Meny Stäng

Tidsresenärens oaktsamma fråga


Peter log när han såg främlingen närma sig. Han hade haft en bra lördag – joggingrunda på morgonen, brunch med Sören från jobbet och därefter en eftermiddag bestående av köksrenovering med Louise. Ah, Louise. Två timmar tidigare hade de knullat i garderoben. Varje rum måste invigas, Louise insisterade.
 Nu stod de på tunnelbanan och var på väg för att se en opera. De hade råd att åka taxi, men det var inte deras grej. Både Peter och Louise kände passionerat för miljön och de gjorde sitt yttersta för att bidra, i synnerhet Louise. Peter kunde inte föreställa sig en bättre partner och hans liv var toppen. Han hade allt det som han någonsin hade önskat sig. Inte ens en översocial främling på tunnelbanan kunde rubba hans goda humör.
 ”Förlåt”, sade främlingen ursäktande. ”Jag brukar inte störa på det här sättet, men jag blev lite nyfiken bara.”
 ”Ingen fara”, sade Peter med ett skratt. ”Hur kan vi hjälpa?”
 ”Jo, jag tänkte bara fråga. Hur långt är det kvar?”
 Till en början förstod Peter inte vad främlingen menade. Långt kvar? Kvar till vad då? Främlingen hade riktat sin fråga till Louise, men hon såg lika oförstående ut som Peter själv kände sig.
 Främlingen anade deras osäkerhet.
 ”Ja, alltså. Du är gravid, eller hur? Hur lång tid är det kvar till det är dags?”
 Nu förstod Peter. Främlingen hade misstagit Louise för att vara gravid. Peter överkoms med ens av en flod av ilska.
 ”Vad är det du säger!”, utropade han och tog ett kliv mot främlingen. ”Så får man inte säga!”
 Främlingen backade osäkert.
 ”Alltså, v-v-vänta. Jag menade bara–”
 ”Nej! Det är faktiskt 2018, du måste veta bättre! Vad är det för fasoner?”
 Peter tog ytterligare ett steg mot främlingen. Han kände hur hans ilska tilltog. I normala fall var Peter en lugn och sansad person, men främlingens beteende hade rubbat honom. På sätt och vis kändes det befriande.
 ”Alltså”, sade främlingen nervöst. ”J-j-jag menar. Det finns en förklaring.”
 Obegripligt. Främlingen försökte ursäkta sitt beteende. Han insåg inte själv hur nedrans förlegad hans världsbild var. Hur fan kunde han tro att det är okej att insinuera att alla kvinnor som har den minsta tillstymmelse till fett på kroppen måste vara gravida?
 ”Skärpning!”, skrek Peter obevekligt. Han ville markera att främlingens beteende var oacceptabelt. För främlingen, för alla i vagnen, för Louise. Peter kastade en blick mot Louise, hon såg chockad ut.
 ”Nu ska du lyssna noga”, sade Peter allvarligt och spände åter ögonen i främlingen. Han fortsatte därefter att högljutt förklara hur förkastligt mannens beteende var. Peter skrek om jämlikhet, om kvinnosyn, om sunt förnuft och rättvisa. Flera gånger upprepade Peter vilket årtal det var, det kändes viktigt.
 Främlingens ansiktsuttryck blev alltmer besvärat. Vad som inledningsvis kunde ha karaktäriserats som en uppsyn av osäkerhet övergick raskt i distinkt oro, följt av rädsla, slutligen ren och skär panik. Främlingen var upptryckt mot en glasruta och Peter hade sitt finger bara någon centimeter från mannens ansikte.
 I det här ögonblicket inträffade någonting oväntat. Peter var just i färd med att göra ett verbalt utfall om den internationella domstolen i Haag, men han kom av sig när han såg en förvandling hos främlingen. Mannen fick plötsligt en sammanbiten min och hans blick blev beslutsam. Utan ytterligare förvarning stoppade främlingen ner en hand i sin ficka.
 Peter stannade upp i sitt anförande, men i övrigt hann han inte reagera. Främlingen drog hastigt fram handen ur fickan och Peter kände hur han föll till marken.

