Meny Stäng

Mysteriet med de hjärtformade lapparna


”Ah! Hmm! Så du vill höra en saga säger du?”
<nickande bifall>
”Håhå! Minsann! Ja, jo… Om äventyr, kärlek och mysterier?”
<starkt nickande>
”Haha! Jag trodde väl det… Nå, du har tur. Jag har just en sådan saga att förtälja!”
<stort leende>
”Just så! En saga vars like du aldrig tidigare har hört! Den utspelar sig i… hmm, hur var det nu… Den börjar med att… låt mig se…”
<orolig uppsyn>
”Nej, nej! Misströsta icke… Haha! Det kommer snart tillbaka till mig, bara minnet som spelar mig ett spratt… Låt se nu… Det var ett hjärta med någonstans…”
<fortsatt orolig uppsyn>
”Ett hjärta… gjort av papper… ja, jo… Och en tjej… ja, så var det… Och ett… ett… ett skåp! Ja, så var det! Ett skåp!”
<frågande och skeptisk min>
”Jodå! Ett skåp var det! Det var så allting började förstår du… Med skåpet! Och inte vilket skåp som helst, nej, nej… Det var mitt eget skåp! För många, många år sedan. Men nu har jag blivit så gammal att jag inte har kvar skåpet. Jag vet inte var det har tagit vägen någonstans, men det måste ha…”
<harklande>
”Ja, just det! Sagan! Ja, jo… låt mig se… Allt började vid det där skåpet. Äventyret. Intrigerna. Romantiken. Ja… Det är den sagan som jag nu kommer att berätta för dig… Sagan som kommer att förändra ditt liv! Och den heter…”
<stora förväntansfulla ögon>
”Mysteriet med de hjärtformade lapparna…”

En dag för många år sedan fanns det en viss högstadieelev – jag själv, för att vara mer exakt – som upplevde någonting alldeles speciellt. Jag tror att eleven gick i åttan eller nian, vilket innebär att jag var en sisådär 14-15 år gammal när det hela inträffade. Jag var även omogen, oerfaren och hade extremt dålig självkänsla, men det kan vi komma tillbaka till senare.
 Just den här dagen som vi pratar om – du vet, dagen då det där alldeles speciella inträffade – hade jag i alla fall precis slutat en av mina lektioner och begett mig ut i korridoren för att öppna mitt skåp. Antingen var det lunchrast och jag skulle lämna mina saker, eller så behövde jag bara byta böcker inför nästa lektion – jag minns inte så noga. I vilket fall som helst behövde jag komma in i skåpet.
 Inga konstigheter. Jag använde mitt skåp minst tio gånger per dag och den här gången var inte annorlunda. Jag satte in nyckeln, vred om och öppnade. Presto, jag var inne! Så vad var så anmärkningsvärt med detta? Jo, kruxet var att jag just den här gången möttes av en högst oväntad syn när jag tittade in i skåpet.
 Längst upp, en aning på gränsen till det skåp som var precis ovanför mitt, kunde jag ana en röd papperslapp. Den hängde liksom ner över mitt skåp och det såg ut som att någon hade klämt in den från utsidan. När jag tog tag i lappen såg jag att det rörde sig om ett utklippt hjärta i rött papper, men det fanns inte någon text på papperet som förklarade vad det hela rörde sig om. Jag lade omgående in lappen i skåpet, stängde luckan och återgick till min skoldag.
 Jag har inga ytterligare distinkta minnen från den där dagen, men jag vet att jag tänkte en hel del på den där hjärtformade papperslappen. Hur hade hjärtat hamnat i mitt skåp? Vem hade lagt det där? Vad hade det för innebörd? Kom ihåg att jag var 14-15 år gammal och synnerligen omogen – tanken att det skulle kunna vara något sorts kärleksbrev registrerades över huvud taget inte i mitt medvetande. Jag kommer ihåg att jag framför allt tänkte att papperslappen måste hade trillat ner från det överliggande skåpet av misstag och att det var allt. Nå, tänka sig… Det visade sig snart att jag hade fullständigt fel.
