Meny Stäng

Här om dagen spelade jag i en kortspelsturnering som gjorde ett stort intryck på mig. Kortspelet i fråga var Magic the Gathering, ett spel som jag ägnade mig mycket åt när jag var yngre, och det var den första turneringen som jag deltog i på många, många år. Däremot var det inte själva spelet eller turneringen som gjorde störst intryck på mig – även om det också var mycket givande – utan det som känns allra mest minnesvärt såhär i efterhand är snarare ett antal mindre intryck och tankar som jag upplevde under dagen.

Just det här fenomenet, att det är de ”små” sakerna i tillvaron som tar större plats än de ”stora”, är någonting som jag ofta upplever i mitt liv. Det förekommer exempelvis regelbundet att jag går på teater, bio eller opera och finner mig själv vara betydligt mer intresserad av hur kösystemet i kassorna är organiserat eller hur besökarna beter sig under pausen, än vad jag är av själva föreställningen. Av den här anledningen tänkte jag att det kunde vara intressant att ge ett axplock av de tankar som jag upplevde under den här kortspelsturneringen som jag deltog i.

Så! Här nedan är de fyra mest minnesvärda tankar som jag tar med mig från den aktuella dagen; tankar som alltså överskuggade själva upplevelsen av att spela i en stor turnering.

1. ”Oj, saker ändras verkligen vansinnigt fort.”

Redan några minuter in i turneringen blev jag varse om att en mängd regler hade hunnit ändras sedan jag senast deltog en turnering. Tiden man hade på sig att bygga sin kortlek, förfarandet när man skulle bygga sin kortlek, prisstrukturen på turneringen, vissa av reglerna under själva spelet, hur reglerna implementerades under varje match… Ja, det var helt enkelt en mängd olika saker som hade förändrats.

Det här är förstås ingenting konstigt, i princip alla saker i livet och i tillvaron genomgår regelbundna förändringar, men i vanliga fall tycker jag inte att man märker det lika tydligt. Nej, det är snarare som att förändringar som sker i livet tenderar att komma successivt – och att man själv är med och upplever när dessa förändringar växer fram. I just den här situationen, där jag aktivt hade varit helt borta från spelet i åtminstone 6-7 år, blev det däremot som att jag omedelbart kastades in i framtiden och fick uppleva en ackumulering av förändringar i ett enda ögonblick. Det kändes lite som att jag var en tidsresande från 80-talet som helt plötsligt förflyttades till vår tid och fick uppleva datorer och smartphones för första gången.

En mycket spännande tanke som jag gick och klurade på under hela turneringen.

2. ”Jag vet att det här är sexistiskt, men jag kan inte låta bli.”

I den sista rundan av turneringen spelade jag en match mot en av de enda kvinnorna i lokalen. Det här är en mycket ovanlig upplevelse i dessa sammanhang, fantasybaserade kortspelsturneringar är en starkt mansdominerad värld, och jag kan föreställa mig att det fåtal kvinnor som väljer att dyka upp på den här typen av evenemang ofta behandlas annorlunda jämfört med de män som deltar i turneringen. Under min match tänkte jag däremot inte särskilt mycket på att jag spelade mot en kvinna och jag är tämligen säker på att jag inte behandlade henne annorlunda – åtminstone inte fram till dess att vi nådde slutskedena av vår match.

Det stod 1-1 och vi var inne i det avgörande partiet. Vinnaren skulle sluta med fyra vinster och två förluster, vilket gav en betydligt högre prisutdelning än ett resultat av tre vinster och tre förluster.  Partiet hade varit jämnt, men jag hade till slut lyckats ta mig till en mycket fördelaktig position och var nära att vinna. I det här läget noterade jag att min motståndare började se nedstämd ut och att hon agerade en aning ledsamt. Framför allt lät hennes röst mycket uppgiven, vilket förstås är en fullt normal reaktion. Det känns alltid jättetrist att förlora en match, särskilt när det rör sig om en jämn match som är någorlunda betydelsefullt.

Min egen reaktion på den här situationen var däremot inte lika förståelig, eftersom jag omedelbart började känna mig skyldig. Ja, jag kände att det var mitt fel att min motståndare höll på att förlora, att det var jag som hade gjort henne ledsen och att det absolut var upp till mig att försöka åtgärda det hela. ”Kanske borde jag erbjuda mig att dela vinsten med henne”, funderade jag för ett ögonblick. ”Jag bryr mig ju egentligen inte om att vinna någonting. Om vi delar priset kommer vi båda att bli lite glada. Så det borde jag förstås göra”.

