Meny Stäng

I skrivande stund är jag nyss hemkommen från mitt lokala Friskis och Svettis – du vet, den där föreningen som har gym, motionsverksamhet och alldeles för glada modeller på väggarna – och jag konstaterar att jag står inför ett mycket stort huvudbry. Under mitt besök på Friskis råkade jag nämligen ut för en rätt… um… suspekt händelse. Ja, suspekt känns som ett passande ord, eftersom jag inte kommer på någon som helst vettig förklaring till det beteende som Mannen med kodlås uppvisade i omklädningsrummet. Kanske kan det här inlägget hjälpa mig att processa situationen?

Låt mig börja med att försöka förklara vad det var som egentligen inträffade.

Jag hade just avslutat min träning i gymmet och beslutat mig för att återvända till omklädningsrummet. Egentligen vet jag inte varför jag envisas med att styrketräna – den träningsformen har aldrig varit min favorit – men tydligen ska det vara bra för kroppen. Dessutom ger styrketräning höga poäng i den motionstävling som vi har på jobbet, vilket gör att jag kan utmana kollegorna i kampen om att få den prestigefulla vandringspokalen ”Champion” under en hel månad. ”Månadens raket” kan man också bli, om man har riktigt tur…

Nåväl! Åter till den suspekta händelsen.

När jag kom in i omklädningsrummet noterade jag direkt Mannen med kodlås. Till en början visste jag inte om att mannen hette just så (alltså att han använde ett kodlås…), eftersom han stod med ryggen mot mig och skymde det skåp som han befann sig framför. Däremot förstod jag omedelbart att mannen höll på att öppna luckan till sitt skåp, samt att han hade valt det skåp som var precis ovanför mitt. Jag kunde alltså inte komma åt mina kläder förrän det att Mannen med kodlås blev klar.

”Inga problem!”, tänkte jag glatt när jag hade situationen klar för mig. ”Jag har väl inte bråttom?”. Lugnt och stilla intog jag en position strax bakom mannen. Jag var noga med att inte ställa mig för nära, eftersom jag tänkte att det kunde stressa honom. Samtidigt ville jag inte heller ställa mig för långt ifrån, eftersom jag misstänkte att det kunde uppfattas som en aning märkligt om någon annan kom in i omklädningsrummet och hittade mig ståendes overksam i ett hörn.

På ett lagom avstånd stod jag således och väntade på Mannen med kodlås, men av någon anledning lyckades han inte få upp sitt lås. Sekund efter sekund passerade. ”Har han problem med sitt lås? Hur svårt kan det vara? Har han råkat gå till fel skåp?”. Jag uppfattade tydligt att han faktiskt höll på med sina händer på låset, men tiden gick och ingenting ytterligare hände.

Efter ett tag, låt oss säga en halv minut, började jag känna att det var obekvämt att bara stå och vänta på mannen. ”Vet han ens om att jag står här? Tror han att jag är någon creepy typ som glor på honom?”. Nej, min ursprungliga taktik att vänta ut mannen skulle inte fungera – jag hade ju ingen aning om hur lång tid det hela kunde ta. Dessutom var jag nyfiken på att se vad i hela friden det var som orsakade honom så stora problem… Jag beslöt mig för att inta en ny position.

Försiktigt gick jag fram en aning och ställde mig jämsides Mannen med kodlås, ungefär två skåpsbredder bort från honom. Från den här vinkeln såg jag tydligt att han stod och vred på ett kodlås. ”Aha”, tänkte jag för mig själv. ”Ett kodlås… Så han har glömt koden helt enkelt”. Låset var uppbyggt av fyra hjul och vad jag misstänkte var 10,000 möjliga kombinationer, men från det här avståndet kunde jag inte riktigt se om det fanns nollor med på hjulen. I vilket fall som helst hoppades jag för mannens skull att han åtminstone hade koll på någon av siffrorna.

Mannen med kodlås var djupt koncentrerad och vände inte bort sin blick från kodlåset, trots att jag nu stod i princip bredvid honom och stirrade. Min plan hade varit att han skulle titta upp på mig, att jag kunde berätta att jag hade skåpet nedanför och att han skulle låta mig komma in och ta ut mina kläder. Men nej, Mannen med kodlås hade tydligen andra planer… Jag rörde lite på mig i ett försök att fånga hans uppmärksamhet.

”Jaha…”, sade mannen plötsligt och släppte händerna från kodlåset. Han tog ett steg bakåt och tittade upp på mig.

”Jag har skåpet här under”, förklarade jag sakligt.

”Ja, det är okej”, svarade mannen och tog ytterligare några steg bort.

Jag gick fram till skåpet, öppnade det och tog ut mina kläder. Fem sekunder tog det, allt som allt, och därefter klev jag tillbaka till min ursprungliga position och lade ner mina kläder på en bänk. ”Det är så man gör, kära Mannen med kodlås”, mumlade jag inombords och började byta om.

Samtidigt som jag tog av mig mina träningskläder kunde jag ana hur Mannen med kodlås hade böjt sig ner mot golvet. Jag sneglade försiktigt på honom och såg att han snörde om sina skor. ”Konstigt”, tänkte jag. ”Varför gick han inte tillbaka till skåpet igen?”. Jag fick inte riktigt ihop det, men innan jag hann tänka ordentligt på saken hände någonting ytterligare. Någonting som jag inte alls hade väntat mig.

Ja, det är nu vi kommer till den verkligt suspekta händelsen.

Efter det att Mannen med kodlås hade snört om sina skor reste han sig upp, vände sig bort från skåpet och gick ut i gymmet igen – fortfarande iklädd sina träningskläder. Han övergav alltså sitt kodlås, sitt skåp och sina vanliga kläder. Jag stod kvar och tittade bort mot den dörr han hade använt för att gå ut ur omklädningsrummet, utan att alls kunna förstå vad det var som hade inträffat.

Och där har vi det. Det är den händelsen som jag inte alls kan begripa mig på och som jag ända sedan den inträffade har försökt att hitta en förklaring till.

Hade mannen verkligen glömt sin kod? Gav han helt sonika upp, lät kläderna ligga kvar och gick hem istället?

Försökte mannen bryta sig in i någon annan persons skåp? Tänkte han gå igenom alla 10,000 kombinationer, men övergav tanken när jag dök upp?

Eller var mannen inte alls i färd med att öppna skåpet när jag kom in? Försökte han istället att låsa det på ett så optimalt sätt som möjligt? Men varför skulle någon bekymra sig över vilka exakta siffror som kodlåset visar upp när man lämnar det?

Nej, jag tror tyvärr inte att det här inlägget gjorde saken särskilt klokare. En högst suspekt händelse. Jag kommer inte att kunna sova i natt.

/Tommy Sellberg

PS. Ja, jag duschar inte på gymmet. Innebär det här att jag är osäker på min sexuella identitet? Njo, fullt möjligt, men huvudsakligen beror det på att jag enbart har två minuters promenad hem.

Kommentera