Peter befann sig i ett mörker. Han kunde inte känna sin kropp och allt var stilla. I själva verket kunde han inte uppfatta några intryck alls. Inte ett ljud, ingen smärta, inga känslor. Det var som att han hade upphört att existera.
 ”Jag ville egentligen inte göra det här.”
 Peter drogs tillbaka till verkligheten. Han öppnade ögonen och tittade upp mot rösten; det var en man. Peter rörde sig försiktigt. Hans kropp var stel och bortdomnad och han kände sig svag. Han reste sig mödosamt upp och tittade sig omkring.
 ”Var är jag?”, frågade Peter osäkert.
 Den främmande mannen rätade på ryggen.
 ”Du är på ett sjukhus. I framtiden. Jag har fört dig fem månader framåt i tiden.”
 ”Eh.”
 Peter hörde vad mannen sade, men han hade svårt att tolka orden. Sjukhus? Framtiden? Nej, Peter förstod inte. Han kände sig fortfarande omtumlad och vilsen. Han anade att något stort och viktigt hade inträffat, men han visste inte vad.
 ”Var inte orolig”, sade mannen lugnt. ”Första gången kan vara lite skakig. Ditt minne kommer tillbaka snart.”
 Peter betraktade omgivningen på nytt. De befann sig i en lång korridor. Vita väggar, informationskyltar, en stor hiss, flera bänkar – det såg onekligen ut som ett sjukhus. Peter tänkte på mannens ord. Ditt minne kommer tillbaka snart. Ja, det kändes som att han hade glömt något. Hur hade han ens kommit hit? Och varför var det så tyst? Hade det inte varit mer ljud alldeles nyss?
 ”Vi träffades i tunnelbanan”, sade Peter med ett frågande tonfall.
 ”Utmärkt. Det stämmer.”
 Tunnelbanan. Tunnelbanan. Vad hade egentligen hänt i tunnelbanan? Peter koncentrerade sig. Han gjorde sitt yttersta för att minnas, men det gick inte. Det var helt blankt. Han önskade att han kunde fråga…
 ”Louise!”, sade Peter energiskt. ”Var är Louise?”
 Främlingen log.
 ”Jag är glad att du frågade. Kom.”
 Främlingen vände sig raskt om och började att gå längst korridoren. Peter tvekade ett ögonblick, men han skyndade sig snart efter mannen. Vad annat kunde han göra? Främlingen visste uppenbarligen någonting om Louise.
 De gick längst korridoren. Det var tomt på folk och Peter tittade fundersamt på främlingen. Peter kände att han ville säga någonting ytterligare. Kanske upprepa sin fråga om Louise, eller åtminstone insistera på att få några konkreta svar. Innan Peter hann besluta sig om vad han skulle säga tog främlingen till orda.
 ”Jag tog med dig hit av en anledning,” sade främlingen samtidigt som han ledde vägen. ”Jag vill visa dig att jag inte alls är en bakåtsträvande kuf med dålig kvinnosyn. Att vårt möte vid tunnelbanan bara var ett olyckligt missförstånd.”
 ”Okej”, sade Peter försiktigt. Han hade lättare att förstå vad främlingen sade, men det var fortfarande svårt att minnas. Peter försökte återigen att tänka tillbaka till tunnelbanan. Ljud, människor, Louise, opera, skrik – han mindes att han hade varit upprörd. Nej, förbannad. Han hade varit förbannad över något, men vad?
 Främlingen stannade till och vände sig om. Han gestikulerade mot ett fönster.
 ”Här, titta.”
 Peter granskade mannens ansikte. Mannen såg bekant ut. De hade verkligen träffats i tunnelbanan, men det hade inte varit ett lyckligt möte. Peter fick känslan av att mannen hade gjort något dåligt.
 ”Varför då?”, frågade Peter. Han kände sig mer samlad och stark. ”Hur vore det om du berättar vad som har hänt istället?”
 ”Titta”, upprepade främlingen lugnt. ”Det kommer att förklara allt.”
 Peter bet ihop. Visst, varför inte. Han gick fram och tittade in i fönstret.
 ”Och?”, frågade Peter. ”Vem är det dä–”
 Peter avbröt sig. Han visste precis vem det var som befann sig på andra sidan fönstret.