 Ett antal dagar efter den första lappen, högst en vecka efteråt skulle jag tro, började det dyka upp ytterligare hjärtformade lappar i mitt skåp. Min första tanke var att det måste vara någon som hade tagit fel skåp – att hjärtana egentligen var avsedda för någon annan – men nej, så var inte fallet. Ganska snart började de ha korta texter på sig där det i många fall framgick mitt namn. Du vet, saker i stil med ”jag älskar X”, ”X är vacker” och ”puss, puss, puss”.
 Nu var det ett faktum. För första gången i mitt liv var jag en mottagare av kärleksbrev och jag kände mig, förstås, fullständigt överrumplad. Kanske borde jag även ha känt mig en aning glad, pirrig och förväntansfull över att bli uppvaktad på det här sättet, men det gjorde jag inte. Det var nämligen någonting med kärleksbreven som inte riktigt stämde… Ja, två saker i synnerhet som gjorde att jag snarare kände mig tämligen misstänksam.
 För det första var själva texterna på breven skrivna på ett mycket besynnerligt sätt. Vartannat ord var felstavat, meningsbyggnaden var hopplöst dålig och själva bokstäverna såg ut som att ett litet barn hade skrivit dem. Varför var breven så fruktansvärt dåligt skrivna? Det här väckte den olustiga tanken hos mig att det kanske var någon av mina klasskamrater som jävlades med mig.
 För det andra fick jag ta emot absurda mängder kärleksbrev i mitt skåp, ofta flera gånger per dag. Det här gjorde att jag omöjligen kunde undanhålla situationen för mina klasskamrater, inte ens när jag visste om att det fanns pappershjärtan som väntade på mig. Nu är kärleksbrev förstås inte någonting som man nödvändigtvis måste dölja, men det kändes angeläget eftersom jag misstänkte att det var någon som jävlades med mig. Och visst, även om det nu rörde sig om riktiga kärleksbrev kändes situationen förstås mycket pinsam.
 Jag kommer ihåg en gång när jag öppnade mitt skåp och det fullkomligt strömmade ut pappershjärtan. Jag kastade mig ner för att slänga in dem i skåpet igen och förnekade snabbt det hela för mina klasskamrater. ”Det var ingenting”, insisterade jag kort och definitivt. De måste ha förstått att det var något som försiggick, men vi pratade aldrig om saken. Jag var mycket bra på att vara sluten.
 Under åtminstone två veckor var det här min nya livssituation och hela min tillvaro kretsade plötsligt kring de utklippta hjärtana. Jag försökte att hantera det hela genom att noga planera alla besök till mitt skåp, samtidigt som jag ägnade större delen av mina skoldagar åt att bevaka de övriga eleverna i skolan. Var det någon som tittade konstigt åt mitt håll? Kunde jag se om någon betedde sig annorlunda? Fanns det tecken på att någon undvek mig helt och hållet? Nej, jag upptäckte ingenting utöver det vanliga och jag började tro att jag skulle behöva genomleva resten av högstadiet på det här viset. Men så plötsligt en dag inträffade det som förändrade precis allt.

Jag hade stannat kvar ett par minuter extra i skolan för att kunna öppna mitt skåp ifred. Eller tja, i själva verket hade jag gått tillbaka till skolan efter att ha ljugit för de jag brukade åka tunnelbana med. ”Jag glömde nått’ i skåpet”, hade jag sagt och sedan småsprungit tillbaka. Det kändes surt att behöva komma hem senare än vanligt bara för att någon envisades med att lägga fåniga pappershjärtan i mitt skåp. Seriöst, vem orkar hålla på så här?
 När jag kom tillbaka till skolan möttes jag bara av ett kärleksbrev, som sakta dinglade ner mot golvet när jag öppnade dörren till skåpet. Jag kastade ett öga ner i korridoren – jag var fortfarande ensam – och böjde mig ner och plockade upp papperslappen. När jag tittade på lappen såg jag genast att den skilde sig avsevärt från alla de lappar som jag hade fått tidigare. Det stod en avsändare! Jag läste texten högt i mitt inre.
”M älskar dig”.
