvånansvärt lätt att komma in på den här typen av tankar (och i sitt inre rabbla upp alla de instanser där man på något vis avviker från majoriteten…)

Jag vet inte riktigt vilken förklaring jag tycker känns mest rimlig i just det här fallet, men som jag påpekade tidigare spelar det ingen som helst roll när det gäller bad och glass. Eller tja, så till vida det inte råkar vara punkt 1 som stämmer och att jag har missat något enormt.

De gånger jag däremot tänker att den här typen av frågor kan bli högst relevanta är när man börjar tala om mer livsavgörande saker, så som exempelvis folkhälsovetenskapliga rekommendationer. Ska jag äta mindre godis? Ska jag röra mig oftare? Ska jag äta mindre salt? I dessa situationer tycker jag det är högst ångestframkallande att försöka avgöra om jag verkligen tillhör kategorin ”alla människor”, eller om jag faktiskt är speciell i något avseende.

Men den ångesten får vänta till en framtida text tror jag…

/Tommy Sellberg

PS. ”Men om alla är som mig, hur kommer det sig då att andra människor är så egoistiska, elaka och lögnaktiga? Oh…”

Fristående novell – Svenska tomater


Lycka, glädje och under! Härmed publicerar jag min första novell här på hemsidan – en berättelse titulerad ”Svenska tomater”. Beskrivning:

En helt vardaglig situation spårar fullständigt ur i denna absurda novell av Tommy Sellberg. Vi får följa ett besök vid kassan i en matvarubutik där allt har rullat på som vanligt – standard-hej, varor upp på bandet, fixande med kontokort – men allt tar en plötslig vändning när kassörskan ställer en tillsynes oskyldig fråga om tomater. Är det verkligen svenska tomater? Varför beter sig kassörskan så märkligt? Vad är det egentligen som försiggår i matvarubutiken?

Svenska tomater är en humoristisk novell där vi får följa vad som händer i huvudet på en kund i en matvarubutik. Berättelsen fångar läsaren i en surrealistisk händelse där det är omöjligt att ana hur det hela kommer att sluta.

Du hittar novellen här.

/Tommy Sellberg

Vänta, jag ska bara göra en sak till…


De senaste veckorna har jag spenderat en hel del tid åt att färdigställa den här hemsidan; ett arbete som komplicerades av att det alltid fanns en sak till som behövde göras. En liten rubrik behövde förstoras, en jobbig applikation behövde verifieras, ett felplacerat textfält behövde flyttas, en engelskspråkig knapp behövde översättas… Ja, alltid var det något som förhindrade mig från att bli klar.

Jag noterade även att ju fler saker jag företog mig att göra med hemsidan, desto fler saker hade jag likväl kvar att färdigställa. Någonstans läste jag exempelvis att man bör integrera sin hemsida mot Facebook för att öka sannolikheten att ”synas” på internet. ”Ja, jo…”, tänkte jag för mig själv. ”Det ska jag förstås göra!”. Uppgiften växte snabbt till att inkludera skapandet av bakgrunds- och profilbilder till Facebook, installationer av diverse tillägg till hemsidan, felsökningar av varför ingenting fungerade och konstaterandet att jag nog borde integrera Twitter också. Du vet, när man ändå är igång.

Att livet fungerar på det här viset är förstås ingen revolutionerande insikt, utan jag tänker att det snarare är ett vedertaget faktum. Om man har någonting i livet som man vill göra ordentligt och där man vill få till ett bra resultat, så går det alltid att hitta nya aspekter och saker som skulle kunna förbättra – ”jag ska bara göra en sak till…”. Faran med detta? Jo, att man helt fastnar i detaljerna och tar sig an så pass mycket att det i slutändan inte blir något resultat alls. Man blir aldrig färdig.

Den här balansgången är högst intressant, kan jag tycka, och det är någonting som jag har tänkt mycket på nu de senaste veckorna medan jag har försökt att färdigställa hemsidan. Varför då, kan man fråga sig? Jo, det finns en mycket konkret anledning till det. Det är nämligen så att jag var i färd med att starta den här hemsidan redan 2008, alltså för åtta år sedan, men att jag på grund av just det här ”en sak till”-problemet aldrig lyckades bli klar. Jag hade layouten färdig, upplägget genomtänkt, flera texter och blogg-inlägg skrivna… Ja, jag hade till och med en fullt fungerande hemsida skapad på min egen dator. Däremot mynnade det aldrig ut i någonting, eftersom jag verkligen ville se till att göra det hela ordentligt och att jag därmed alltid hittade en sak till som jag ville förbättra.

När jag tänker tillbaka på det hela kan jag tycka att det känns rätt fånigt och dumt att jag inte fullföljde ett projekt som jag: 1) i princip redan hade gjort klart, 2) hade lagt ner väldigt mycket tid på och 3) hemskt gärna ville färdigställa. Visst, jag fastnade i detaljerna och kunde inte förlika mig med tanken att offentliggöra någonting som inte kändes helt färdigt, men det är egentligen en mycket dålig anledning till att lägga ner ett projekt. Samtidigt finns det en fullt förståelig förklaring till varför det blev som det blev: det faktum att jag har en inre röst som alltid strävar efter perfektionism.