 ”Ja”, sade främlingen. ”Det är din partner Louise.”
 Peter betraktade förvirrat Louise. Hon låg nedbäddad i en säng. Peter tyckte att hon såg trött ut, men samtidigt mycket lycklig och harmonisk. Intill henne låg ett barn.
 ”Vad… är det… hon…”
 Peter stakade fram orden. Han fullföljde inte sin fråga; han visste redan svaret. Främlingen log.
 ”Det är ert barn. Det är ditt barn. Jag har tagit med dig fem månader framåt i tiden. Det här är ett sjukhus. Vi är på förlossningsavdelningen.”
 Peter stirrade på det nyfödda barnet samtidigt som han lät mannens ord sjunka in. Framtiden. De befann sig i framtiden. Peter insåg att det var fullständigt omöjligt, ändå visste han att det var sant. Främlingen talade sanning. Hur fan kunde det…
 Peters tankar avbröts av ett högt ljud. Ljudet ekade i korridoren och borrade sig in i Peters medvetande. Det lät desperat, maniskt, som ett rop på hjälp från någon som inte hade någonstans att vända sig. Peter kunde känna det genom hela kroppen. Nej, inte bara det – ljudet kom från hans kropp, det var han själv som orsakade det.
 Peter hörde sig själv skratta.

”Nå, inser du vad det här betyder?”
 Peter satt nedsjunken på en stol och hade sitt ansikte gömt i händerna. På bordet framför honom stod en odrucken kaffekopp. Det var främlingen som hade hällt upp kaffet. Han hade fört Peter bort från Louise, sannolikt för att få tyst på honom och för att undvika uppståndelse. Nu satt de båda inhysta i något sorts fikarum på varsin sida av ett vitt plastbord.
 Peter ignorerade främlingens fråga.
 ”Var är jag någonstans?”, frågade han istället. Han lyfte sitt huvud och tittade på främlingen. ”Eller jag menar, var är jag om fem månader? Alltså, den andra jag?”
 ”Äsch, du är säkert här i trakterna någonstans”, sade främlingen avfärdande. ”Bry dig inte om det du.”
 Främlingen lutade sig fram över bordet och spände ögonen i Peter. Han upprepade sin fråga.
 ”Inser du vad det här betyder?”
 Peter tvekade. Han var inte säker på att han ville svara. Han var rädd att frågan skulle leda hans tankar till en plats dit han inte ville gå. Peter tittade på kaffekoppen. Han tittade på rummet, stolarna, väggarna, sina egna händer. Hade världen alltid sett ut såhär? Allt verkade så litet och insignifikant.
 ”Ja”, sade Peter tillslut. Han tog ett djupt andetag. ”Det här betyder att tidsresande är möjligt. Det betyder att du kommer från framtiden. Och det betyder att mänskligheten har utvecklats till en nivå som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.”
 Peter pratade allt mer intensivt. Han hade svårt att hålla sina känslor under kontroll.
 ”Det finns hopp”, fortsatte Peter. ”Universum består av äventyr och mysterier som jag inte har den blekaste aning om. Alla de hemskheter och farhågor som vi lever med idag – kärnvapen, svält, främlingsfientlighet – de kommer att lösa sig. Det finns en framtid där mänskligheten kommer att uppnå stordåd, precis som vi har gjort tidigare. Allt kommer att bli bra.”
 Peter pustade ut. Han kände sig nöjd med sina observationer, men när han tittade på främlingen möttes han av en oförstående och besviken blick.
 ”Nej, nej!”, sade främlingen bestämt. ”Det här betyder att jag inte förolämpade din partner i tunnelbanan alldeles nyss. Louise är gravid, som du själv såg. Min fråga om hur lång tid det var kvar på hennes graviditet var alltså fullkomligt legitim.”
 Peters minne hade blivit fullt återställt. Han mindes incidenten på tunnelbanan där främlingen hade kommenterat Louise graviditet och där Peter själv ursinnigt hade skällt ut honom.
 ”Jaha, du menar så”, sade Peter och kliade sig osäkert i nacken. ”Jag trodde att… jo, men det är sant. Jag antar att jag är skyldig dig en ur–”
 Peter avbröt sig. Han tittade fundersamt upp mot taket.