 Med ens började mina händer att darra. Min puls gick upp, min blick blev suddig och mina tankar skenade iväg. Jag läste texten igen.
”M älskar dig”.
 Jag kunde knappt tro att det var sant. Nu förstod jag allt det som hade inträffat. Det var ingen som hade jävlats med mig, utan det hade varit riktigt kärleksbrev hela tiden! M älskar dig… M:et stod förstås för Maria! Hur hade jag kunnat vara så dum?
 Maria var en jämnårig tjej som gick i en parallellklass till mig och vi hade även några lektioner tillsammans varje vecka. Vi var inte alls vänner med varandra, men bara någon månad innan hela den här episoden med pappershjärtana hade Maria sett mig läsa ”Sagan om Isfolket” och berättat att hon också hade börjat läsa den bokserien. Hon låg rätt många böcker bakom mig, men lite då och då hade vi sagt någonting om böckerna till varandra i korridoren.
 Det här utbytet gällande ”Sagan om Isfolket” hade också lett till att Maria lade till mig på ICQ; det chatprogram som användes under den här perioden. Vi hade knappt skrivit någonting till varandra och det var inte som att det betydde någonting – på den här tiden var det bara roligt att över huvud taget hitta någon att lägga till i sitt chatprogram. Däremot var hon den enda tjejen ur ”verkligheten” som jag hade lagt till och hon var dessutom i stort sett den enda tjejen i skolan som jag hade haft något som helst meningsutbyte med utanför lektionstid.
 Varför hade jag inte tänkt på allt det här förut? Det var ju så uppenbart. Insikten fick mig till en början att känna mig extremt fånig och banal – jag borde verkligen ha förstått att det var Maria redan från början – men mycket snart övergick mina negativa känslor till en sorts euforisk lycka istället. ”Jag har fått en mängd kärleksbrev från Maria”, tänkte jag för mig själv. ”Hon är ju toksnygg!”.
 Det här kastade också ett helt nytt ljus över det som skett tidigare. Anledningen till att kärleksbreven var så dåligt skriva var förstås att Maria hade velat dölja sitt riktiga språkbruk – och därigenom sin identitet – eftersom vi redan hade skrivit till varandra på ICQ. Och den stora mängden kärleksbrev berodde väl helt enkelt på att hon genuint tyckte om mig. Det kändes helt sjukt att ens tänka tanken… Maria tyckte om mig!
 Ännu en gång var det som att jag kastades in i en helt ny livssituation, men den här gången var det en odelat positiv upplevelse.
 Jag började se fram emot kärleksbreven. Jag tog hem dem, tittade på dem på kvällarna, lade dem försiktigt i en liten låda och hade ett stort leende på läpparna när jag skulle somna. All misstänksamhet var borta och jag fick äntligen uppleva hur det kändes att vara glad, pirrig och förväntansfull över att bli uppvaktad med kärleksbrev. Det var helt overkligt. Livet kändes underbart.
 I skolan försökte jag se om Maria betedde sig annorlunda på något vis, men hon var duktig på att inte avslöja någonting. Vi hade något enstaka meningsutbyte med varandra under en rast, men det var bara någonting kort om ”Sagan om Isfolket”. Det var uppenbart att Maria istället ville kommunicera genom kärlekshjärtana och det var helt okej för mig. Hon fick ta precis så lång tid på sig som hon ville. Dessutom visste hon inte om att jag kände till att det var hon som hade skrivit kärleksbreven, så jag tänkte att det nog var bäst att låta henne ta initiativet till en mer riktigt kontakt. Och jag tänkte rätt, ett sådant initiativ visade sig snart bli verklighet.

Det är sant vad dem säger, tiden går verkligen fort när man har roligt. Dagar förvandlades till veckor och jag kunde inte erinra mig om en period i mitt liv där jag hade känt mig mer levande. Jag fortsatte att få kärleksbrev och en dag fick jag plötsligt ett brev där det stod ett ICQ-nummer – Maria bad mig att ta kontakt med henne. För första gången kunde jag faktiskt prata med Maria om allt det som hade inträffat.