Hon finns alltid där – min inre röst – och hon är aldrig sen att påminna mig om att allt det jag gör i livet måste vara optimalt. ”Det är inte okej att misslyckas!”, skriker hon när jag ska sätta upp en tavla på väggen. ”Visa ingen svaghet!”, dundrar hon när jag letar efter jordnötssmöret i matvarubutiken. Ingen vidare trevlig prick alltså – och det är henne jag har att tacka för mina tendenser till att ständigt förvilla mig i detaljerna, förbättringarna och viljan att bara göra en sak till.

Nåväl! Åter till nuet… Vad är det då som har ändrats, nu åtta år senare, och gjort att jag faktiskt har lyckats starta den här hemsidan? Har jag äntligen blivit klar med alla de små detaljerna? Har jag blivit mer effektiv på att få saker färdiga? Har min inre röst som skriker efter perfektionism lugnat ner sig en aning?

Nej, egentligen inte. Det enda som har hänt är att jag har lärt mig – åtminstone en gnutta – att saker och ting faktiskt inte måste vara perfekta för att de ska kunna tillföra någonting. Visst, det gör fortfarande ont att släppa ifrån mig någonting som inte känns perfekt, men jag har upptäckt att min omgivning i princip alltid har en positiv reaktion till det jag gör ändå; någonting som i sin tur ger mig positiva känslor och stor inspiration. Rätt häftig sak att lära sig, faktiskt.

Och inte bara detta. Jag har även märkt att det många gånger till och med är okej att släppa ifrån sig saker som är ofärdiga! Meddelanden på mobilen som inte är korrekturlästa? Utkast på jobbet som saknar vissa kapitel? Åsikter på möten som inte är helt genomtänkta? Jodå, man kan få positiva reaktioner även på detta. Och ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det faktiskt kan finnas ett enormt värde även i sådana saker som de facto inte är klara – bara man vågar visar upp det för någon annan. Vem vet var det hela kan leda till i slutändan?

Beakta exempelvis ”Silmarillion” av Tolkien, ”Gran Cavallo” av Da Vinci och ”Sagrada Familia” av Gaudi. Dessa tre skapelser blev aldrig färdigställda av sina upphovsmän, men de har likväl lyckats göra ett synnerligen stort intryck på den mänskliga historien. Tänk om de istället hade agerat som Kafka och bränt upp sina verk? Okej, det sistnämnda är kanske inte helt relevant, men det är ändå intressant att reflektera över att ofärdiga verk kan bli så pass hyllade. Det antyder kanske att det inte nödvändigtvis är någonting inneboende negativt i att en viss sak inte är helt optimal eller ens helt färdigställd? Trots att min inre röst fortsätter att insistera på motsatsen…

Så! Med dessa ord konstaterar vi alltså att hemsidan inte är färdig på långa väga. Kanske kommer det alltid att finnas en sak till som jag skulle vilja göra med hemsidan, men som tur är spelar det ingen större roll. Den kan tillföra någonting ändå.

/Tommy Sellberg

PS. Känn dig fri att använda detta inlägg nästa gång du missar en deadline på jobbet. ”Nej, nej. Jag missade inte deadlinen. Jag är bara inte klar ännu…”

Här börjar ett nytt liv, eller?


I den bok som är mitt minne,
På den första sidan av det kapitel, som är dagen då jag träffade dig,
Lyder orden: ”Här börjar ett nytt liv”.
– Dante Alighieri, Vita Nuova

Hör upp, vän av tankar!

Idag har jag glädjen att välkomna en hemsida till världen. Du vet, den där bloggen från hen som grubblar om världen, skriver noveller om sig själv, ifrågasätter det mesta och som… äsch, det ger sig nog med tiden. Viktigast för stunden är att hemsidan existerar – och såhär i begynnelsen frågar jag mig själv: börjar här ett nytt liv?

Ja, det är riktigt uppfattat; en trevlig liten tankeställare i samband med att jag nu inleder något för mig alldeles nytt; ett författande av en blogg. För det är ju så man tänker, eller hur? De där gångerna då man ställs inför en ny situation i livet, men ännu inte kan avgöra om det är början på någonting speciellt. Det kan handla om en intervju till drömjobbet, en insikt om sig själv, en första dejt med sagolika hen eller en nyfunnens kvarg-smak i kyldisken. Man frågar sig själv: kommer det här att leda till någonting stort? Är det här första dagen på mitt nya liv?

Tanken är mycket lockande. Det pirrar när vi tar de där första stapplande stegen mot det nya; mot det potentiellt livsavgörande. Ja, blotta möjligheten att vi skulle kunna vara i färd med att inleda en ny fantastisk resa i livet ger oss enorm energi. ”Jag känner mig levande!”, utropar vi till vår reflektion i badrumsspegeln när vi känner att det är en revolutionerande förändring på gång. Jag kan bara tala för mig själv, men att få uppleva den typen av tankar och känslor är bland det mäktigaste och mest minnesvärda som åtminstone jag har varit med om i mitt liv.

