Meny Stäng

Idag fick jag ta del av en mycket intressant berättelse när jag genomförde ett utbildningspass för ett tjugotal administratörer.

Det var under fikapausen som en av deltagarna förtäljde att hens familj hade byggt en stor inglasad altan i sin trädgård, vilket tydligen snabbt hade blivit familjens favoritrum när det gällde att fördriva kvällarna. Okej, kanske inte den mest gripande av sagor, men det som väckte mitt intresse var att hen hade varit noga med att utföra altan-arbetet precis före det att förändringarna av ROT- och RUT-avdragen trädde i kraft. Hen valde alltså att genomföra en större renovering medan det fortfarande var möjligt att reducera kostnaderna med hjälp av dåvarande skattereduktioner.

Anledningen till att jag tycker att den här berättelsen är intressant är att den aktualiserar frågan om hur vi människor förhåller oss till att betala skatt. I det här fallet ville personen nämligen betala så lite som möjligt för sin renovering, vilket i sig inte är särskilt konstigt, men den rabatt som personen får är helt finansierad av statskassan. Den svenska staten får med andra ord mindre pengar att förvalta, vilket i sin tur leder till mindre resurser för exempelvis vård, skola och omsorg – allt tack vare att deltagaren på min utbildning tyckte att det var okej att ”skatteplanera”.

Nu drar jag förstås saken alldeles för långt och det är viktigt att påpeka att utnyttjandet av diverse skattereduktioner inte är samma sak som att skatteplanera. Skattereduktioner är ett sätt för staten att styra samhället och uppmuntra vissa typer av beteenden, vilket innebär att det naturligtvis är fullt legitimt att göra avdrag på skatten utan att behöva känna sig skyldig. Vi är alla förpliktade att betala så mycket skatt som regelverket anger att vi ska betala, därutöver finns det inga sådana skyldigheter. Skatteplanering är istället när man aktivt agerar på ett sätt för att komma runt sina skyldigheter, bara för att det råkar finnas kryphål som möjliggör detta.

Min poäng är alltså inte att kritisera människor som utnyttjar diverse skattereduktioner, utan bara att belysa att vi människor ofta verkar ha en – åtminstone i mina ögon – mycket besynnerlig inställning till att just betala skatt. Jag förstår att minskade utgifter och minskade kostnader alltid är någonting som människor kommer att uppskatta och att eftersträva, men vårt förhållningssätt till skatten känns ändå som någonting förhållandevis problematiskt… Ja, tre saker i synnerhet tycker jag framstår som tämligen märkliga.

För det första verkar det alltså vara helt okej att agera på ett sätt som gör att vi kan undvika att betala skatt. Ja, inte bara detta, utan vi tycks även känna stolthet och glädje i de fall där vi har lyckats planera våra liv på ett sätt som gör att vi ”kommer runt” skatten. Samhället i stort är inte heller främmande till att överösa oss med diverse tips för hur vi ska gå tillväga för att minska den skatt vi måste betala. Dagstidningar informerar om möjliga avdrag i samband med deklarationen, banker ger rekommendationer om vilket typ av aktiesparande som resulterar i minst skatt och fackliga föreningar uppmärksammar sina medlemmar på när de närmar sig en lön som medför ny skattenivå (då det kan vara fördelaktigt att istället förhandla om exempelvis extra semesterdagar). Med andra ord är det fritt fram att ”skatteplanera” – förutom när det gäller stora privata företag förstås, då är det den största synden som finns!

För det andra lyfts det mycket sällan fram och diskuteras att skattemedel faktiskt används till bra saker. Gratis universitetsstudier, högkostnadsskydd i vården, stabilt pensionssystem, vetenskaplig forskning, bistånd som räddar liv, fungerande infrastruktur, underhåll av kollektivtrafik, demokratiska val, rättssäkert rättsväsende etc. Det är alltså inte så att den skatt som vi betalar bara försvinner, utan den bidrar till att svenska staten får ökade förutsättningar att förbättra välfärdssamhället. I mina ögon är det här någonting som vi borde basunera ut och vara stolta över, kanske på ett liknande sätt som Radiotjänst i Kiruna gör i sina reklamkampanjer för radio- och tv-avgiften?

För det tredje upplever jag att många människor betalar absurt lite i skatt. Om jag tar mig själv som exempel betalar jag 26,7% i inkomstskatt, vilket med tanke på de förmåner och tjänster som jag får av samhället (se ovan) känns som i princip ingenting. Jag förstår att det här är en ideologisk fråga, men i min värld är det helt obegripligt att det fortfarande finns privatpersoner och politiker som förespråkar lägre skatter och ändå förväntar sig att vi ska kunna bibehålla samma välfärd som idag. Det går liksom inte ihop. I mina ögon skulle vi snarare behöva höja skatterna avsevärt, just för att komma tillrätta med de brister som vi har i välfärden idag och samtidigt kunna bemöta de stora problem som världen står inför.

Så! Vad kan vi då ta med oss från min utbildningsdeltagares berättelse om altanen?

Jo, att det är fullt förståeligt att människor tycker det är jobbigt att pengar försvinner från bankkontot, men att just skatten kanske inte bör betraktas som det optimala stället att få en rabatt. Om ens pengar nödvändigt måste ”försvinna”, tänker jag att svenska staten är ett helt okej ställe som de kan ”försvinna” till. Vård, skola och omsorg låter som en betydligt bättre mottagare av ens pengar än vad exempelvis privata företag gör.

Eller?

/Tommy Sellberg

PS. Dessutom får man inte göra avdrag för eftermiddagskvarg. Så att eh… Jag är ändå körd.

Kommentera