 Vi chattade några gånger med varandra. Meddelandena var korta, försiktiga och innehöll ingen som helst substans, men Maria fortsatte åtminstone att uttrycka sin kärlek till mig. Jag försökte att göra det samma till henne, men det blev lite sisådär – jag hade verkligen ingen aning om vad man borde skriva. Maria verkade däremot inte misstycka, utan vi bestämde ganska omgående att vi skulle mötas en dag efter skolan vid den närmaste tunnelbanestationen. Det kändes som att allt gick i raketfart och jag försökte att föreställa mig vad som egentligen väntade härnäst.
 Innebar det här att jag skulle få en flickvän? Behövde jag börja klä mig annorlunda? Hur skulle det påverka min popularitet i skolan? Maria var en av skolans mest populära tjejer och det skulle kanske reflektera tillbaka på mig på något vis. Jag undrade också om det fanns en chans att jag och Maria skulle ha – jag vågade knappt tänka tanken – sex… Det säger sig självt, jag såg verkligen fram emot vårt möte.
 Det enda som kändes en aning märkligt var att Maria hade valt att fortsätta skriva med konstig svenska när vi chattade med varandra, precis på samma vis som hon hade gjort i kärleksbreven. Hon hade även valt att använda ett annat ICQ-konto än det jag hade fått den där första gången, innan allt det här med kärlekshjärtana inträffade. Men det fanns säkert någon bra förklaring till dessa saker. Jag såg bara fram emot att äntligen träffa henne på riktigt.
 Den stora dagen infann sig och rätt var det var stod jag nere i spärrarna vid en tunnelbanestation och väntade på Maria. Vi hade stämt träff runt 18-snåret och jag var där åtminstone tjugo minuter i förväg. Jag var förväntansfull, glad och nervös. Det var första gången någonsin som jag hade stämt träff med en tjej.
 Klockan slog 18. ”Vad ska jag egentligen säga till Maria när hon dyker upp?”. Jag hade övat in någon sorts öppningsreplik, men nu minuterna före det att vi skulle ses kändes den inte alls något bra. Jag försökte att komma på något annat att säga och jag började bli allt mer nervös.
 Klockan slog 18:10. Jag sneglade mot den stora klockan som var upphängd i tunnelbanestationen och påminde mig själv om att jag hade dubbelkollat tiden tio gånger innan jag gick hemifrån – vi hade sagt att vi skulle ses runt 18-tiden. Hon hade nog bara blivit lite försenad. Det var säkert något strul med en buss eller något.
 Klockan slog 18:15, 18:20 och 18:25. Fortfarande ingen Maria. Jag började känna mig en aning dum över att ha stått inne i en tunnelbanestation i över fyrtio minuter. ”Vad tror spärrvakten att jag håller på med egentligen?”. Jag började också känna mig orolig och fundersam över att Maria inte hade kommit än.
 Klockan slog 18:30, 18:35 och 18:40. Jag väntade fortfarande. ”Varför dyker hon inte upp? Kan hon verkligen vara fyrtio minuter försenad? Har jag missförstått någonting?”. Jag försökte intala mig själv att Maria skulle dyka upp vilken sekund som helst, men det fungerade inte fullt ut… Rädsla, förtvivlan och ångest började välla upp inom mig. ”Vad händer om hon inte dyker upp? Är allt förlorat? Hur ska jag någonsin kunna gå tillbaka till skolan?”
 Klockan slog 18:45, 18:50 och 18:55. Jag hade väntat i över en timme och jag kände mig gråtfärdig. Av någon anledning hade Maria valt att strunta i mig och jag skulle bli tvungen att gå hem – ensam, övergiven och vilsen. Det kändes som att precis allt var över…
 Men så! Just när jag stod och kände mig som mest nedstämd och när jag precis skulle till att gå hem, kom det plötsligt upp någon till mig.
”Hej”, sade hon försiktigt.
”Hej?”, sade jag lite frågande. Jag hade ingen aning om vem tjejen framför mig var.
”Vi ska träffa oss”, svarade hon och log.
 Förvirring. Jag förstod ingenting.
”Jättekul att ses dig”, lade hon till och fortsatte att le.
 Min hjärna försökte att processa situationen.
