Meny Stäng

Jag lämnade min lägenhet för att gå till jobbet idag – den nionde november 2016 – och efter bara några steg slogs jag av hur vacker världen hade blivit. Marken täcktes av ett oändligt vitt hav, träden fullkomligt glittrade av förtjusning och himlen var fylld av en miljard olikformade snöflingor som sakta dalade ner genom luften för att göra sina markbundna vänner sällskap. Årets första snöfall. Ett leende bredde ut sig över mina läppar och jag tänkte på Narnia.

Av någon anledning associerar jag alltid årets första snöfall med Narnia och den där scenen med lyktstolpen. Lucy går igenom garderoben, kommer ut i ett snötäckt landskap och promenerar fram till den ljuskälla som kommer att inleda hennes många äventyr. I mitt minne är det en magiskt vacker bild och jag tror att jag har hämtat den från någon tecknad version som jag såg i min barndom. Antagligen skulle den inte alls vara lika magisk om jag såg om den igen, så jag låter bli.

”I am very pleased to meet you, mr Tumnus”, hälsade jag skämtsamt till snön, precis på samma vis som jag alltid brukar göra. I samma ögonblick som jag yttrade orden insåg jag däremot någonting skrämmande, nämligen att tillvaron ju inte alls var som vanligt och att jag varken var glad eller nöjd till sinnet. Tvärt om var det en mycket anmärkningsvärd dag och jag var synnerligen dyster. Presidentvalet i USA. Snöfallet hade fått mig att glömma av det ett ögonblick.

Medan jag åt min frukost – den nionde november 2016 – hade jag fått beskedet att Donald Trump blev utsedd till president i USA. Den enda supermakten på jorden – i många avseenden den stat som styr den politiska, ekonomiska och globala utvecklingen på planeten – valde inte bara en högst olämplig kandidat till att vara sin ledare, utan de valde även en människa som många gånger överskrider gränserna för vad som är ett acceptabelt mänskligt beteende. Utfallet i valet chockade hela världen och det har fått mig, tillsammans med många andra, att känna en stor osäkerhet över framtiden.

Varför blev Trump vald till president? Vad kommer att hända nu? Kommer han att aktivt bedriva de vansinniga frågor som han förespråkade under sin kampanj, eller var det mest en taktik för att bli vald till president? Vilket av de två alternativen föredrar vi? Och hur i hela fridens namn ska vi gå tillväga för att förhindra att någonting liknande sker i framtiden?

För egen del domineras min hjärna av tre tankar just nu.

  1. Borde jag säga upp mig från jobbet och mer aktivt börja bidra till en bättre värld? Det här är en fråga som jag tänker på emellanåt och egentligen borde det inte behövas en kris eller en negativ händelse för att jag ska börja bidra till världens välbefinnande. Däremot blir det ändå så att frågan aktualiseras när någonting sådant här inträffar. Som jag har skrivit om tidigare (”Min övertygelse om att världen inte går över”) upplever jag att det verkligen är vi själva som avgör hur världen ser ut, samt att det är ens eget ansvar att se till att den ändras om man inte är nöjd med någonting. Det här resonemanget inkluderar förstås även mig.
  1. Är det här ett ”kapitel-skapande” skeende som fundamentalt kommer att förändra våra liv? I mitt allra första inlägg här på hemsidan (”Här börjar ett nytt liv, eller?”) lyfte jag fram att det finns vissa tillfällen i livet som sticker ut ur mängden, men att man aldrig riktigt kan veta vilka tillfällen som i efterhand kommer att betraktas som särskilt minnesvärda. Efter att jag fick höra att Trump blev president har jag tänkt mycket på det här och jag hoppas innerligt att den här dagen inte kommer att bli en särskilt stor dag i historien. Om det visar sig bli någonting minnesvärt misstänker jag nämligen att det kommer att vara ett mycket ledsamt, tragiskt och våldsamt minne.
  1. Kommer Trump att ta över Narnia som minnesbild varje gång jag skådar det första snöfallet? Jag tycker att det är riktigt charmigt att livet är fyllt av associationer och ”flashbacks” från sådant man har upplevt tidigare, men ett problem är att dessa upplevelser enkelt kan skrivas över. Om ens enda barn dör samma dag som man firar sin bröllopsdag, skulle sannolikt alla positiva tankar och associationer kring den dagen helt att elimineras. Ungefär så föreställer jag mig att min minnesbild av Narnia skulle kunna försvinna; för evigt ersatt av en sorglig bild över hur missvisande vacker världen såg ut den där morgonen då Trump valds till president, när den bara kort därefter skulle visa sig förvandlas till någonting så mörkt och obehagligt… Usch, jag hoppas innerligt att Narnia överlever.

Tiden får utvisa vad som händer. Med världen, Trump och mig själv. Jag önskar att jag hade någon att krama just nu.

/Tommy Sellberg

PS. Idag känner jag inte ens för att skriva ett post scriptum.

Kommentera