 ”Nå?”, insisterade främlingen. ”Du skulle just be om ursäkt?”
 ”Vänta nu”, sade Peter. ”Du sade att vi har färdats fem månader framåt i tiden?”
 ”Från ditt perspektiv, ja. Det är fem månader sedan dagen vi möttes i tunnelbanan.”
 ”Fem månader”, upprepade Peter sakta. ”Men det är bara två månader sedan jag kom tillbaka.”
 Främlingen såg oförstående ut.
 ”Förlåt?”
 Peter tittade intensivt på främlingen.
 ”Jag har varit bortrest på en forskarexpedition i Alaska under ett halvår. Jag kom tillbaka för bara två månader sedan.”
 ”Jag hänger inte med.”
 ”Tänk”, sade Peter bestämt. ”Det var två månader sedan jag och Louise började ha sex igen efter att jag kom tillbaka från min resa. Nu är det fem månader senare. Det blir totalt sju månader. Kan du förklara för mig hur ett barn kan hinna födas på den tiden?”
 Främlingens ögon spärrades upp när han insåg vad Peter menade.
 ”Oj!”, sade främlingen hastigt. Han skrattade nervöst. ”Jaha, se där. Eh, ibland föds barn tidigt.”
 ”Då uppstår komplikationer”, sade Peter utan att röra en min. Han pekade bestämt mot dörren. ”Barnet där borta mår toppen. Ingen kuvös, ingen bevakning, ingen tidig födsel.”
 ”Uh, jag kanske tog fel på tiden”, sade främlingen. Hans blick flackade. ”Det kanske är sju månader framåt i tiden det här. Sådant händer hela tiden, inget att lägga någon vikt vid.”
 Peter bemödade sig inte att svara främlingen. Han knöt sina nävar; han visste precis vad som hade hänt.
 ”Hon bedrog mig”, sade Peter intensivt. ”Hon knullade någon annan. Och nu måste jag leva med den insikten under resten av mitt liv.”
 Peter spände åter ögonen i främlingen.
 ”Och det var du som berättade det för mig.”
 ”Vad? Alltså, nej så är det inte.”
 Peter reste sig upp från stolen. Hans blick var stadigt fäst på främlingen.
 ”Oj”, sade främlingen och tittade sig oroligt omkring. De var ensamma i fikarummet. ”Vänta nu. Jag ska kanske–”
 ”Vi skrev varje dag när jag var bortrest. Skrev att vi saknade varandra, att vi älskade varandra.”
 Peter gick målmedvetet runt bordet och närmade sig främlingen.
 ”Jo, a-a-alltså. Jag m-m-menade inte–”
 ”Men i hemlighet knullade hon runt, blev gravid, ljög för mig. Och det tog en tidsresenär för att avslöja det. En jävla tidsresenär som kom och förstörde mitt liv.”
 Peter sträckte ut sina armar. Han visst inte exakt vad han skulle göra när han nådde främlingen, men han visste att det skulle bli bra. Han skulle få sin hämnd och alla hans problem skulle vara lösta. Det skulle bli som att ingenting av det dåliga någonsin hade inträffat. Om han bara kunde få tag i främlingen och…
 Men Peter fick aldrig chansen. Innan han nådde fram drog främlingen upp en hand ur fickan och Peter kastades återigen in i ett mörker.
 ”Avlöja ingenting!”, hörde han främlingen ropa på avstånd. Sedan försvann allt.

Mörkret var annorlunda den här gången. Peter kunde på nytt inte förnimma sin kropp eller någon som helst omgivning, men däremot var hans medvetande intakt och han hade kvar sitt minne. Episoden i tunnelbanan, tidsresan till sjukhuset, samtalet med främlingen, sveket från Louise – Peter kom ihåg allt.
 Trots situationen som han befann sig i kände Peter ett stort lugn. Visst, han var för tillfället placerad i något sorts vakum av ingenting och det var oklart om han ens existerade – men det var sannolikt ett temporärt tillstånd. Förra gången hade han återvänt till verkligheten tämligen oskadd, varför skulle den här gången vara annorlunda?