Som tur är gjorde jag inte verklighet av mina tankar. Jag vann matchen, erbjöd mig aldrig att dela prisutdelningen och sade inte heller någon som helst kommentar i stil med ”tråkigt att du förlorade”, ”du spelade bra” eller ”tre vinster är också ett bra resultat”. Det jag nämligen snabbt insåg var att mina känslor av skuld och mina tankar på att dela prisutdelningen enbart uppstod av det faktum att min motståndare var en kvinna. Om jag hade spelat mot en man, vilket jag gjorde de fem tidigare matcherna, hade jag aldrig kommit i dessa tankar.

Det här var en jobbig och intressant insikt som jag har grubblat mycket på sedan den inträffade. På sätt och vis agerade jag bra i den situation som uppstod, eftersom jag stoppade mig själv från att agera utifrån mina sexistiska tankar och känslor. Samtidigt kände jag mig de facto skyldig till att ha besegrat min kvinnliga motståndare, vilket jag inte hade gjort gentemot någon av mina tidigare manliga motståndare. I min tankevärld agerade jag således sexistiskt och trots att jag insåg att det här var helt oacceptabelt kunde jag inte låta bli. Jag kände mig skyldig och ansvarig till min motståndares förlust. Ja, någonstans känner jag mig faktiskt fortfarande skyldig. Bara för att jag spelade mot en kvinna.

Hur låter man bli att känna det man känner?

3. ”Det här hade jag aldrig gjort för fem år sedan.”

Efter det att turneringen tog slut valde jag att ge bort mina priser och alla de kort som jag hade spelat med till en liten tjej som också hade spelat i turneringen. Hon var nog ungefär 10-12 år och hade lyckats vinna två matcher under dagen, vilket är en bra bedrift med tanke på att spelet är mycket komplicerat.

Det lustiga med denna situation är att jag aldrig i min vildaste fantasi hade kommit på att göra någonting liknande för fem år sedan. Att helt plötsligt ge bort ägodelar med ett värde av 300-400 kronor till en okänd person… Nej, det hade varit mig totalt främmande. Men just den här dagen och i den här situationen fick jag ett infall till att agera på det här sättet och det gjorde mig fantastiskt lycklig.

Jag upplever väldigt sällan situationer där jag tydligt känner att jag har vuxit som människa. Precis på samma vis som att förändringar sker successivt i livet, tenderar man också att succesivt växa som person. Mognad, ansvarstagande, medmänsklighet, förståelse… Ja, dessa saker växer liksom fram utan att man tänker särskilt mycket på det. I det här fallet lyckades jag däremot agera på ett sätt som gav mig en direkt känsla av att jag verkligen hade blivit en annan person än vad jag var för fem år sedan.

Även detta en mycket minnesvärd och givande insikt.

4. ”Ha, ett levande bevis på att barn inte mår dåligt av att sitta inomhus och spela spel.”

Ytterligare en intressant sak skedde när jag hälsade på den lilla tjejen som också hade spelat i turneringen. Det var i samband med att jag erbjöd henne att få mina priser och mina kort.

”Vill du ha dem här?”, frågade jag och sträckte fram priserna och en stor hög med kort.

Den lilla tjejen tittade först på det jag höll fram, sedan på mig och sade slutligen med skeptiskt röst: ”What do you want in return?”

Det där svaret fick mig genast att tänka på alla de personer som envisas med att barn inte ska sitta hemma och spela spel. Där stod jag framför en liten tjej som interagerade med okända vuxna människor, var ironisk, lekte med språket och behärskade ett mycket komplicerat spel. Hon hade suttit inomhus 10 timmar under en lördag med klarblå himmel och gjort sitt yttersta för att spela korrekt, tänka strategiskt, fatta kloka beslut och – i slutändan – besegra sin motståndare.

Barnet kändes som ett klockrent exempel på att det inte är någonting alls fel med att sitta inomhus och spela spel. Precis som att det inte är någonting fel med att cykla, läsa böcker, leka med lego… Poängen är snarare hur man gör det och med vilka man gör det. När jag i framtiden läser en av de evigt återkommande debattartiklarna i DN om hur hemskt det är att ungdomar sitter och spelar datorspel hela dagarna, kommer jag helt klart att tänka på den lilla tjejen som replikerade: ”What do you want in return?”.

Så! Därmed har nog tänkvärda ax blivit plockade. Åtminstone för den här gången.

/Tommy Sellberg

PS. Fyra tankar under en och samma dag. Inte illa, om jag får säga det själv.

Kommentera