Meny Stäng

De senaste veckorna har jag spenderat en hel del tid åt att färdigställa den här hemsidan; ett arbete som komplicerades av att det alltid fanns en sak till som behövde göras. En liten rubrik behövde förstoras, en jobbig applikation behövde verifieras, ett felplacerat textfält behövde flyttas, en engelskspråkig knapp behövde översättas… Ja, alltid var det något som förhindrade mig från att bli klar.

Jag noterade även att ju fler saker jag företog mig att göra med hemsidan, desto fler saker hade jag likväl kvar att färdigställa. Någonstans läste jag exempelvis att man bör integrera sin hemsida mot Facebook för att öka sannolikheten att ”synas” på internet. ”Ja, jo…”, tänkte jag för mig själv. ”Det ska jag förstås göra!”. Uppgiften växte snabbt till att inkludera skapandet av bakgrunds- och profilbilder till Facebook, installationer av diverse tillägg till hemsidan, felsökningar av varför ingenting fungerade och konstaterandet att jag nog borde integrera Twitter också. Du vet, när man ändå är igång.

Att livet fungerar på det här viset är förstås ingen revolutionerande insikt, utan jag tänker att det snarare är ett vedertaget faktum. Om man har någonting i livet som man vill göra ordentligt och där man vill få till ett bra resultat, så går det alltid att hitta nya aspekter och saker som skulle kunna förbättra – ”jag ska bara göra en sak till…”. Faran med detta? Jo, att man helt fastnar i detaljerna och tar sig an så pass mycket att det i slutändan inte blir något resultat alls. Man blir aldrig färdig.

Den här balansgången är högst intressant, kan jag tycka, och det är någonting som jag har tänkt mycket på nu de senaste veckorna medan jag har försökt att färdigställa hemsidan. Varför då, kan man fråga sig? Jo, det finns en mycket konkret anledning till det. Det är nämligen så att jag var i färd med att starta den här hemsidan redan 2008, alltså för åtta år sedan, men att jag på grund av just det här ”en sak till”-problemet aldrig lyckades bli klar. Jag hade layouten färdig, upplägget genomtänkt, flera texter och blogg-inlägg skrivna… Ja, jag hade till och med en fullt fungerande hemsida skapad på min egen dator. Däremot mynnade det aldrig ut i någonting, eftersom jag verkligen ville se till att göra det hela ordentligt och att jag därmed alltid hittade en sak till som jag ville förbättra.

När jag tänker tillbaka på det hela kan jag tycka att det känns rätt fånigt och dumt att jag inte fullföljde ett projekt som jag: 1) i princip redan hade gjort klart, 2) hade lagt ner väldigt mycket tid på och 3) hemskt gärna ville färdigställa. Visst, jag fastnade i detaljerna och kunde inte förlika mig med tanken att offentliggöra någonting som inte kändes helt färdigt, men det är egentligen en mycket dålig anledning till att lägga ner ett projekt. Samtidigt finns det en fullt förståelig förklaring till varför det blev som det blev: det faktum att jag har en inre röst som alltid strävar efter perfektionism.

Hon finns alltid där – min inre röst – och hon är aldrig sen att påminna mig om att allt det jag gör i livet måste vara optimalt. ”Det är inte okej att misslyckas!”, skriker hon när jag ska sätta upp en tavla på väggen. ”Visa ingen svaghet!”, dundrar hon när jag letar efter jordnötssmöret i matvarubutiken. Ingen vidare trevlig prick alltså – och det är henne jag har att tacka för mina tendenser till att ständigt förvilla mig i detaljerna, förbättringarna och viljan att bara göra en sak till.

Nåväl! Åter till nuet… Vad är det då som har ändrats, nu åtta år senare, och gjort att jag faktiskt har lyckats starta den här hemsidan? Har jag äntligen blivit klar med alla de små detaljerna? Har jag blivit mer effektiv på att få saker färdiga? Har min inre röst som skriker efter perfektionism lugnat ner sig en aning?

Nej, egentligen inte. Det enda som har hänt är att jag har lärt mig – åtminstone en gnutta – att saker och ting faktiskt inte måste vara perfekta för att de ska kunna tillföra någonting. Visst, det gör fortfarande ont att släppa ifrån mig någonting som inte känns perfekt, men jag har upptäckt att min omgivning i princip alltid har en positiv reaktion till det jag gör ändå; någonting som i sin tur ger mig positiva känslor och stor inspiration. Rätt häftig sak att lära sig, faktiskt.

Och inte bara detta. Jag har även märkt att det många gånger till och med är okej att släppa ifrån sig saker som är ofärdiga! Meddelanden på mobilen som inte är korrekturlästa? Utkast på jobbet som saknar vissa kapitel? Åsikter på möten som inte är helt genomtänkta? Jodå, man kan få positiva reaktioner även på detta. Och ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det faktiskt kan finnas ett enormt värde även i sådana saker som de facto inte är klara – bara man vågar visar upp det för någon annan. Vem vet var det hela kan leda till i slutändan?

Beakta exempelvis ”Silmarillion” av Tolkien, ”Gran Cavallo” av Da Vinci och ”Sagrada Familia” av Gaudi. Dessa tre skapelser blev aldrig färdigställda av sina upphovsmän, men de har likväl lyckats göra ett synnerligen stort intryck på den mänskliga historien. Tänk om de istället hade agerat som Kafka och bränt upp sina verk? Okej, det sistnämnda är kanske inte helt relevant, men det är ändå intressant att reflektera över att ofärdiga verk kan bli så pass hyllade. Det antyder kanske att det inte nödvändigtvis är någonting inneboende negativt i att en viss sak inte är helt optimal eller ens helt färdigställd? Trots att min inre röst fortsätter att insistera på motsatsen…

Så! Med dessa ord konstaterar vi alltså att hemsidan inte är färdig på långa väga. Kanske kommer det alltid att finnas en sak till som jag skulle vilja göra med hemsidan, men som tur är spelar det ingen större roll. Den kan tillföra någonting ändå.

/Tommy Sellberg

PS. Känn dig fri att använda detta inlägg nästa gång du missar en deadline på jobbet. ”Nej, nej. Jag missade inte deadlinen. Jag är bara inte klar ännu…”

Kommentera