 Tjejen framför mig var nog i min egen ålder. Hennes hår var långt och brunt. Hon bröt på något annat språk och pratade inte bra svenska. ”Hon pratar inte bra svenska”, upprepade jag långsamt för mig själv. ”Precis som texten i kärleksbreven…”
 Ångest. Panik. Kaos.
 Det var inte Maria som hade lämnat de utklippta pappershjärtana i mitt skåp. Eller uttryckt sin kärlek till mig på ICQ. Eller stämt träff med mig vid tunnelbanestationen… Nej, det var någon helt annan – den okända tjejen som stod framför mig. En tjej som jag aldrig hade sett och som jag inte hade någon aning om vem det var.
 Situationen blev för mycket för mig. Den var mig överväldigande. Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle ta mig till. ”Maria tycker inte om mig… Maria vet inte ens om att något av det här har skett… Alla mina tankar och känslor de senaste veckorna har varit en lögn…”.
 Jag bröt ihop fullständigt. Mina mentala kapaciteter havererade. Jag tappade förmågan att tänka, kommunicera och registrera min omvärld. Och detta skedde samtidigt som det stod en okänd och, gissningsvis, mycket nervös tjej framför mig som jag tydligen hade stämt träff med… Jag ville bara komma därifrån. Jag ville komma hem. Jag ville lägga mig i min säng och gråta.
 Jag sade någonting till tjejen. Hon svarade. Jag uppfattade inte vad som sades.
 Jag sade mer saker. En ursäkt… Att jag var tvungen att åka hem… Att jag skulle ta tunnelbanan… Tjejen verkade inte riktigt förstå.
 Jag gick till tunnelbanan. Hon följde med. Vi satte oss i en vagn. Om jag hade varit närvarande i situationen skulle det ha varit obekvämt, jobbigt och pinsamt – men jag var inte där. Allt jag tänkte på var att komma hem.
 Tunnelbanan stannade vid min station. Vi gick av. Hon sade någonting mer. Jag förstod inte vad hon försökte säga, men jag anade att det var någonting konstigt i hennes röst. Hon lät… ledsen. Ja, ledsen och orolig. Jag tittade snabbt i hennes ögon och fick det bekräftat. Hon var ledsen.
 Vi sade hej då. Sedan skildes vi åt. För att aldrig mer ses.

”Och ja, jo… Därmed var mysteriet med de hjärtformade lapparna löst…”
<ledsen min>
”Just så… Det var ett ledsamt slut, nu när jag tänker efter… Men så kan det gå ibland! Ibland är livet tufft… Och det var allt förstår du, sagan är slut!”
<invändande blick>
”Va? Nja, nej… Mer än så finns inte att berätta. Mitt liv återgick till att vara precis som det hade varit innan… Jag träffade aldrig tjejen igen och kärleksbreven slutade komma…”
<frågande uppsyn>
”Vem tjejen egentligen var? Njo, nja… Jag vet inte säkert, men jag tror att hon gick i en av förberedelseklasserna på skolan… ja, jo… Så måste det ha varit… De befann sig i en separat korridor i huset, så man såg dem aldrig…”
<fortsatt frågande uppsyn>
”Va? Om jag ångrar någonting? Ja, jo… Massor! Men jag var bara ett barn… Omogen, oerfaren, dålig självkänsla… ja, jo… Jag var bara ett barn…”
<sorgsen blick>
”Hon förtjänade ett bättre bemötande… den okända tjejen… som ändå vågade ta kontakt med en främmande pojke som hon blev lite kär i… Jo, det var modigt… Hon förtjänade bättre…”
<orolig min>
”Ha! Din sparvel! Oroa dig inte för mig… Nej, nej! Jag repade mig gott och upplevde en mängd äventyr även efter detta… Jo, jo! Och jag är övertygad om att tjejen gjorde det samma!”
<lite gladare uppsyn>
”Just så! Säg mig… Berättade jag någonsin om den där gången jag blev stångad av ett får på Gotland?”
<skakande på huvudet>
”Håhå! Ja, jo! Låt se nu… Det hela började på… hmm, hur var det nu… Det var en gång en…”

Kommentera