Meny Stäng

Här om dagen lärde jag mig någonting nytt om mina kollegor, och kanske människor generellt, som jag tycker är högst intressant. Det visade sig nämligen, medan vi satt runt fikabordet en eftermiddag och språkade om vad man skulle göra om man vann stort på triss, att samtliga av mina kollegor skulle ge bort en betydande del av pengarna till någon eller några familjemedlemmar. Ja, åtminstone hälften av pengarna skulle gå till deras vuxna syskon eller föräldrar – det här var en självklarhet.

Anledningen till att jag tycker att det här är intressant är att jag själv inte alls har den här inställningen. För mig skulle det inte vara en självklarhet att ge bort pengar till min familj, utan rent intuitivt känns det här snarare som en rätt konstig sak att göra. Varför känner jag såhär? Njo, efter att ha tänkt närmre på saken är det åtminstone tre saker som ligger till grund för min syn på det hela:

1. Jag skulle aldrig ta emot pengar av min lillebror.

En fin princip när det gäller mänskliga relationer och beteenden är den gyllene regeln, det vill säga att man ska behandla andra människor så som man själv vill bli behandlad. Med detta som utgångspunkt kan man alltså fråga sig själv hur man skulle vilja att en familjemedlem agerade, i den händelse att de vann stort på triss. Skulle man vilja att personen ifråga gav bort en betydande del av pengarna och att man själv var mottagaren till denna gåva?

Jag kan bara tala för mig själv, men i en sådan här fiktiv situation skulle jag definitivt inte vilja ta emot några pengar av exempelvis min lillebror. Möjligtvis skulle det kännas okej om han hade vunnit kopiösa mängder pengar – låt oss säga runt 200 miljoner – samt att han enbart erbjöd mig en liten del av totalsumman, men det skulle ändå kännas konstigt. Jag vill inte att min lillebror ska behöva gå miste om möjligheter i livet på grund av mig, exempelvis genom att ge upp pengar som han själv skulle kunna besitta.

Man kan förstås argumentera att det är skillnad på att ta emot pengar och att ge bort pengar, och visst finns det en logik i det. Bara för att man själv inte vill ha ett glas vin, så betyder inte det att man ska undvika att erbjuda någon annan ett glas. Å andra sidan är större trissvinster en så pass ovanlig förekomst att de i någon man faller utanför ramarna för konventionella mänskliga beteenden, och i den typen av situationer tycker jag att den gyllene regeln är mycket tillämpbar.

Skulle jag vilja att mina familjemedlemmar gav bort pengar till mig? Nej. Och därför bör inte heller jag ge bort några pengar till dem.

2. Jag tycker att en trissvinst är att likställa med en löneförhöjning.

En annan princip som jag tror att många människor skulle tillämpa på en trissvinst är att den i någon mån utgör ”gratis pengar”. En sådan tanke innebär att om jag har tur nog att skrapa fram en storvinst så gör jag inte det här inom ramen för det vanliga livet, utan jag har snarare varit extremt lyckligt lottad och i någon mån fått pengar som jag kanske inte gjort mig förtjänt av. I det här avseendet skulle man, enligt den här principen, kunna likställa en trissvinst med att vakna upp en morgon och hitta flera miljoner kronor under sin säng. Varför skulle jag under dessa omständigheter inte vara villig att ge bort delar av mina pengar till en familjemedlem?

Nå, min replik till detta är att jag inte tror på den här principen. Jag tycker inte att trissvinster är att likställa med gratis pengar, utan precis som allt annat i livet är det en fråga om prioriteringar, beslut och livsval. Om jag väljer att investera tid och resurser på att prestera bra på jobbet och göra karriär, så ökar mina chanser att få en löneförhöjning. Om jag på samma vis investerar tid och resurser till att köpa trisslotter, så ökar mina chanser att vinna stora mängder pengar. Vad är det för skillnad på dessa saker? Varför är det i ena fallet konstigt att ge bort delar av pengarna (10% av sin inkomst till en familjemedlem), medan det i andra fallet snarare verkar upplevas som en självklarhet (10% av en trissvinst till en familjemedlem).

Även i den fiktiva situationen att man vaknar upp och hittar flera miljoner kronor under sin säng – vilket innebär att man inte har investerat några resurser alls för att få pengarna – så ser jag inte det som något radikalt annorlunda från en löneförhöjning. I båda fallen handlar det nämligen om total slump. Att vakna upp med en hög med pengar är uppenbarligen slumpartat, men det är det också att leva i ett samhälle som uppskattar och premierar vissa talanger och förmågor. Visst kan man intala sig själv att man ”förtjänar” en löneförhöjning, men i grund och botten är man extremt lyckligt lottad att ens befinna sig i den livssituationen.

Inget av det här betyder nödvändigtvis att det är felaktigt eller konstigt att ge bort pengar, men det som känns en aning besynnerligt är att försöka dela upp ägodelar i sådant man förtjänar och sådant man inte förtjänar. Om man ser det som en självklarhet att ge bort trissvinster, bör man nog också se det som en självklarhet att ge bort delar av sin inkomst. Och det gör inte jag, åtminstone inte till min familj.

3. Jag vill att gåvor ska gå till dem som verkligen behöver det.

En sista princip som kan förklara varför jag inte känner mig särskilt angelägen att ge bort pengar till min familj är att jag vill att gåvor ska gå till dem som verkligen behöver det. Jag har alltså inga som helst problem med att ge bort stora delar av en trissvinst, men jag hoppas och tror att jag skulle välja att skänka dem till välgörenhet istället.

Flera av mina familjemedlemmar har det helt klart svårt i vissa avseenden, och de skulle absolut vara behjälpta av att få ökade ekonomiska resurser, men det är ingenting att jämföra med sådana människor som verkligen behöver hjälp. Sådana som inte har husrum, mat eller tillgång till sjukvård och skola. Min upplevelse är att detta även gäller för de flesta svenska familjer, alltså att de har det tämligen gott ställt. Visst, det finns tveklöst familjer i Sverige som är förtjänta av välgörenhet, men i de flesta fall föreställer jag mig att exempelvis en miljon bara skulle gå till att skaffa en bättre lägenhet, inhandla nya möbler eller att betala av ett studielån. Det finns andra saker som jag betydligt hellre ser att mina pengar går till.

Med allt detta sagt tycker jag däremot att det är djupt sympatiskt och positivt att mina kollegor, och kanske människor generellt, har en stor vilja att dela med sig av sina pengar till andra människor. Det här inlägget är inte tänkt att nedvärdera eller kritisera deras inställning till trissvinster eller till sin familj, utan endast att ponera en aning kring varför jag inte riktigt tänker på samma vis.

Och vem vet! När det väl blir min tur att vakna upp en morgon med miljonerna under sängen kanske jag tänker helt annorlunda.

/Tommy Sellberg

PS. Jag köper aldrig trisslotter och mina chanser att vinna en storvinst är därmed lika med noll. Om det nu inte finns någon pengavinst kopplad till flipperspelet här nere på stan? Kanske om man kommer över 150 miljoner poäng? Hmm…

Kommentera