Meny Stäng

Idag har jag all anledning att känna mig glad! I och med det här inlägget har jag nämligen publicerat min tjugonde text här på hemsidan, vilket ändå är att betrakta som någon sorts milstolpe – i synnerhet om man beaktar de omständigheter kring hemsidan som jag beskrev i mitt allra första inlägg. Problemet är bara det att den här litterära bedriften inte uppdagar några direkta känslor hos mig. Ingen glädje, ingen stolthet, ingen tillfredsställelse… Näpp, ingenting utöver det vanliga.

Nu är det här inte någonting som egentligen förvånar mig – jag tenderar att ha mycket svårt att glädja mig över mina framgångar – men just den här situationen får mig ändå att stanna upp en aning. I det här fallet tänker jag nämligen att jag borde känna någonting… Ja, jag tänker att jag verkligen borde uppleva glädje, stolthet och tillfredsställelse. Och mer därtill. Att på allvar komma igång med mitt skrivande har ändå varit en dröm och en målsättning i mer än tio år nu. Så varför känner jag inte en stor glädje över att jag faktiskt har lyckats producera ett stort antal texter de senaste månaderna?

Mina tankar kring detta ämne är spretiga, men jag tänker bland annat att det antagligen finns någon sorts glädje inom mig – som dock överskuggas av många andra tankar. Visst att jag har lyckats publicera tjugo texter här på hemsidan, men borde det egentligen inte ha varit femtio texter? Två texter i veckan är inte i närheten av tillräckligt för att locka läsare till en hemsida nu för tiden… Och varför skriver jag inte fler noveller? Eller börjar skriva på en roman istället, som faktiskt kan bli publicerad på riktigt? Och varför är designen på hemsidan inte bättre? Ingen kommer att vilja gå in på en hemsida som ser ut såhär…

Ja, du förstår. Fokus på helt fel saker. Det negativa framför det positiva.

Jag tänker även att den glädje som dyker upp inom mig i många fall är högst kortvarig, även när det gäller förhållandevis stora saker som jag har lyckats med. När exempelvis opponeringen av min kandidatuppsats var avklarad, och jag hade fått klart för mig att jag hade blivit godkänd, varade min glädje i en sisådär fem minuter – sedan satte jag mig på en parkbänk och funderade över vad jag skulle göra därnäst. Motsvarande sak sker även när jag publicerar en text här på hemsidan. Visst finns det någon sorts glädje, men den försvinner snabbt och jag börjar omedelbart fundera över vad jag ska göra efteråt. Lära mig ett nytt stycke på pianot? Skriva någon annan text? Ge mig ut och träna?

Alltid någonting mer. Alltid ett nästa steg. Aldrig känna att det man har åstadkommit är tillräckligt för ögonblicket.

För många människor låter den här beskrivningen nog en aning deprimerande. Och vad vet jag, kanske är det ett stort problem att inte känna en stor glädje över sina framgångar? Kanske är det någonting som jag omedelbart borde försöka åtgärda? Å andra sidan finns det uppenbarligen någonting annat som motiverar mig till att uppnå framgångar i livet. Jag fortsätter att skriva texter. Jag producerar på mitt arbete. Jag går på dejter. Jag lär mig pianostycken. Jag läser kvällskurser på universitetet. Jag tar mig an nya intressen. Spelar det då någon roll att jag inte känner en stor glädje efter att jag har lyckats med någonting?

Det här får mig att fundera över om det här med glädje verkligen måste vara den tongivande drivkraften i livet. Kan inte exempelvis nyfikenhet vara en tillräcklig drivkraft? Eller viljan att vara ”duktig”? Eller begäret att efterlämna någonting till sina efterlevande och att vara en del av den mänskliga historien? Den här typen av känslor och ”egenskaper” har jag nämligen i överflöd. Bör jag därför inte vara nöjd över att jag har dessa drivkrafter i livet, istället för att fokusera på att jag i många situationer saknar just starka känslor av glädje? Är det inte återigen ett misstag att fokusera på det negativa (det jag saknar), istället för det positiva (det jag besitter)?

Någonstans här kommer även begreppet ”lycka” in i bilden. Är jag lycklig? Skulle jag kunna vara mer lycklig? Hur viktigt är det att vara lycklig? Många frågor, få svar…

Nåväl! Som tur är behöver man inte nödvändigtvis hitta definitiva svar på alla frågor som man ställer sig själv. I de flesta fall är det fullt tillräckligt att reflektera över sina frågor – samt sina tankar, känslor och upplevelser – för att på så vis ta sig ”framåt” i livet. Och man måste ju förstås framåt i livet. Utvecklas. Bli bättre. Aldrig vara nöjd. Usch vad hemskt det låter.

Vad gäller hemsidan tänker jag hur som helst att det verkligen finns anledning att fira denna min tjugonde text. Jag bör vara glad. Därför ska jag vara glad. Kosta vad det kosta vill – socker, koffein, fett – min kropp ska sprätta till en aning!

Alltså ett ljus på tårtan för hemsidan. Det här är inte ett 1-årsfirande, men det känns ändå stort på något vis.

/Tommy Sellberg

PS. Jag har en whiteboard i hallen där jag drar ett streck för varje text som jag publicerar på hemsidan. Strecken dras till höger om katten, diagonalt från ordningsreglerna och precis under frisörloggen. Det är viktigt att ha sin vardag organiserad.

Kommentera