 Även när Peter begrundade allt det som hade inträffat sedan tunnelbanan kände han sig förvånansvärt optimistisk. Främlingen hade vänt upp och ner på Peters världsbild genom att visa honom att tidsresande var möjligt, detta var onekligen en överväldigande insikt. Samtidigt skulle Peter aldrig mer behöva vakna upp och känna sig orolig för mänsklighetens framtid. Om vi kan tämja självaste tiden, vad skulle då kunna stoppa oss? Vilka andra fantastiska framsteg måste vi inte redan ha uppnått?
 Peter kunde inte förklara sin nyfunna hoppfullhet. För bara ett ögonblick sedan hade han varit på randen till ett sammanbrott, men nu var det som att han såg saker och ting på ett annat sätt. Mörkret gav Peter en klarhet som han aldrig tidigare hade upplevt och han kände att han för första gången någonsin verkligen förstod vad som var viktigt i hans liv. När han sökte i sitt inre var det en sak som stod ut framför alla andra: Louise.
 Louise hade varit otrogen, men vad spelade det egentligen för roll? Var hon inte fortfarande samma person som tidigare? Förblev hon inte den Louise som han hade förälskat sig i och som han älskade mer än livet självt? Peter kunde inte se varför ett litet misstag skulle få komma i vägen för hans och Louise framtid tillsammans. Dessutom var de på väg att bli föräldrar. Föräldrar! Peter kunde inte föreställa sig någonting mer vackert och han kände en stark längtan att få omfamna Louise. Om det bara fanns något sätt att ta sig ur mörkret.
 I samma ögonblick som Peter tänkte tanken kastades han tillbaka in i verkligheten och hans sinnen uppfattade med ens en kavalkad av intryck. Buller, kvavhet, trängsel, hetta, samtal, dofter av smuts och parfym. Peters ögon var slutna och han kände att han höll sin hand om en metallstång. Han noterade även att marken skakade på ett mycket familiärt sätt.
 Peter log och lät sina ögon fortsatt vara slutna, han behövde inte se för att veta var han befann sig någonstans. Främlingen hade skickat honom tillbaka i tiden till den plats där de först hade träffats; tunnelbanan. Peter skänkte främlingen en välvillig tanke, kanske var tidsresenären inte en så innerligt dålig människa trots allt.
 Peter tog ett djupt andetag. Han hade fått en ny chans och det var dags att göra det mesta av den. Äntligen skulle han få återförenas med Louise. Peter öppnade förväntansfullt sina ögon och tittade upp mot den plats där Louise tidigare hade befunnit sig.
 Synen som mötte Peter var någonting som han aldrig hade kunnat föreställa sig. I själva verket tog det honom hela tre sekunder att korrekt registrera vad som utspelade sig framför honom.
 Under den första sekunden såg Peter ingenting av intresse. Var kunde Louise ha tagit vägen? Varför var hon inte där? Hade främlingen skickat Peter till fel tunnelbana? På den plats där Louise tidigare hade stått befann sig bara ett par som kysstes. Paret stod tätt intill varandra och hade sina händer både här och där, de hånglade verkligen intensivt.
  Under den andra sekunden brast Peters hjärta och han insåg sin tidigare villfarelse. Samma person som tidigare. Älska mer än livet självt. Ett litet misstag. Nej, Louise hade aldrig begått något litet misstag. Peter förstod att allt hade varit en lögn – precis allt. Det var inget par som stod framför honom i tunnelbanan, det var Louise. Hon hade hånglat upp någon godtycklig snubbe i vagnen. Istället för att oroa sig över Peters försvinnande hade hon valt att förlusta sig med en man klädd i kostym som hon aldrig tidigare hade träffat.
 Under den tredje sekunden upphörde allt förnuft att gälla. Peter tyckte att den kostymklädda mannen såg bekant ut och han insåg att det inte var någon godtycklig person som Louise omfamnade. Mannen som Louise hånglade med var i själva verket främlingen, tidsresenären, han som redan hade orsakat Peter så mycket vånda och förtvivlan.
 ”Hallå där!”, utropade Peter när han förstod vilka det var som stod framför honom. ”Vad fan är det som händer?” Louise och främlingen stannade upp och vände sig mot Peter. Louise tog sig chockat för munnen när hon såg vem det var som hade ropat och hon började att nervöst rätta till sin klänning. Främlingen däremot brast ut i ett stort leende.
