Meny Stäng

Damen vid parkeringsautomaten


I serien ”Människor är bra” beskriver jag diverse iakttagelser och händelser ur mitt liv som jag anser visar på att människor är – på det stora hela – mycket bra varelser. Det här behövs, eftersom den motsatta tanken får oproportionerligt stort utrymme i andra sammanhang.

En gång när jag var på väg hem från jobbet stötte jag på en dam som stod vid en parkeringsautomat. Hon befann sig på parkeringen precis utanför mitt hem och hon verkade ha en aning bekymmer med att få automaten att göra som hon ville.

”Ursäkta, förstår du dig på den här?”, frågade hon uppgivet och vände sig åt mitt håll.

”Nja…”, svarade jag lite försiktigt. ”Jag har ingen bil, men jag kan göra ett försök”.

Jag gick fram och ställde mig jämte damen, samtidigt som jag reflekterade över att det verkligen var mörkt utomhus. Det var en sen decemberkväll och klockan måste ha varit en bra bit efter sju. Gatorna var tysta och om jag hade tittat mig omkring hade jag inte anat en tillstymmelse till mänskligt liv. Bortsett från damen, förstås. Hon hade beslutat sig för att vara utomhus denna kväll. Helt ensam. Utsatt. I mörkret.

Så, vad hände? Tog jag det här tillfället till att våldta den frågvisa damen? Passade jag på att stjäla hennes plånbok? Hånade jag damens okunnighet vad gäller parkeringsautomater och lärde henne en läxa som hon sent skulle komma att glömma? Nja, inte exakt…

Det enda som hände var att jag och damen tillsammans analyserade den ohjälpsamma maskinen och resonerade oss fram till hur man kunde instruera den till att skriva ut en korrekt parkeringsbiljett, vilket var det damen hade haft problem med. Det hela tog mindre än en minut och när lösningen var nådd tackade hon mig så hjärtligt och vi skildes åt. Vi träffades aldrig igen.

Den här episoden är trivial på alla sätt och vis, men den visar ändå på att människor är kapabla till förtroende, samarbete och gemenskap. Damen valde att fråga mig om hjälp, trots att jag inte hade några som helst kopplingar till henne. Hon litade på min vänlighet och medmänsklighet. Jag själv valde att hjälpa någon som jag aldrig tidigare hade träffat och reflekterade inte en sekund över att jag skulle kunna begå någon sorts brottslig handling, trots att jag presenterades med en ypperlig möjlighet till att göra just detta.

Jag och damen visade upp en bra sida av mänskligheten, precis som miljarder andra människor också gör. Dag ut och dag in. Det ska vi inte glömma.

2 Comments

    • Ponören

      Roligt att du uppskattade texten!

      Jag instämmer fullt. Och vad bättre måttstock för ”mänskligheten” än det vardagliga och det triviala?

      /Ponören

Kommentera