Tanken kan också vara en aning problematisk. Genom att fråga oss själva om ett visst skeende kommer att utgöra inledningen på våra nya och rikare liv, väljer vi samtidigt att koppla tämligen höga förväntningar till just det här skeendet. ”Det här kommer att förändra mitt liv!”, är onekligen en häftig sak att skrika i badrummet, men det öppnar också upp dörren för stor besvikelse. Samtidigt kanske vi inte heller är helt ärliga mot oss själva eller vår omgivning när vi på förhand väljer att identifiera vilka händelser som kommer att definiera våra liv, snarare än att låta händelserna utspela sig och först därefter göra en bedömning? Det blir som att man föregår verkligheten på något vis och stoppar in värderingar och slutsatser som inte riktigt finns där än.

Nå, hur ska man då förhålla sig till de här två aspekterna? Ska man låta sina tankar flyga iväg och uppmuntra det där pirret som antyder att det eventuellt kan vara något stort på gång i livet, eller ska man vara mer återhållsam och se vad som faktiskt händer i slutändan?

Man får förstås agera precis som man vill, men mina nuvarande tankar på temat skulle nog kunna sammanfattas i följande fyra punkter:

  1. Det finns onekligen vissa skeenden i livet som sticker ut ur mängden. Ja, när Dante beskriver det första mötet med sin älskade Beatrice går han till och med så långt som att hävda att det finns vissa skeenden som kan leda till ett nytt liv. Man måste inte nödvändigtvis gå riktigt så långt, men jag tror att de flesta av oss ändå är eniga i att det finns händelser som kan ha en fundamental påverkan på hur vi lever våra liv och hur vi upplever världen.
  2. Det går inte att veta när ett ”kapitel-skapande” skeende kommer att inträffa (eller har inträffat). Vi kan vara med om en händelse i livet där vi känner oss fullständigt övertygade om att upplevelsen totalt kommer att förändra våra liv, men sanningen är att så inte alls måste vara fallet. Redan nästa dag skulle någonting ännu mer revolutionerande kunna inträffa, vilket förskjuter den inledande upplevelsen till periferin. På motsvarande sätt kan även den mest obetydliga och försumbara upplevelsen visa sig vara livsavgörande på ett sätt vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Det går aldrig att veta.
  3. Det finns ett stort värde även i små och (till synes) irrelevanta tillfällen i livet. Att utbyta leenden med en anonym person i en matvarubutik kommer aldrig att få lika stort utrymme i våra minnen som dagen då vi flyttade utomlands, men det betyder inte att den förstnämnda händelsen saknar ett värde. Ett utbyte av vänlighet, medmänsklighet och förståelse är tvärt om någonting ovärderligt. Det finns alltså ingen egentlig anledning att ”forcera” dessa upplevelser till att vara någonting större och revolutionerande, utan de klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Bara vi ser till att påminna oss själva om deras värde.
  4. Det är mycket befriande att acceptera att våra liv är slumpartade och kaotiska. Visst kan vi påverka stora delar av våra liv, men det är onekligen så att slumpen har en avgörande betydelse när det gäller exempelvis vem vi förälskar oss i, vilken typ av yrkeskarriär vi kommer att uppleva och vilka skeenden i livet som definierar oss som människor. Det här kan kännas en aning besvärande (vem vill inte ha full kontroll över sitt eget liv?), men samtidigt är det förhållandevis enkelt att förhålla sig till en slumpartad och kaotisk värld. Man fattar sina beslut, följer sina principer, försöker vara sig själv och ser vilka möjligheter och upplevelser som livet i slutändan erbjuder. I verkligheten är det förstås betydligt mer komplicerat än så, men jag tycker ändå att det är en befriande tanke och ett värdigt ideal att sträva mot.

Så! Betyder allt detta spekulativa ponerande om livets natur att jag vill förkasta den ursprungliga frågeställningen? Att jag tycker att det är fel att fråga sig själv om ett visst skeende i livet kommer att innebära att man börjar ett nytt liv?

Nej, egentligen inte. Jag tänker visserligen att det är problematiskt och onödigt att bygga upp den typen av förväntningar, men däremot är det onekligen en mycket spännande frågeställning – särskilt om man beaktar min punkt två här ovan (att alla typer av skeenden skulle kunna leda till en revolutionerande förändring i livet). Just det ska jag nog försöka att påminna mig själv mer ofta om i vardagen. ”Nu ska jag gå iväg och posta ett paket”, ska jag tänka för mig själv. ”Jag undrar om det kommer att förändra mitt liv…”

Och mina tankar om hemsidan? Kommer det här inlägget – och alla mina framtida inlägg – att utgöra början på ett nytt liv?

Nå, vem vet! Låt oss vara försiktigt optimistiska, men samtidigt påminna oss själva om att även den mest irrelevanta av bloggar har ett stort värde.

/Tommy Sellberg

PS. Om ett inlägg läggs upp på internet, men ingen läser det. Betyder det att inlägget inte finns?