 ”Peter my man”, sade han glatt och gick lugnt fram till Peter. Han räckte fram sin hand. ”Det är så fint att se dig igen.”
 Peter tittade förvirrat på främlingens hand. Mannens beteende fick Peter att tveka, det här var inte den reaktion som han hade väntat sig.
 ”Alltså, jag ställde faktiskt en fr–”
 ”Låt mig inte hänga här i luften buddy. Låt mig inte hänga nu.”
 Peter tvekade på nytt. Främlingen stod med utsträckt arm och hade sin blick fäst på Peters högra hand. Peter förstod ingenting.
 ”Vänta nu”, sade Peter. Han gjorde en minimal rörelse med sin arm i ett försök att avvärja främlingens blick. ”Jag vet inte v–”
 ”Ha, sådär!”, utbrast främlingen och grep tag i Peters hand. Han skakade handen häftigt och tittade tillbaka mot Louise. ”Den här killen alltså. Är han inte något annat? Sicken lirare.”
 Louise log försiktigt. Det var ett innerligt leende, ett sådant som uttrycket äkta intresse. Det bekräftade också Peters alla farhågor, Louise var förlorad. Insikten kändes som ett knivhugg i hjärtat på Peter och han greppades av en fullständig förtvivlan.
 ”Skärpning nu!”, skrek han och ryckte tillbaka sin hand ur främlingens grepp. Han tittade ner i golvet för att hitta orden. ”Alltså, vad fan! Vad händer? Vad är det… vad är det här?”
 Peter andades tungt. Han visste inte vad han skulle tro längre. Det kändes som att han hade förlorat all uppfattning om vad som var verkligt. Hade han förlorat förståndet? Hände allt det här på riktigt?
 ”Lyssna, Peter”, sade främlingen. Han talade med ett lugnt och förstående tonfall. ”Jag förstår att det här känns rätt skumt, okej? Situationen är svår att greppa? Allt känns övermäktigt och sådär?”
 Peter svarade inte. Han fortsatte att titta ner i golvet. Det hade blivit för mycket, Peter orkade inte längre. Han var oförmögen att konfrontera det som inträffade.
 ”Men vet du, det är okej. Sånt är livet, tro mig. Det är bara en viktig sak du behöver tänka på för att komma tillbaka på banan igen och det är–”
 Främlingen avbröt sig.
 ”Oj”, sade han. ”Du, det var jättekul att ses Peter, verkligen. Men vi måste dra iväg nu vet du, mycket att göra.”
 Peter lyfte sakta sitt huvud och såg främlingen gå tillbaka till Louise. Hon log och räckte ut sin hand i en välkomnande gest, det var en gest som Peter själv hade upplevt många gånger tidigare. Peter samlade sina krafter och gjorde en sista ansträngning.
 ”Var allt en lögn?”, frågade han uppgivet.
 Louise vände sig mot Peter. Hon funderade ett kort ögonblick, sedan ryckte hon på axlarna.
 ”Han är från framtiden”, sade hon enkelt. Hon tittade främlingen i ögonen och lade en hand över hans bröst. ”Det är sexigt som fan.”
 Peter förmådde inte att säga någonting ytterligare. Han såg hur främlingen tittade passionerat på Louise.
 ”Beredd?”, frågade främlingen.
 Louise nickade förväntansfullt. Främlingen förde ner handen i sin ficka och Peter visste vad som skulle hända därnäst, men han hade ingen ork att försöka förhindra det. Peter hade nått sin vägs ände.
 ”Åh förresten”, sade främlingen och vände sig till Peter. ”Önska mig lycka till.”
 Främlingen förde sin hand till Louise mage.
 ”Jag ska bli pappa!”
 Ögonblicket efteråt var de borta.
 I samma stund som främlingen och Louise försvann sjönk Peter ihop på tunnelbanans golv. Kort därpå kom det fram personer till honom. De frågade om han var okej och om han behövde hjälp, men Peter uppfattade inte deras frågor. Han märkte inte heller när personerna lyfte upp honom och bar honom ut ur tunnelbanan.
 Peter var också borta.

Kommentera